av LEONETTA ANNA JAUHOJÄRVI
Förra sommaren tillbringade jag tre månader vid Alperna, som aspirant i ett karmelitkloster. En av systrarna på klostret var sjuk i Alzheimer. Det är inte ovanligt att nunnor drabbas av sjukdomen, och standardförfarandet är att de vårdas i sitt kloster av medsystrarna. Nu fick jag själv erfara denna nära omvårdnad, som utmärks av absolut kärlek och tillit. Systern var emellanåt mycket dålig. Hon hade insjuknat några år tidigare och klostrets runt tio systrar stöttade där de kunde. Till sommaren besökte jag kommuniteten, glad över att kunna bistå min syster med kunskaperna från volontärarbetet på ett äldreboende. Den sommaren var syster i mina armar.
Systern hade bara månader kvar att leva. I december månad hade hon nått livets slut, ett liv som inte varat alltför länge. Systern hade blivit kallad till paradiset. Självuppoffringen att inträda i kloster hade efterträtts av en självuppoffring som var nästan större. Att tappert bära en personlighetsförändrande sjukdom och dö en värdig död. Hennes Alzheimer måste i paradiset kännas lättare att hantera, hoppas jag. De krampande händerna får äntligen slappna av och slutas till evig bön. Gränslandet mellan sinnenas närvaro och ordens påtagliga frånvaro där hon befann sig, absorberas av Herrens ljus till en enda stor härlighet. Alzheimer i paradiset är inte en smärtsam Alzheimer, där man glömmer bort saker till synes utan mening.
Jag var i Umeå när jag tog emot dödsbeskedet, på jakt efter mina egna minnen. Umeå var en stad som kommit att betyda mycket för mig, den var både skönhet och melankoli. Varje år i nästan två decennier hade jag passerat björkstaden under bilresan upp till släktens Tornedalen. Senast som jag besökte Umeå var jag en trött 19-åring med lite dåligt humör. Sällskapet hade stannat till vid en indisk restaurang, inte ens halvvägs framme i Pajala. En avslagen första januari mitt trettionde år satt jag i en hotellobby och reflekterade över den jag blivit. Katolik, trespråkig, akademiker och poet. Helt enkelt personlighetsförändrad efter en plötslig omvändelse. I Umeå kände man melankolin av en stad som var mindre än hemstaden Stockholm, men samtidigt betydligt större än samhällena längs Torneälv. Under tonåren framstod Umeå som nästan bristande vacker, när björkarna blommade efter att vinterns smärtsamma kyla vikt hädan.
Sedan dess hade jag lämnat Norrbotten för världen. Närmare bestämt Italien, och det var där jag mötte min alzheimersjuka syster. Hennes sista sommar delade jag, jag delade hennes smärtor och lidanden. Men jag delade även glädjestunder, för aldrig hade jag sett syster så glad som när jag lät henne höra Ted Gärdestads bästa låtar. Jag vill minnas min syster i glädjen. Liksom Umeå var både skönhet och melankoli, var systerns Alzheimer också skönhet och melankoli. Melankolin yttrade sig förstås mest i ångestattacker, situationer av oförstående och ett långsamt förfall. En sjukdoms skönhet är i stället de bättre dagarna, som promenader i solen och igenkänningen i andras ansikten.
Syster var medicinskt utbildad och hade assisterat sjuka på den afrikanska kontinenten. Sedan kom, vad kan man säga, kallelsen emellan och det blev ikoner av sjukvårdsarbetet. Även på klostret fanns det naturligtvis tillfällen när syster kunde träda in i yrket igen, ibland vid en medsysters dödsbädd. Syster hade anhöriga och kära, och sin alldeles speciella väg till den karmelitiska kallelsen. Vad hon exemplifierade så väl med sina gärningar, var Kristi bud om att handla mot andra så som man själv vill bli behandlad. Syster var på jorden och är i paradiset verklig inspiration. Minnena av henne tar jag med mig genom livet.
Leonetta Anna Jauhojärvi 2025-03-22
Detta är en opinionstext.