av CHRISTOFFER WEDEBRAND
Så mycket är uppe i luften just nu. Det gnisslar betänkligt om våra säkerhetspolitiska strukturer. I den allmänna villervallan har uttrycket ”andlig beredskap” hamnat på tapeten. Svenska kyrkans ärkebiskop Martin Modéus hör till den hängivna skaran och har pläderat för behovet av andlig beredskap i sina andakter. Andra vill dra i handbromsen. Prästen och teologie doktorn Jonas Lindberg höjde nyligen ett varningens finger i Kyrkans Tidning.
Lindberg verkar se en risk för att de svenska trossamfunden hamnar i samma situation som den ortodoxa kyrkan i dagens Ryssland, genom att användas för att stärka stridsmoralen och bandet mellan nation och kyrka. Vi ska därför vara försiktiga med begreppet andlig beredskap. Många kanske inte känner till att våra trossamfund redan i dag beskrivs som tätt kopplade till Sveriges totalförsvar. Vissa formuleringar från offentligt håll väcker frågor kring värdet av andlig beredskap.
Det är väl inte i alla detaljer klart vad andlig beredskap ens är för något. Men kanske kan begreppet användas för att fånga in det som rör vårt känsloliv, vår upplevelse av mening och vår uthållighet i en svårartad situation. Så förstådd är den andliga beredskapen inte någonting nytt i försvarssammanhanget. I en nyutkommen avhandling har forskaren Ida Olenius studerat framväxten av Svenska kyrkans arbete med just andlig beredskap – i meningen ”folkets inre försvarskraft” – under andra världskriget. Statskyrkans och andra myndigheters arbete med andlig beredskap avstannade inte heller vid krigsslutet utan förfinades under kalla kriget, bland annat genom det som kallades ”kyrklig beredskap”.
Redan på 1960-talet tillsattes en statlig offentlig utredning om trossamfundens själavårdande verksamhet under krig, även om lagstiftningen dröjde ända till 1980-talet. Kärnan i lagen om kyrklig beredskap var att de (svensk-)kyrkliga kommunerna i fredstid skulle förbereda sig för att under höjd beredskap ”kunna fullgöra de uppgifter som enligt lag eller annan författning ankommer på dem eller eljest handhas av dem.” Domkapitlen och stiftsnämnderna träffades redan av annan beredskapslagstiftning riktad till myndigheterna. Förutom lagstiftning inrättades även samverkansforum för trossamfundens medverkan inom totalförsvaret.
Varför ville statsmakterna dra in trossamfunden (framförallt då Svenska kyrkan) i försvarsapparaten? Det verkar delvis ha rört sig om en vilja att möta människors existentiella behov. Samtidigt framskymtar även mer nyttoorienterade intressen i de juridiska förarbetena. Som 1960-talets särskilda utredningsman uttryckte saken:
”Då det gäller att möta en angripares försök att splittra och skrämma oss och undergräva vår motståndsvilja, bör prästen kunna verka i första ledet. Prästen är genom sin utbildning och genom sin kallelse van att medla, trösta och skapa en grund för förtröstan på något högre, som ger trygghet och mening.”
Dessa formuleringar sänder eko in i vår tid. I den senaste försvarspolitiska propositionen skrev regeringen bland annat: ”De religiösa samfunden bidrar till totalförsvaret med själavård, medmänskligt stöd samt ceremonier inklusive begravningar. Inom trossamfunden finns kompetens att möta existentiell oro och bidra till hopp och framtidstro. Att upprätthålla t.ex. mental uthållighet samt känslan av sammanhang och sammanhållning är i sig en grundläggande komponent i försvarsvilja.” Dessa skrivningar ligger i linje med en återkommande formulering från offentligt håll de senaste åren. Nämligen att det civila försvaret – totalförsvarets civila del – är en verksamhet som vidtas av inte bara aktörer som myndigheter och kommuner utan även trossamfund för att förbereda Sverige för krig. I det av riksdagen beslutade målet för det civila försvaret ingår bland annat att ”upprätthålla försvarsviljan och samhällets motståndskraft mot externa påtryckningar.”
Tongångarna är likartade inom totalförsvarets militära del. På sin hemsida skriver Försvarsmakten om den militära själavården att den har till uppgift att stärka individens känsla av sammanhang. Syftet med detta sägs vara att främja sådant som andlig balans och existentiell hälsa ”vilket är en viktig del i det psykologiska försvaret och försvarsviljan”. Försvarsmaktens högsta andliga befattningshavare – fältprosten, från Svenska kyrkan – har själv i en intervju framhållit hur ”moraliska faktorer” som känslan av sammanhang är ”avgörande för krigföringsförmågan” och har talat om hur Försvarsmaktens själavård i nära samarbete med myndighetens psykologer verkar för att ”höja den operativa effekten.”
Både nu och då ger statsapparaten uttryck för en instrumentell syn på trossamfundens roll, om än förstås inte uteslutande så. Man verkar vara intresserad av religionen för att den kan göra människor mer villiga att delta i försvarsansträngningarna, och även på andra sätt bidra till de värden som försvaret ska värna (inte minst genom begravning av avlidna). På sätt och vis ligger väl detta bara i sakens natur. En av statens absoluta kärnuppgifter är förstås att hävda vår suveränitet och att slå orättfärdiga angripare på fingrarna. Däremot väcker synsättet frågor som Sveriges olika trossamfund nog behöver reflektera kring.
Den svenska staten är sekulär och kan som sådan inte ta ställning för någon viss livsåskådning. Perspektivet blir därför praktiskt: Levande människor behöver tröst och mening, döda kroppar behöver begravas, den vuxna befolkningens försvarsvilja behöver vederkvickas och så vidare. Denna praktiska lins överlappar rimligtvis med trossamfundens egna perspektiv, men förmodligen inte fullt ut. Även om trossamfunden vill trösta och ge mening har de också mer uttalat religiösa mål. De vill förena människor med Gud (eller vad det nu kan vara). Jag antar att man ser detta som viktigt i sig, inte därför att det underbygger försvarsviljan eller på andra sätt bidrar till försvaret av Sverige.
Att staten och trossamfunden har delvis olika utgångspunkter i frågan om andlig beredskap utesluter förstås inte möjligheten till fruktbara samarbeten. Även om trossamfunden inte direkt och avsiktligt vill bidra till totalförsvaret, kanske de kan finna sig i att det i förlängningen uppstår som en indirekt och oavsiktlig effekt av den egna verksamheten. Ingen torde ifrågasätta vikten av att de kan fortsätta fungera i krig. Tvärtom är det då vi behöver trossamfunden som allra mest.
Christoffer Wedebrand 2025-04-02
Detta är en opinionstext.
Källor
Försvarsmakten, 2024, Militär själavård, www.forsvarsmakten.se.
Nilsson, 2022, Mental resiliens och andlig kraft är avgörande för krigföringsförmågan, Officerstidningen.
Olenius, Ida 2025, Andlig beredskap: Svenska kyrkans arbete för folkets inre försvarskraft under andra världskriget 1939–1945, Uppsala universitet.
Lindberg, Jonas 2025, Var försiktig med begreppet ”andlig beredskap”, Kyrkans tidning.
Prop. 1981/82:12, Kyrklig beredskap.
Prop. 1998/99:124, Staten och trossamfunden – stöd, medverkan inom totalförsvaret, m.m.
Prop. 2024/25:34, Totalförsvaret 2025-2030.
SFS 1981:1216, Lag om kyrklig beredskap.
SFS 1988:1122, Förordning med instruktion för Överstyrelsen för civil beredskap.
SFS 1992:1403, Lag om totalförsvar och höjd beredskap.
SOU 1965:59, Kyrklig beredskap.
Ärkebiskop Modéus andakt om andlig beredskap: https://www.svenskakyrkan.se/nyheter/arkebiskop-martins-andakt-om-andlig-beredskap.