Anton Bruckner – en djupt troende katolik

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

av SVEN HEILO
En av tonsättaren och organisten Anton Bruckners studenter, Friedrich Klose, var en av dem som vittnade om hans djupa tro. Han skrev att Bruckner (1824–1896) var en strängt troende katolik. Det var varken estetiska eller poetiska böjelser som band honom till kulten i kyrkan, utan hans djupa tro på Guds allmakt, vishet och godhet och löftet om det hinsides livets välsignelser. Klose betvivlade att Bruckner hade klarat sitt livs lidandes väg så framgångsrikt om han inte hade haft sin osvikliga tro på Guds försyn och rättvisa som stöd.

Brucknerforskaren Friedrich Blume skrev: ”Det fanns ingen annan kompositör under 1800-talet som var så djupt förankrad i sakramenten och bekännelsen med den yttersta samvetsgrannhet som Bruckner.” Hans vardag var präglad av religiös praxis. Oavlåtlig bön och andaktsövningar hörde till ordningen. Det berättas att han, då han föreläste vid musikkonservatoriet och senare universitetet, genast avbröt föreläsningen när han hörde ringningen vid middagstiden ljuda från en närbelägen kyrka, knäföll och reciterade Angelusbönen. Sedan återupptog han föreläsningen. Den berömde Brucknerforskaren Leopold Nowak skrev att Bruckner var en ”oavlåtlig bedjare”.

När hans far gått bort 1837 förde Bruckners mor trettonåringen till korherreklostret S:t Florian för att bli antagen som Sängerknabe. Där vistades han fram till 1840, då han antogs på lärarseminariet i Linz för att utbildas till folkskollärare. Efter ett antal hundår ute i provinsen som biträdande lärare återvände han 1845 till S:t Florian, nu som lärare i byskolan och organist i klostret. Han var en gång för alla präglad av denna monastiska miljö och återvände ofta dit under årens lopp för att hämta kraft och mod.

Åren 1855–1868 verkade han som domkyrkoorganist i Linz, innan han sökte sig till Wien som organist i hovkapellet, lärare vid musikkonservatoriet och senare docent vid universitetet. Resten av sitt liv verkade han i Wien, dels som lärare, men framför allt som fritt skapande kompositör. Han passade aldrig in i det mondäna stads- och umgängeslivet i kejsarstaden på grund av sin lantliga klädsel och ofta ”bondska” beteende. Han blev utsatt för intriger, förnedrande behandling av överordnade och personförföljelse av musikkritikerna i de ledande tidningarna. Om hans verk, med undantag för tre mässor och ett berömt Te Deum, överhuvudtaget kom att uppföras i Wien, blev de nedsablade av kritikerna. Att han inte dukade under själsligen för alla dessa prövningar får tillskrivas dels hans religiösa tro, dels stödet från studenterna vid universitetet, som flockades till hans populära föreläsningar.

Symfonikern Johannes Brahms, som fruktade konkurrensen från Bruckner, var emellertid väl ansedd i societeten och omhuldad av kritikerkåren. Han skrev sånger, piano- och kammarmusik som kunde uppföras i salongerna och avfärdade Bruckner med illa dolt förakt som ”en stackars förryckt människa, som svartrockarna i S:t Florian har på sitt samvete”.

Sven Heilo 2024-04-05

Detta är en opinionstext.

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost
Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

av SVEN HEILO
En av tonsättaren och organisten Anton Bruckners studenter, Friedrich Klose, var en av dem som vittnade om hans djupa tro. Han skrev att Bruckner (1824–1896) var en strängt troende katolik. Det var varken estetiska eller poetiska böjelser som band honom till kulten i kyrkan, utan hans djupa tro på Guds allmakt, vishet och godhet och löftet om det hinsides livets välsignelser. Klose betvivlade att Bruckner hade klarat sitt livs lidandes väg så framgångsrikt om han inte hade haft sin osvikliga tro på Guds försyn och rättvisa som stöd.

Brucknerforskaren Friedrich Blume skrev: ”Det fanns ingen annan kompositör under 1800-talet som var så djupt förankrad i sakramenten och bekännelsen med den yttersta samvetsgrannhet som Bruckner.” Hans vardag var präglad av religiös praxis. Oavlåtlig bön och andaktsövningar hörde till ordningen. Det berättas att han, då han föreläste vid musikkonservatoriet och senare universitetet, genast avbröt föreläsningen när han hörde ringningen vid middagstiden ljuda från en närbelägen kyrka, knäföll och reciterade Angelusbönen. Sedan återupptog han föreläsningen. Den berömde Brucknerforskaren Leopold Nowak skrev att Bruckner var en ”oavlåtlig bedjare”.

När hans far gått bort 1837 förde Bruckners mor trettonåringen till korherreklostret S:t Florian för att bli antagen som Sängerknabe. Där vistades han fram till 1840, då han antogs på lärarseminariet i Linz för att utbildas till folkskollärare. Efter ett antal hundår ute i provinsen som biträdande lärare återvände han 1845 till S:t Florian, nu som lärare i byskolan och organist i klostret. Han var en gång för alla präglad av denna monastiska miljö och återvände ofta dit under årens lopp för att hämta kraft och mod.

Åren 1855–1868 verkade han som domkyrkoorganist i Linz, innan han sökte sig till Wien som organist i hovkapellet, lärare vid musikkonservatoriet och senare docent vid universitetet. Resten av sitt liv verkade han i Wien, dels som lärare, men framför allt som fritt skapande kompositör. Han passade aldrig in i det mondäna stads- och umgängeslivet i kejsarstaden på grund av sin lantliga klädsel och ofta ”bondska” beteende. Han blev utsatt för intriger, förnedrande behandling av överordnade och personförföljelse av musikkritikerna i de ledande tidningarna. Om hans verk, med undantag för tre mässor och ett berömt Te Deum, överhuvudtaget kom att uppföras i Wien, blev de nedsablade av kritikerna. Att han inte dukade under själsligen för alla dessa prövningar får tillskrivas dels hans religiösa tro, dels stödet från studenterna vid universitetet, som flockades till hans populära föreläsningar.

Symfonikern Johannes Brahms, som fruktade konkurrensen från Bruckner, var emellertid väl ansedd i societeten och omhuldad av kritikerkåren. Han skrev sånger, piano- och kammarmusik som kunde uppföras i salongerna och avfärdade Bruckner med illa dolt förakt som ”en stackars förryckt människa, som svartrockarna i S:t Florian har på sitt samvete”.

Sven Heilo 2024-04-05

Detta är en opinionstext.