av SYSTER INGRID OSB
Jag har inte tid. Hur många av oss har inte sagt så åtskilliga gånger. Ibland menat det, men ibland låtit det vara ett svepskäl för något annat. Tiden är onekligen något tveeggat. Fiende eller vän? Helt nödvändig för att vårt dagliga liv skall fungera, och ändå något vi ofta inte tycks kunna samsas med. Inte sällan tycks tiden vara något vi kämpar mot. Hur många av oss har inte önskat sig mer tid. Hjärtats slag är både en bekräftelse på att vi lever, och en påminnelse om att vårt liv är ändligt. Något som Johann Sebastian Bach tycks ha mediterat över, i hans musik finns ofta ett slags hjärtslags-puls som såväl driver framåt som skapar ett lugn. Kanske allra vackrast gestaltat i inledningen till kantaten Gottes Zeit ist die allerbeste Zeit (Guds tid är den allra bästa tiden) där blockflöjterna spinner en sublimt enkel melodi över ackompanjemangets stadiga åttondelar. Lyssnaren tycks träda in i något som redan pågick innan första tonen togs, och som fortsätter också efter det att partituret vänt blad. Likt ett stycke tid i evigheten, en ”bubbla av tid som flyter omkring i evigheten, den stora verkligheten” som Patrik Hagman skriver i avslutningen av sin vackra bok Sorgens gåva är en vidgad blick.
Tidens gång är en del av den stora övningen i att kunna släppa taget, inte vilja hålla fast. Något som ofta är svårt, ibland mycket svårt. Vår vilja att äga och bemästra sitter djupt rotad. Men, vi är inte kallade att äga utan att vårda och förvalta. Kanske behöver vi påminna oss om att det första som kallas heligt i Bibeln är just tiden. Gud välsignar allt han skapat och ser att det är gott, men det första som kallas heligt är den sjunde dagen. Ett stycke tid. Fascinerande nog är sjudagarsveckan inte något som anges av solen eller månen, likt dygnet eller månaderna, utan något vi får se som en gudomlig gåva. Att låta en dag vara helig blir en påminnelse om varifrån vi kommer och vart vi är på väg. Inte som pålaga eller omgärdad av förbud. Utan som mötespunkt mellan tiden och den tidlösa evigheten, en dag som gör hinnan i tidens bubbla tunn.
Särskilt märkbart blir detta när vi firar påsk. Från Skärtorsdagens kväll till Påskdagen är det som om tiden på något sätt upphör. Liturgin på Långfredagens eftermiddag till åminnelse av Kristi lidande tycks som ett enda andetag, medan klockan har tickat mer än etthundratjugo minuter. Vid Påsknattens vaka blir kyrkan ett mikrokosmos när det väldiga dramat från världsalltets skapelse återberättas: Gud som ser på sin skapelse och säger att det är gott, ja mycket gott. Och som trots människans svek aldrig lämnat henne ensam utan åter och åter söker upp henne och med kärleken kallar henne tillbaka till sig. Måhända för att vi här kommer inkarnationens mysterium särskilt nära när det fullbordas i Kristi självutgivande och uppståndelse – vi anar att hela Kristi liv är en frälsande enhet.
Liturgin vill lära oss att alla de tider som trots allt måste passas är indragna i ett stort nu, en intensiv närvaro. Tänk på hur ofta ordet idag återfinns vid de stora festerna: Idag är Kristus född, idag förvandlas vatten till vin, idag skall du vara med mig i paradiset… Vi kan fråga oss själva; vilket av alla dessa ”idag” behöver jag i mitt liv just nu?
Men, det kan verkligen vara så att man inte har tid att gå till kyrkan, be, läsa Bibeln så ofta man skulle vilja. Småbarnsföräldern, skiftarbetaren, den som tar hand om gamla föräldrar… Exemplen kan göras många fler på den som har svårt att få tiden att räcka till. Skriver jag här för att ge dåligt samvete? Nej, att vårda och förvalta tiden handlar verkligen inte enbart om bön och andaktsövningar. Den sjunde dagen helgas som en särskild mötesplats mellan himmel och jord, men i inte i motsättning till de övriga sex dagarna.
Att lära sig betydelsen av det hebreiska ordet avodah är fascinerande. Det kan betyda hårt arbete, men lika gärna gudstjänst. Samma ord för att lovprisa Gud inne i kyrkans rum som att tjäna honom med händernas arbete ute i världen! Skärtorsdagen påminner oss om detta när vi sjunger den vackra hymnen Ubi caritas: Där barmhärtighet och kärlek råder, där är Gud. Varje god handling, tanke och intention är också de en mötesplats mellan tiden och evigheten.
Inte sällan kan det vara just detta vi behöver avsätta – helga – tid för. Att vara närvarande. En liten men välbehövlig motvikt till en tid (!) som uppmanar oss att göra minst två, men helst fler, saker samtidigt… Tiden är inte vår fiende utan vårt redskap, vårt instrument, för att leva så nära evigheten det bara är möjligt. Varje nu bär ett frö av evighet inom sig.
Syster Ingrid OSB, Heliga Hjärtas kloster, 2024-04-13
Detta är en opinionstext.