ANNA MARIA HODACS
SVT:s Uppdrag granskning 30 januari lämnade en eftersmak som varit svår att bli kvitt. Programmet var en uppföljning av ett tidigare avsnitt där man med dold kamera besökt ett antal imamer vid några moskéer i svenska storstäder. Ett par kvinnor i heltäckande klädsel (niqab) uppsökte en imam för rådgivning om hur de själva skulle ställa sig då deras äkta make avsåg att ingå ytterligare ett äktenskap; då de utsatts för våld; då de avkrävdes sex fast de själva inte ville. I flera fall fick de rådet att vara solidariska med sina män. Att det rörde sig om uppenbara lagbrott från männens sida verkade inte bekymra vissa av de rådgivande imamerna.
Drygt ett halvår efter det första programmet återvände nu Uppdrag granskning, denna gång utan förklädnad, för att följa upp de frågor som programmet väckt hos både tittare i allmänhet, muslimska kvinnor i synnerhet och säkert också berörda imamer.
Intentionen med det här programmet är inte så enkelt att fastställa. Ville Uppdrag granskning bana väg för vissa muslimska kvinnors mänskliga rättigheter? Ville man visa hur avvikande och i vissa fall olaglig kvinnosyn som islam står för? – Och på så sätt ytterligare betona hur främmande denna religion är i det moderna Sverige och i förlängningen möjligen all annan religion också, såframt den inte anpassar sig till de seder och den moral som råder i majoritetssamhället.
Det var ett välgjort program med inträngande, envisa frågor som en påläst och skicklig journalist levererade. Men summa sumarum: se hur anakronistiska dess imamer är. De tittare som saknade djupare kunskap om islam torde ha fått en rätt ensidig bild av denna världsreligion. Vad som saknades i programmet var ett historiskt perspektiv på hur synen på en kvinnas rättigheter och skyldigheter förändrats från låt oss säga 1950-talet och framåt i Sverige när man i dag kontrasterade kulturerna.
Den som är född i början av 1940-talet i en by på landet med kanske femtio hushåll, erinrar sig från sin barndom att det var allmänt känt att det åtminstone i tre familjer regelbundet förekom hustrumisshandel. De misshandlade kvinnorna rönte i allmänhet föga medlidande. Många menade nog att de kunde skylla sig själva då de haft det dåliga omdömet att gifta sig med den misshandlande mannen i fråga. Att dra in polisen i saken låg utanför föreställningsförmågan hos de flesta. Alla kvinnor utom folkskollärarinnan och poststationsföreståndarinnan var helt beroende ekonomiskt av sina män. De fick snällt be om hushållspengar och makens samtycke om de ville lämna byn om också tillfälligt.
Muslimerna i Sverige har snabbt blivit en stor minoritet. De kommer från många olika länder som vissa är långt mindre ekonomiskt och politiskt utvecklade jämfört med vårt land. Deras ledare är ofta första generationens invandrare och många gånger inte så väl etablerade i det svenska samhället. Uppenbarligen befinner sig vissa imamer mentalt i en annan tid och någon annanstans. Man skulle önska sig att de finge tillfälle att landa både i den tid som vi lever i och i den svenska miljön.
Att synen på Koranen är en viktig probersten när det gäller möjligheten att leva här och nu, framgick av intervjuerna. Programmet uppvisade både bokstavstrogna tolkare av Koranen, som vi skulle kalla fundamentalister, och företrädare för en mer historisk kritisk syn på boken. De senare kallade sig själva i programmet för nytänkarna och de har sällskap med en del koranforskare i andra länder. Man bör, när den bokstavstrogna korantolkningen lyfts fram, påminna sig att den historiskt kritiska synen på den kristna Bibeln inte är så gammal som huvudfåra i det kristna bibelstudiet. En milstolpe här är Pius XII:s encyklika från 1943.
Aggiornamento – att öppna fönstren mot världen och uppdatera sig var Andra Vatikankonciliets budskap för femtio år sedan. Det har varit den katolska kyrkans svåra uppgift. I visst avseende har hon lyckats, i andra inte. Till sakens natur hör ju att det rör sig om en ständig process: att bevara sin identitet och sin tradition och leva i samtiden. Islam i Sverige och i världen står också inför denna svåra uppgift, som nog är nödvändig om muslimerna ska bemötas med vederbörlig aktning.
Dialog var också ett viktigt begrepp som Andra Vatikankonciliet betonade, inte minst dialogen med andra religioner. Hur viktig dialogen med muslimerna i Sverige i dag är visade Uppdrag granskning. Här krävs lyhördhet också från det sekulära samhällets sida. Här krävs en äkta dialog, där de involverade får tillfälle att reflektera över sin egen övertygelse och redogöra för den. Att föra en öppen dialog innebär att man låter sin samtalspartner framlägga sin tro och ge skäl för den. Det är mindre lyckat att tränga in den andre i ett hörn, i en underlägsen försvarsposition. I stället gäller det att ömsesidigt se en medmänniska och inte bara en förstockad fiende.
Religion kan i lyckliga fall främja integration och minska främlingskapet för många invandrare. Den kan hjälpa till att göra människorna lyckligare och mer hemmastadda i tillvaron i ett nytt land. Undrar om Uppdrag granskning verkligen räknar med detta?
Anna Maria Hodacs 2013-02-15