Är jag helt CP?

av OLA SAMNEGÅRD

”Orden ljuder på skolgården:
– Du är ju helt CP!

Det där tänker han aldrig säga om, när han nu, bara ett ögonblick senare, finner sig hängande uppochner i den för övrigt skötsamma eleven Emils armar. Stackars krake, han hade ingen aning om uttryckets egentliga betydelse utan tog till det som en förolämpning med meningen knäpp, korkad eller dum i huvudet. Men se, det är inte något som görs ostraffat i min lillebror Emils närvaro. Brorsan vet nämligen att jag, med min grava CP-skada, är en stjärna i matte och inte alls korkad …”

Så här inleder jag min självbiografi Är jag helt CP? – Tron, handikappet och kärleken om mitt liv med en grav CP-skada och vägen till min upptagning i den katolska kyrkans fulla gemenskap vid 25 års ålder, utgiven i år genom bokförlaget Catholica. Inledningen fortsätter med ett resonemang kring vad CP-skadan är, där jag argumenterar för att den trots allt är en svaghet i sig själv och därigenom något ofullkomligt, med andra ord något ont som jag själv bär på.

Det här är naturligtvis inte en helt lätt sak att erkänna. Tvärtom är det något större delen av handikapprörelsen vänder sig mycket skarpt emot. Deras alternativ går ut på att skylla alla svårigheter som CP-skadan innebär på en dåligt anpassad omgivning. Men jag menar att detta oundvikligen kommer leda till bitterhet, eftersom det är en faktisk omöjlighet att anpassa bort alla svårigheter. Då bitterhet är bland det värsta som finns, är det klart bättre att välja ett annat synsätt.

Catholica förlag, 2022.

 

Från svaghet till styrka

På det här sättet kommer jag in på vad som gör det möjligt för mig att kunna erkänna att min CP-skada är en svaghet, något ofullkomligt, alltså något ont. Det är nämligen min fasta övertygelse att allt ont kan vändas till något gott, svaghet till styrka och lidande till glädje. Den här underbara tron på att allt ont kan vändas till något mycket gott, som ständigt manifesteras genom Jesu Kristi korsoffer närvarande i altarets allra heligaste sakrament, menar jag är något av det absolut mest centrala i vår sanna, katolska och apostoliska tro. Därför handlar boken om min väg till denna tro, från första ögonblicket av min existens, fram till min upptagning i den katolska kyrkans fulla gemenskap år 2000.

Efter det inledande kapitlet med resonemanget kring vad CP-skadan är, börjar jag i boken min berättelse redan i samband med min tillblivelse i moderlivet, detta för att betona människolivets okränkbarhet från allra första stund. Via en kort skildring av en normal graviditet, kommer jag fram till min dramatiska förlossning som förorsakade min CP‑skada. Berättelsen går vidare om hur det var för mig att växa upp med ett gravt rörelsehinder i en mycket kärleksfull familj och släkt, vilken så gott som alltid fokuserade på mina möjligheter, snarare än mina faktiska begränsningar eller än mindre de begränsningar som fördomar utifrån ibland har försökt lägga på oss. Till exempel har vi gjort resor till både Tanzania och Togo i Afrika.

Det här bemötandet i släkten har givit mig stora chanser att utveckla mina talanger. Ja, till och med min farmor, som för övrigt menade att det inte var nyttigt att ge barn beröm, gjorde ett stort undantag då det gällde mig på grund av mitt handikapp. Mig fick man därför berömma så mycket som det bara var möjligt. Detta har gjort mig ganska immun mot allt vad jantelag heter, vilket även fått till följd att jag inte tvekat att skriva om mina framgångar inom matematiken, som till exempel att jag 1995 intog en sjätteplats i den nordiska matematiktävlingen för Nordens bästa gymnasister i ämnet och samma år var på vippen att bli en av de sex som fick representera Sverige vid den internationella matematikolympiaden i Toronto.

Matematik, naturvetenskap och religiös tro

Mitt tidiga intresse för matematik och naturvetenskap gjorde emellertid att jag aldrig fick någon kristen barnatro, trots att större delen av släkten var bekännande kristna och min familj var aktiva i Svenska Missionsförbundet. Detta intresse gick nämligen inte alls ihop med den undervisning jag fick i söndagsskolan, vilken fördömde Darwins evolutionsteori utan det minsta förnuftsargument. Det enda som fick mig att ändå slutligen åka på ett ekumeniskt konfirmationsläger och kristendomsskola var att jag inte ville göra min mormor ledsen genom att inte ge kristendomsskolan en chans. Men väl där möttes jag av en sådan kärleksfull omgivning som jag aldrig tidigare hade mött utanför min släkt, så jag började tro att den kristna Guden, det vill säga kärlekens Gud, fanns.

Min tro var emellertid långt ifrån en fullfjädrad kristen tro från början, utan har växt steg för steg, främst i olika ekumeniska sammanhang. Enheten mellan olika kristna har alltid varit viktig för mig, utifrån Jesu bön till Fadern i Johannesevangeliet 17:21 för de som tror på honom: ”Jag ber att de alla skall bli ett och att liksom du, fader, är i mig och jag i dig, också de skall vara i oss. Då skall världen tro på att du har sänt mig.”

Samtidigt har det varit minst lika viktigt för mig att ha en logiskt hållbar tro på vad som verkligen är sant angående Gud. Att den helige Ande då varsamt leder mig till den katolska kyrkan, trots att jag bara två och ett halvt år före min upptagning hade kvar i princip alla fördomar om katolska kyrkan som svenskt frikyrkofolk kan tänkas ha, torde förmodligen inte vara någon större förvåning för flertalet av Signums läsare. Men samtidigt menar jag ändå fortfarande att katolska kyrkan, inte minst här i Sverige (där vi ännu är så få katoliker som berörts av den karismatiska rörelsen), har mycket att lära av den karismatiska frikyrkligheten i vårt land.

Det var faktiskt just för att bli en länk mellan frikyrkan och den katolska kyrkan som jag, på en frikyrklig församlingshelg våren 1999, där även flera aktiva katoliker deltog, kände att Gud kallade mig till att börja gå i katolsk undervisning. Denna kallelse till att vara en länk häremellan håller jag fortfarande fast vid genom fortsatt engagemang i min gamla frikyrkoförsamling Ad Fontes (som i dag är knuten till samfundet Evangeliska Frikyrkan), samtidigt som jag går i daglig katolsk mässa. Jag tänker alltjämt som jag skriver på ett ställe mot slutet av boken:

”Min övertygelse är också att de olika delarna av kristenheten behöver varandra. Inte minst med tanke på karmelitnunnans dröm där hon gick tillsammans med två av Ad Fontes äldstebröder i en uttorkad flodbädd och letade efter en vattenkälla. De frikyrkliga kunde inte hitta källan, men det kunde hon som katolik. Hon kunde däremot inte öppna källan, utan det fick de frikyrkliga göra och då forsade vatten fram. Jag tänker att drömmen nog kan tolkas enligt följande: Källans belägenhet motsvarar sanningen om Gud, vilken man hittar i Katolska Kyrkans teologi. Men sann teologi räcker inte för att det levande vattnet skall bryta fram. Tyvärr verkar många i Katolska Kyrkan ha glömt hur man öppnar källan fullt ut. Många nöjer sig med att vara vid källan, utan att få vattnet att flöda. Den karismatiska frikyrkligheten kan däremot det där med att öppna källor. Men man kan inte öppna någon källa som man inte hittar till. Och den verkliga källan finns inte i frikyrklig teologi, utan i Katolska Kyrkan.”

Visst kan jag mycket väl förstå att detta kan tyckas ganska provocerande av många, både bland katoliker och karismatiskt frikyrkliga, men likväl är det min fasta övertygelse att så är fallet.

Sexualitet

Då det faktiskt var katolska kyrkans syn på sexualiteten, och medel att hantera densamma, som på ett mycket påtagligt sätt bidrog till att jag blev katolik, så är även det här ett återkommande tema i min berättelse. Samtidigt för att göra det trovärdigt har jag fått ta upp min egen resa och brottningskamp på även detta område, vilken inte alltid har varit så from. Jag står för den traditionella katolska synen på så väl äktenskap som abort, utlevd homosexualitet, preventivmedel, masturbation med mera, men är inte rädd att hyfsat konkretiserat beskriva mina egna snedsteg på det här området. Emellertid ger jag ingen konkret beskrivning av någon mer intim fysisk interaktion än kyssar med någon annan person, även om relationer till det motsatta könet också är ett av de återkommande temana i boken, ända från lågstadiekapitlen till epilogen.

Är fysiskt helande möjligt?

Ett annat minerat område som jag i boken skriver om och intresserar mig för är frågan om det kan finnas någon möjlighet till ett gudomligt fysiskt helande idag. Här betonar jag först att det faktiskt kan variera om en person själv vill bli helad från sitt handikapp eller inte. Som barn blev jag vissa gånger utsatt för förbön för helande trots att jag absolut inte ville bli helad. Detta fick bara mig att ta mer avstånd från kristendomens Gud. Vidare framhåller jag å ena sidan att fysiskt helande inte är något man kan förvänta sig per automatik, vid tillräckligt stark tro och vilja, men å andra sidan att det absolut inte heller är någon som helst omöjlighet för Gud om han så skulle vilja. Min hållning i den här frågan, sammanfattas också väl i en bön i bilagan ”ROSENKRANSENS MYSTERIER – Evangeliet ur ett perspektiv som funktionshindrad” i boken:

”Hjälp oss att be rätt. Låt oss i full förtröstan på din allmakt och godhet lägga fram alla våra önskningar i bön inför dig. Gör oss förvissade om att du alltid svarar på våra böner på det sätt som Du vet är bäst för oss. Hjälp oss att vara lyhörda för dina svar, även då det inte är det svar som vi har tänkt oss. Låt Guds gärningar uppenbaras på ett särskilt sätt i varje människa med funktionshinder. På det sätt Du vet är bäst för just henne, vare sig det är genom undret att göra henne fri från funktionshindret, eller genom undret att uppenbara Din styrka i hennes svaghet.”

Faktiskt ser jag det som jag själv är inne i en långsam process av fysiskt helande alltsedan jag började i katolsk undervisning 1999. Det här berörs bara sparsamt i boken, då det mesta skett efter min upptagning. Visst ligger det en del egen ansträngning i form av träning bakom den här utvecklingen. Men utan Guds nåd inklusive förbön och den helige Andes vägledning hade det varit en total omöjlighet. Jag har bara kommit med mina ”fem bröd och två fiskar”, det vill säga ett i sig själv alldeles för ringa material för att åstadkomma något i egen kraft. Detta har emellertid blivit välsignat av Gud och utvecklingen går att se på den sökbara, tre minuter långa Youtube-filmen ”A Slow Proceeding Miracle with Ola Samnegård”.

Jag tänker att ett liknande perspektiv kan vara viktigt i förhållande till dagens klimatkris. Det kan vara lätt att pacificeras i antingen förnekelse eller desperation och hopplöshet inför denna kris. Intetdera är vår kallelse som kristna. I stället bör vi villigt bidra med det lilla otillräckliga vi kan, samtidigt som vi ber om och sätter vårt största hopp till Guds räddning för sin skapelse.

Just skapelse och/eller evolution är ett annat kontroversiellt ämne som jag återkommer till i boken. Här har min egen hållning skiftat flera gånger, både under den tid som behandlas i boken och under tiden därefter. Vad jag i den här diskussionen alltid har reagerat kraftigt emot, är när man dömer ut sina meningsmotståndares argument som vettlösa utan att komma med seriösa motargument. Detta gäller i lika hög grad min söndagsskolelärares utdömande av evolutionsteorin som min biologilärares utdömande av argumenterande kreationister. Konsekvensen i båda fallen blev att läraren tvärtemot sin intention, fick mig att lyssna ännu mer till dennes meningsmotståndares argument.

I dag tänker jag mig att Gud kan ha använt sig av visst mått av evolution i skapelseprocessen, samtidigt som jag ändå lutar åt att skapelseberättelsen i Första Moseboken på hebreiska troligen är bokstavligt sann. Hur detta kan hänga ihop får jag eventuellt återkomma till, då det hade krävt en helt egen artikel för att reda ut.

Slutligen så jämför jag, i sista kapitlet av boken, mitt första mottagande av den heliga eukaristin med den första fysiska kärleksföreningen mellan brud och brudgum under bröllopsnatten. Men sedan presenterar jag den ultimata lösningen, för var och en som på något sätt har känt sig provocerad av något i min berättelse: ”Låter det här fortfarande knäppt? Nåväl, i så fall får du väl se mig som helt CP.”

Omfamnad av påven Franciskus

Även på andra ställen i boken skämtar jag ganska grovt om mitt handikapp, till exempel om att jag blir satt i ”den elektriska stolen”, det vill säga min permobil (elrullstol). Jag tänker att också detta är ett av många sätt att låta det onda vändas till något gott.

Självbiografins avslutning ger en sammandragen gestaltning av mitt liv som katolik från min upptagning till mitt arbete i dag som katolsk bibellärare på Sankta Maria folkhögskola, där jag nu i höst kommer hålla en kurs om profeterna i Gamla testamentet. Jag har gått en utbildning för katolska diakoner och sedan tagit en teologie kandidatexamen vid Newmaninstitutet i Uppsala och en magisterexamen i tros- och livsvetenskap vid Lunds universitet med inriktning etik. Jag berättar också om den omfamning jag fick av påven Franciskus vid hans Sverigebesök 2016.

Den omfamningen i sig är en vacker bild på hur kyrkan värdesätter de som verkar svagast. Tyvärr så fungerar det inte alltid så i praktiken, trots att det borde ses som livsnödvändigt för kyrkan utifrån några verser ur 1 Kor 12:

”Ty liksom kroppen är en och har många delar och alla de många kroppsdelarna bildar en enda kropp, så är det också med Kristus. Med en och samma Ande har vi alla döpts att höra till en och samma kropp … Kroppen består inte av en enda del utan av många. … Ögat kan inte säga till handen: ’Jag behöver dig inte’, och inte heller huvudet till fötterna: ’Jag behöver er inte.’ Tvärtom, också de delar av kroppen som verkar svagast är nödvändiga.”

Vi kristna är alltså kallade till att fungera som en enda kropp, och så uppenbara Kristus för världen. Uppgiften är att låta Kristus bli lika konkret och synlig idag som han var för cirka 2 000 år sedan. Då han blev människa och i sin död tog på sig all världens synd, ville han att detta faktum skulle bli konkret för alla människor. Vår uppgift är att synliggöra detta i hans kropp, kyrkan. Vilka kroppsdelar är då det tydligaste tecknet för tvivlaren? Jo, Kristi genomborrade händer (Joh 20:19–29)!

Kristna med egna handikapp har tillsammans med andra ”svaga” grupper möjligheten att förena sin svaghet med Jesus Kristus, låta denna svaghet genomlysas av Hans uppståndelses ljus, och därigenom gestalta just Kristi genomborrade händer för världen. Med dessa händer gav han sig själv som föda i Emmaus. Dessa händer fick tvivlaren att tro. Genom att lyfta dessa händer välsignade han apostlarna då han for upp till himlen. Så genom att låta personer med handikapp komma till sin rätt i kyrkan, så kan dessa händer tydliggöras i kyrkan.

Vidare ser jag just det, att vara hjälpbehövande och beroende av andra, som något centralt i katolsk tro. Ingen kan frälsa sig själv, utan alla är beroende av hela den kyrkliga gemenskapen i himlen och på jorden. Liksom vår kärlek till andra måste kunna få praktiska uttryck, bör även vårt beroende av andras hjälp och omtanke kunna få det. En förutsättning är dock att vi känner oss sedda och älskade i vår svaghet.

Ola Samnegård 2022-07-15

Detta är en opinionstext.

Wikipedia definierar CP på följande sätt: ”Cerebral pares, förkortat CP, är ett samlingsnamn för en rad störningar av muskelkontrollen, vilka uppstått på grund av en hjärnskada innan hjärnan är färdigutvecklad, det vill säga under fostertiden, under födseln eller under de första två levnadsåren. Cerebral pares betyder förlamning genom hjärnskada.” 

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

Specialpris för nya prenumeranter!

250 kr för 8 nr (ord.pris 400kr)

av OLA SAMNEGÅRD

”Orden ljuder på skolgården:
– Du är ju helt CP!

Det där tänker han aldrig säga om, när han nu, bara ett ögonblick senare, finner sig hängande uppochner i den för övrigt skötsamma eleven Emils armar. Stackars krake, han hade ingen aning om uttryckets egentliga betydelse utan tog till det som en förolämpning med meningen knäpp, korkad eller dum i huvudet. Men se, det är inte något som görs ostraffat i min lillebror Emils närvaro. Brorsan vet nämligen att jag, med min grava CP-skada, är en stjärna i matte och inte alls korkad …”

Så här inleder jag min självbiografi Är jag helt CP? – Tron, handikappet och kärleken om mitt liv med en grav CP-skada och vägen till min upptagning i den katolska kyrkans fulla gemenskap vid 25 års ålder, utgiven i år genom bokförlaget Catholica. Inledningen fortsätter med ett resonemang kring vad CP-skadan är, där jag argumenterar för att den trots allt är en svaghet i sig själv och därigenom något ofullkomligt, med andra ord något ont som jag själv bär på.

Det här är naturligtvis inte en helt lätt sak att erkänna. Tvärtom är det något större delen av handikapprörelsen vänder sig mycket skarpt emot. Deras alternativ går ut på att skylla alla svårigheter som CP-skadan innebär på en dåligt anpassad omgivning. Men jag menar att detta oundvikligen kommer leda till bitterhet, eftersom det är en faktisk omöjlighet att anpassa bort alla svårigheter. Då bitterhet är bland det värsta som finns, är det klart bättre att välja ett annat synsätt.

Catholica förlag, 2022.

 

Från svaghet till styrka

På det här sättet kommer jag in på vad som gör det möjligt för mig att kunna erkänna att min CP-skada är en svaghet, något ofullkomligt, alltså något ont. Det är nämligen min fasta övertygelse att allt ont kan vändas till något gott, svaghet till styrka och lidande till glädje. Den här underbara tron på att allt ont kan vändas till något mycket gott, som ständigt manifesteras genom Jesu Kristi korsoffer närvarande i altarets allra heligaste sakrament, menar jag är något av det absolut mest centrala i vår sanna, katolska och apostoliska tro. Därför handlar boken om min väg till denna tro, från första ögonblicket av min existens, fram till min upptagning i den katolska kyrkans fulla gemenskap år 2000.

Efter det inledande kapitlet med resonemanget kring vad CP-skadan är, börjar jag i boken min berättelse redan i samband med min tillblivelse i moderlivet, detta för att betona människolivets okränkbarhet från allra första stund. Via en kort skildring av en normal graviditet, kommer jag fram till min dramatiska förlossning som förorsakade min CP‑skada. Berättelsen går vidare om hur det var för mig att växa upp med ett gravt rörelsehinder i en mycket kärleksfull familj och släkt, vilken så gott som alltid fokuserade på mina möjligheter, snarare än mina faktiska begränsningar eller än mindre de begränsningar som fördomar utifrån ibland har försökt lägga på oss. Till exempel har vi gjort resor till både Tanzania och Togo i Afrika.

Det här bemötandet i släkten har givit mig stora chanser att utveckla mina talanger. Ja, till och med min farmor, som för övrigt menade att det inte var nyttigt att ge barn beröm, gjorde ett stort undantag då det gällde mig på grund av mitt handikapp. Mig fick man därför berömma så mycket som det bara var möjligt. Detta har gjort mig ganska immun mot allt vad jantelag heter, vilket även fått till följd att jag inte tvekat att skriva om mina framgångar inom matematiken, som till exempel att jag 1995 intog en sjätteplats i den nordiska matematiktävlingen för Nordens bästa gymnasister i ämnet och samma år var på vippen att bli en av de sex som fick representera Sverige vid den internationella matematikolympiaden i Toronto.

Matematik, naturvetenskap och religiös tro

Mitt tidiga intresse för matematik och naturvetenskap gjorde emellertid att jag aldrig fick någon kristen barnatro, trots att större delen av släkten var bekännande kristna och min familj var aktiva i Svenska Missionsförbundet. Detta intresse gick nämligen inte alls ihop med den undervisning jag fick i söndagsskolan, vilken fördömde Darwins evolutionsteori utan det minsta förnuftsargument. Det enda som fick mig att ändå slutligen åka på ett ekumeniskt konfirmationsläger och kristendomsskola var att jag inte ville göra min mormor ledsen genom att inte ge kristendomsskolan en chans. Men väl där möttes jag av en sådan kärleksfull omgivning som jag aldrig tidigare hade mött utanför min släkt, så jag började tro att den kristna Guden, det vill säga kärlekens Gud, fanns.

Min tro var emellertid långt ifrån en fullfjädrad kristen tro från början, utan har växt steg för steg, främst i olika ekumeniska sammanhang. Enheten mellan olika kristna har alltid varit viktig för mig, utifrån Jesu bön till Fadern i Johannesevangeliet 17:21 för de som tror på honom: ”Jag ber att de alla skall bli ett och att liksom du, fader, är i mig och jag i dig, också de skall vara i oss. Då skall världen tro på att du har sänt mig.”

Samtidigt har det varit minst lika viktigt för mig att ha en logiskt hållbar tro på vad som verkligen är sant angående Gud. Att den helige Ande då varsamt leder mig till den katolska kyrkan, trots att jag bara två och ett halvt år före min upptagning hade kvar i princip alla fördomar om katolska kyrkan som svenskt frikyrkofolk kan tänkas ha, torde förmodligen inte vara någon större förvåning för flertalet av Signums läsare. Men samtidigt menar jag ändå fortfarande att katolska kyrkan, inte minst här i Sverige (där vi ännu är så få katoliker som berörts av den karismatiska rörelsen), har mycket att lära av den karismatiska frikyrkligheten i vårt land.

Det var faktiskt just för att bli en länk mellan frikyrkan och den katolska kyrkan som jag, på en frikyrklig församlingshelg våren 1999, där även flera aktiva katoliker deltog, kände att Gud kallade mig till att börja gå i katolsk undervisning. Denna kallelse till att vara en länk häremellan håller jag fortfarande fast vid genom fortsatt engagemang i min gamla frikyrkoförsamling Ad Fontes (som i dag är knuten till samfundet Evangeliska Frikyrkan), samtidigt som jag går i daglig katolsk mässa. Jag tänker alltjämt som jag skriver på ett ställe mot slutet av boken:

”Min övertygelse är också att de olika delarna av kristenheten behöver varandra. Inte minst med tanke på karmelitnunnans dröm där hon gick tillsammans med två av Ad Fontes äldstebröder i en uttorkad flodbädd och letade efter en vattenkälla. De frikyrkliga kunde inte hitta källan, men det kunde hon som katolik. Hon kunde däremot inte öppna källan, utan det fick de frikyrkliga göra och då forsade vatten fram. Jag tänker att drömmen nog kan tolkas enligt följande: Källans belägenhet motsvarar sanningen om Gud, vilken man hittar i Katolska Kyrkans teologi. Men sann teologi räcker inte för att det levande vattnet skall bryta fram. Tyvärr verkar många i Katolska Kyrkan ha glömt hur man öppnar källan fullt ut. Många nöjer sig med att vara vid källan, utan att få vattnet att flöda. Den karismatiska frikyrkligheten kan däremot det där med att öppna källor. Men man kan inte öppna någon källa som man inte hittar till. Och den verkliga källan finns inte i frikyrklig teologi, utan i Katolska Kyrkan.”

Visst kan jag mycket väl förstå att detta kan tyckas ganska provocerande av många, både bland katoliker och karismatiskt frikyrkliga, men likväl är det min fasta övertygelse att så är fallet.

Sexualitet

Då det faktiskt var katolska kyrkans syn på sexualiteten, och medel att hantera densamma, som på ett mycket påtagligt sätt bidrog till att jag blev katolik, så är även det här ett återkommande tema i min berättelse. Samtidigt för att göra det trovärdigt har jag fått ta upp min egen resa och brottningskamp på även detta område, vilken inte alltid har varit så from. Jag står för den traditionella katolska synen på så väl äktenskap som abort, utlevd homosexualitet, preventivmedel, masturbation med mera, men är inte rädd att hyfsat konkretiserat beskriva mina egna snedsteg på det här området. Emellertid ger jag ingen konkret beskrivning av någon mer intim fysisk interaktion än kyssar med någon annan person, även om relationer till det motsatta könet också är ett av de återkommande temana i boken, ända från lågstadiekapitlen till epilogen.

Är fysiskt helande möjligt?

Ett annat minerat område som jag i boken skriver om och intresserar mig för är frågan om det kan finnas någon möjlighet till ett gudomligt fysiskt helande idag. Här betonar jag först att det faktiskt kan variera om en person själv vill bli helad från sitt handikapp eller inte. Som barn blev jag vissa gånger utsatt för förbön för helande trots att jag absolut inte ville bli helad. Detta fick bara mig att ta mer avstånd från kristendomens Gud. Vidare framhåller jag å ena sidan att fysiskt helande inte är något man kan förvänta sig per automatik, vid tillräckligt stark tro och vilja, men å andra sidan att det absolut inte heller är någon som helst omöjlighet för Gud om han så skulle vilja. Min hållning i den här frågan, sammanfattas också väl i en bön i bilagan ”ROSENKRANSENS MYSTERIER – Evangeliet ur ett perspektiv som funktionshindrad” i boken:

”Hjälp oss att be rätt. Låt oss i full förtröstan på din allmakt och godhet lägga fram alla våra önskningar i bön inför dig. Gör oss förvissade om att du alltid svarar på våra böner på det sätt som Du vet är bäst för oss. Hjälp oss att vara lyhörda för dina svar, även då det inte är det svar som vi har tänkt oss. Låt Guds gärningar uppenbaras på ett särskilt sätt i varje människa med funktionshinder. På det sätt Du vet är bäst för just henne, vare sig det är genom undret att göra henne fri från funktionshindret, eller genom undret att uppenbara Din styrka i hennes svaghet.”

Faktiskt ser jag det som jag själv är inne i en långsam process av fysiskt helande alltsedan jag började i katolsk undervisning 1999. Det här berörs bara sparsamt i boken, då det mesta skett efter min upptagning. Visst ligger det en del egen ansträngning i form av träning bakom den här utvecklingen. Men utan Guds nåd inklusive förbön och den helige Andes vägledning hade det varit en total omöjlighet. Jag har bara kommit med mina ”fem bröd och två fiskar”, det vill säga ett i sig själv alldeles för ringa material för att åstadkomma något i egen kraft. Detta har emellertid blivit välsignat av Gud och utvecklingen går att se på den sökbara, tre minuter långa Youtube-filmen ”A Slow Proceeding Miracle with Ola Samnegård”.

Jag tänker att ett liknande perspektiv kan vara viktigt i förhållande till dagens klimatkris. Det kan vara lätt att pacificeras i antingen förnekelse eller desperation och hopplöshet inför denna kris. Intetdera är vår kallelse som kristna. I stället bör vi villigt bidra med det lilla otillräckliga vi kan, samtidigt som vi ber om och sätter vårt största hopp till Guds räddning för sin skapelse.

Just skapelse och/eller evolution är ett annat kontroversiellt ämne som jag återkommer till i boken. Här har min egen hållning skiftat flera gånger, både under den tid som behandlas i boken och under tiden därefter. Vad jag i den här diskussionen alltid har reagerat kraftigt emot, är när man dömer ut sina meningsmotståndares argument som vettlösa utan att komma med seriösa motargument. Detta gäller i lika hög grad min söndagsskolelärares utdömande av evolutionsteorin som min biologilärares utdömande av argumenterande kreationister. Konsekvensen i båda fallen blev att läraren tvärtemot sin intention, fick mig att lyssna ännu mer till dennes meningsmotståndares argument.

I dag tänker jag mig att Gud kan ha använt sig av visst mått av evolution i skapelseprocessen, samtidigt som jag ändå lutar åt att skapelseberättelsen i Första Moseboken på hebreiska troligen är bokstavligt sann. Hur detta kan hänga ihop får jag eventuellt återkomma till, då det hade krävt en helt egen artikel för att reda ut.

Slutligen så jämför jag, i sista kapitlet av boken, mitt första mottagande av den heliga eukaristin med den första fysiska kärleksföreningen mellan brud och brudgum under bröllopsnatten. Men sedan presenterar jag den ultimata lösningen, för var och en som på något sätt har känt sig provocerad av något i min berättelse: ”Låter det här fortfarande knäppt? Nåväl, i så fall får du väl se mig som helt CP.”

Omfamnad av påven Franciskus

Även på andra ställen i boken skämtar jag ganska grovt om mitt handikapp, till exempel om att jag blir satt i ”den elektriska stolen”, det vill säga min permobil (elrullstol). Jag tänker att också detta är ett av många sätt att låta det onda vändas till något gott.

Självbiografins avslutning ger en sammandragen gestaltning av mitt liv som katolik från min upptagning till mitt arbete i dag som katolsk bibellärare på Sankta Maria folkhögskola, där jag nu i höst kommer hålla en kurs om profeterna i Gamla testamentet. Jag har gått en utbildning för katolska diakoner och sedan tagit en teologie kandidatexamen vid Newmaninstitutet i Uppsala och en magisterexamen i tros- och livsvetenskap vid Lunds universitet med inriktning etik. Jag berättar också om den omfamning jag fick av påven Franciskus vid hans Sverigebesök 2016.

Den omfamningen i sig är en vacker bild på hur kyrkan värdesätter de som verkar svagast. Tyvärr så fungerar det inte alltid så i praktiken, trots att det borde ses som livsnödvändigt för kyrkan utifrån några verser ur 1 Kor 12:

”Ty liksom kroppen är en och har många delar och alla de många kroppsdelarna bildar en enda kropp, så är det också med Kristus. Med en och samma Ande har vi alla döpts att höra till en och samma kropp … Kroppen består inte av en enda del utan av många. … Ögat kan inte säga till handen: ’Jag behöver dig inte’, och inte heller huvudet till fötterna: ’Jag behöver er inte.’ Tvärtom, också de delar av kroppen som verkar svagast är nödvändiga.”

Vi kristna är alltså kallade till att fungera som en enda kropp, och så uppenbara Kristus för världen. Uppgiften är att låta Kristus bli lika konkret och synlig idag som han var för cirka 2 000 år sedan. Då han blev människa och i sin död tog på sig all världens synd, ville han att detta faktum skulle bli konkret för alla människor. Vår uppgift är att synliggöra detta i hans kropp, kyrkan. Vilka kroppsdelar är då det tydligaste tecknet för tvivlaren? Jo, Kristi genomborrade händer (Joh 20:19–29)!

Kristna med egna handikapp har tillsammans med andra ”svaga” grupper möjligheten att förena sin svaghet med Jesus Kristus, låta denna svaghet genomlysas av Hans uppståndelses ljus, och därigenom gestalta just Kristi genomborrade händer för världen. Med dessa händer gav han sig själv som föda i Emmaus. Dessa händer fick tvivlaren att tro. Genom att lyfta dessa händer välsignade han apostlarna då han for upp till himlen. Så genom att låta personer med handikapp komma till sin rätt i kyrkan, så kan dessa händer tydliggöras i kyrkan.

Vidare ser jag just det, att vara hjälpbehövande och beroende av andra, som något centralt i katolsk tro. Ingen kan frälsa sig själv, utan alla är beroende av hela den kyrkliga gemenskapen i himlen och på jorden. Liksom vår kärlek till andra måste kunna få praktiska uttryck, bör även vårt beroende av andras hjälp och omtanke kunna få det. En förutsättning är dock att vi känner oss sedda och älskade i vår svaghet.

Ola Samnegård 2022-07-15

Detta är en opinionstext.

Wikipedia definierar CP på följande sätt: ”Cerebral pares, förkortat CP, är ett samlingsnamn för en rad störningar av muskelkontrollen, vilka uppstått på grund av en hjärnskada innan hjärnan är färdigutvecklad, det vill säga under fostertiden, under födseln eller under de första två levnadsåren. Cerebral pares betyder förlamning genom hjärnskada.” 

Specialpris för nya prenumeranter!

250 kr för 8 nr (ord.pris 400kr)