En konvertits tillväxt i tro och livshållning

av KARIN EDEBOL EEG-OLOFSSON
Bokanmälan. Gunnel Vallquist: Katolska läroår. Uppsala – Paris – Rom. Carl Otto Werkelid & Veritas förlag, 2022, 209 s.

Författaren, översättaren och sedermera ledamoten av Svenska Akademien, Gunnel Vallquist (1918–2016) utkom med boken Katolska läroår första gången 1995. En andra reviderad upplaga, med språklig revidering av Carl Otto Werkelid, har nyligen utkommit. Vallquist konverterade till den katolska kyrkan på Marie Bebådelsedag den 25 mars 1939. De cirka tjugo åren som följde betecknar Vallquist som sina katolska läroår. Vallquist börjar och avslutar boken i ett psaltarcitat, som utgör bokens motto: Ett har jag begärt av Herren, därefter traktar jag; att jag må få bo i Herrens hus i alla mina livsdagar.

Katolska läroår. Veritas förlag.

Inledningsvis skriver Vallquist att boken inte är en självbiografi eller memoar i egentlig mening. ”Religionen, den kristna tron, är den magnetiska pol som har dominerat hela mitt vuxna liv”, skriver hon. I det följande omnämns personer som varit viktiga för Vallquists utveckling, liksom situationer som hon sett som särskilt betydelsefulla.

Uppsalaåren
Vallquist studerande från 1941 fem år i Uppsala. Studierna omfattade romanska språk, nordiska språk och litteraturhistoria. Vid den tiden fanns i Uppsala en liten skara katoliker, varav fyra var studenter. Dessa samlades kring jesuitpater Josef Gerlach (1900–1974), som kom att betyda mycket för ungdomarna. Pater Gerlach tog sig an de unga konvertiterna – Gunnel Vallquist, Arne Rask som senare blev benediktinmunk, och Torgil Magnusson som så småningom blev professor vid svenska Rominstitutet – och inbjöd till studiekvällar. Lite senare kom Birgitta Broomé, den blivande dominikansystern Catharina, med i gruppen. I början samlades man i ett litet rum tillhörande Södermanland-Närkes nation, men så småningom inrättades ett större kapell på S:t Johannesgatan. Pater Gerlach spelade en viktig roll för Vallquists ”utbildning till katolik”. ”Men allra starkast har jag bevarat minnet av hans koncentrerat meditativa hållning när han satt tyst i kapellet och utstrålade stillhet. Där, om inte förr, blev det uppenbart i vilken grad han var en bönens människa. En bönens och trons människa”, skriver Vallquist.

Vallquist betecknar som en milstolpe två ekumeniska veckor som anordnades på Örjansgården i Viggbyholm kring nyår 1942. Vallquist tog intryck av mötets öppenhet, känslan av djup samhörighet i förtroliga samtal och diskussioner. Sedan dessa dagar kom ekumeniken att bli en av de viktigaste frågorna för henne. Efter avslutad fil mag-examen 1946 väntade år utomlands, först i Frankrike där Vallquist stannade i fem år.

Läroår i Paris
Under åren i Paris hade Vallquist sitt andliga centrum hos benediktinerna på rue de la Source i Auteuil. Bland benediktinerna kom munken Charles Massabki att betyda mycket för Vallquist. Massabki var libanes, fostrad i den maronitiska riten, men valde att bli benediktinmunk i Frankrike. Vallquist skriver att allt han gjorde, gjorde han av hela sin själ och hela sin kraft; hon såg honom som en starjets, och som en levande förbindelselänk mellan öst- och västkyrklig tradition. Så länge han levde förblev han en trofast faderlig vän till Vallquist.

Sin liturgiska törst kunde Vallquist släcka hos benediktinerna, och särskilt den gregorianska sången kom hon att älska. Samtidigt var teologin viktig för henne; teologin är oupplösligt förbunden med Bibeln och med den teologiska traditionen, främst kyrkofäderna. Det var därför naturligt för Vallquist att bredda och fördjupa sina kunskaper genom att bevista en mängd föreläsningar.

”Det på lång sikt mest avgörande för min intellektuella, eller teologiska, utveckling blev emellertid bekantskapen med pater Daniélou, ett av jesuiternas bästa yngre huvuden, professor i patristik vid Institut Catholique”, skriver Vallquist. Bekantskapen blev till vänskap genom alla åren i Frankrike. Vallquist fann i Jean Daniélou en verklig kulturpersonlighet. Trots sin utåtriktade verksamhet dominerade det kontemplativa draget hos Daniélou. Från första början ledde han in Vallquist på kyrkofäderna och deras sätt att läsa Bibeln.

Sven Stolpe, som under åren 1947–1948 vistades mycket i Paris, kom att spela en viktig roll för Vallquists utveckling till skribent. Stolpe ordnade så att böcker skickades till Vallquist för recension, vilket ledde till att Bonniers förlag gav Vallquist översättningsuppdrag. Februari 1950 inleddes arbetet med att översätta Marcel Proust – På spaning efter den tid som flytt – ett mödosamt arbete som blev Vallquists magnum opus; de översatta böckerna utkom på Bonniers 1964–1982.

Italienska år
Via pater Daniélou blev Vallquist i juni 1955 inbjuden att som journalist bevista den fjärde ’Kongressen för fred och kristen kultur’ i Florens. Kongressen anordnades av borgmästaren i Florens, Giorgio La Pira (1904–1977). Han kämpade, trots motstånd, för de arbetslösa och hemlösa. Om denne ”[Den] kanske mest helgonlika människa jag har mött i livet” skrev Vallquist boken Giorgio La Pira: borgmästare och profet, utgiven 1957. På kongressen föreläste La Pira om sin maxim Spes contra spem – hoppet som bär när alla förhoppningar grusats (Rom 4:18).

Hösten 1955 installerade sig Vallquist i Rom, tillsammans med två väninnor hyrde hon en liten våning. Nu följde några lyckliga månader då hon upplevde Rom med hänförelse och bildningstörst, liksom under de första åren i Paris. Hon hade arbetsro; tidig höst 1956 utgavs hennes första bok, Något att leva för. Hon for mellan Rom och Paris, och ibland hem till Sverige, till Sigtunastiftelsen där liturgiska veckor anordnades.

Ett halvår efter påven Pius XII:s bortgång 1958 flyttade Vallquist hem till Sverige. Hon betraktade sina läroår som avslutade. Men, Andra Vatikankonciliet förde henne åter till Rom, varje höst i fyra år, som också blev läroår; konciliet blev en ”intensivkurs i kristendom” för alla som deltog.

Sammanfattningsvis är Katolska läroår en intressant bok om en ung konvertits väg i tro och liv. Vallquist framstår som en intellektuell och djupt andlig person, som gick sin egen väg och samtidigt var följsam. Hon tillhörde den progressiva grupp katoliker som ville förändring i kyrkan, och ibland måhända visade bristande tålamod till att processer måste få ta sin tid. Hon var imponerande produktiv och rörlig, och en person som knöt många kontakter och vänskapsband. Att vara konvertit idag är inte detsamma som för åttio år sedan, världen har förändrats och kyrkan efter Andra Vatikankonciliet likaså. Men, det som är gemensamt för konvertiter i alla tider är längtan efter trons och hoppets fördjupning och kärlekens utbredning för att leva i Kristi efterföljd.

Karin Edebol Eeg-Olofsson 2022-07-13

Detta är en opinionstext.                                                                                                                                   

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

Specialpris för nya prenumeranter!

250 kr för 8 nr (ord.pris 400kr)

av KARIN EDEBOL EEG-OLOFSSON
Bokanmälan. Gunnel Vallquist: Katolska läroår. Uppsala – Paris – Rom. Carl Otto Werkelid & Veritas förlag, 2022, 209 s.

Författaren, översättaren och sedermera ledamoten av Svenska Akademien, Gunnel Vallquist (1918–2016) utkom med boken Katolska läroår första gången 1995. En andra reviderad upplaga, med språklig revidering av Carl Otto Werkelid, har nyligen utkommit. Vallquist konverterade till den katolska kyrkan på Marie Bebådelsedag den 25 mars 1939. De cirka tjugo åren som följde betecknar Vallquist som sina katolska läroår. Vallquist börjar och avslutar boken i ett psaltarcitat, som utgör bokens motto: Ett har jag begärt av Herren, därefter traktar jag; att jag må få bo i Herrens hus i alla mina livsdagar.

Katolska läroår. Veritas förlag.

Inledningsvis skriver Vallquist att boken inte är en självbiografi eller memoar i egentlig mening. ”Religionen, den kristna tron, är den magnetiska pol som har dominerat hela mitt vuxna liv”, skriver hon. I det följande omnämns personer som varit viktiga för Vallquists utveckling, liksom situationer som hon sett som särskilt betydelsefulla.

Uppsalaåren
Vallquist studerande från 1941 fem år i Uppsala. Studierna omfattade romanska språk, nordiska språk och litteraturhistoria. Vid den tiden fanns i Uppsala en liten skara katoliker, varav fyra var studenter. Dessa samlades kring jesuitpater Josef Gerlach (1900–1974), som kom att betyda mycket för ungdomarna. Pater Gerlach tog sig an de unga konvertiterna – Gunnel Vallquist, Arne Rask som senare blev benediktinmunk, och Torgil Magnusson som så småningom blev professor vid svenska Rominstitutet – och inbjöd till studiekvällar. Lite senare kom Birgitta Broomé, den blivande dominikansystern Catharina, med i gruppen. I början samlades man i ett litet rum tillhörande Södermanland-Närkes nation, men så småningom inrättades ett större kapell på S:t Johannesgatan. Pater Gerlach spelade en viktig roll för Vallquists ”utbildning till katolik”. ”Men allra starkast har jag bevarat minnet av hans koncentrerat meditativa hållning när han satt tyst i kapellet och utstrålade stillhet. Där, om inte förr, blev det uppenbart i vilken grad han var en bönens människa. En bönens och trons människa”, skriver Vallquist.

Vallquist betecknar som en milstolpe två ekumeniska veckor som anordnades på Örjansgården i Viggbyholm kring nyår 1942. Vallquist tog intryck av mötets öppenhet, känslan av djup samhörighet i förtroliga samtal och diskussioner. Sedan dessa dagar kom ekumeniken att bli en av de viktigaste frågorna för henne. Efter avslutad fil mag-examen 1946 väntade år utomlands, först i Frankrike där Vallquist stannade i fem år.

Läroår i Paris
Under åren i Paris hade Vallquist sitt andliga centrum hos benediktinerna på rue de la Source i Auteuil. Bland benediktinerna kom munken Charles Massabki att betyda mycket för Vallquist. Massabki var libanes, fostrad i den maronitiska riten, men valde att bli benediktinmunk i Frankrike. Vallquist skriver att allt han gjorde, gjorde han av hela sin själ och hela sin kraft; hon såg honom som en starjets, och som en levande förbindelselänk mellan öst- och västkyrklig tradition. Så länge han levde förblev han en trofast faderlig vän till Vallquist.

Sin liturgiska törst kunde Vallquist släcka hos benediktinerna, och särskilt den gregorianska sången kom hon att älska. Samtidigt var teologin viktig för henne; teologin är oupplösligt förbunden med Bibeln och med den teologiska traditionen, främst kyrkofäderna. Det var därför naturligt för Vallquist att bredda och fördjupa sina kunskaper genom att bevista en mängd föreläsningar.

”Det på lång sikt mest avgörande för min intellektuella, eller teologiska, utveckling blev emellertid bekantskapen med pater Daniélou, ett av jesuiternas bästa yngre huvuden, professor i patristik vid Institut Catholique”, skriver Vallquist. Bekantskapen blev till vänskap genom alla åren i Frankrike. Vallquist fann i Jean Daniélou en verklig kulturpersonlighet. Trots sin utåtriktade verksamhet dominerade det kontemplativa draget hos Daniélou. Från första början ledde han in Vallquist på kyrkofäderna och deras sätt att läsa Bibeln.

Sven Stolpe, som under åren 1947–1948 vistades mycket i Paris, kom att spela en viktig roll för Vallquists utveckling till skribent. Stolpe ordnade så att böcker skickades till Vallquist för recension, vilket ledde till att Bonniers förlag gav Vallquist översättningsuppdrag. Februari 1950 inleddes arbetet med att översätta Marcel Proust – På spaning efter den tid som flytt – ett mödosamt arbete som blev Vallquists magnum opus; de översatta böckerna utkom på Bonniers 1964–1982.

Italienska år
Via pater Daniélou blev Vallquist i juni 1955 inbjuden att som journalist bevista den fjärde ’Kongressen för fred och kristen kultur’ i Florens. Kongressen anordnades av borgmästaren i Florens, Giorgio La Pira (1904–1977). Han kämpade, trots motstånd, för de arbetslösa och hemlösa. Om denne ”[Den] kanske mest helgonlika människa jag har mött i livet” skrev Vallquist boken Giorgio La Pira: borgmästare och profet, utgiven 1957. På kongressen föreläste La Pira om sin maxim Spes contra spem – hoppet som bär när alla förhoppningar grusats (Rom 4:18).

Hösten 1955 installerade sig Vallquist i Rom, tillsammans med två väninnor hyrde hon en liten våning. Nu följde några lyckliga månader då hon upplevde Rom med hänförelse och bildningstörst, liksom under de första åren i Paris. Hon hade arbetsro; tidig höst 1956 utgavs hennes första bok, Något att leva för. Hon for mellan Rom och Paris, och ibland hem till Sverige, till Sigtunastiftelsen där liturgiska veckor anordnades.

Ett halvår efter påven Pius XII:s bortgång 1958 flyttade Vallquist hem till Sverige. Hon betraktade sina läroår som avslutade. Men, Andra Vatikankonciliet förde henne åter till Rom, varje höst i fyra år, som också blev läroår; konciliet blev en ”intensivkurs i kristendom” för alla som deltog.

Sammanfattningsvis är Katolska läroår en intressant bok om en ung konvertits väg i tro och liv. Vallquist framstår som en intellektuell och djupt andlig person, som gick sin egen väg och samtidigt var följsam. Hon tillhörde den progressiva grupp katoliker som ville förändring i kyrkan, och ibland måhända visade bristande tålamod till att processer måste få ta sin tid. Hon var imponerande produktiv och rörlig, och en person som knöt många kontakter och vänskapsband. Att vara konvertit idag är inte detsamma som för åttio år sedan, världen har förändrats och kyrkan efter Andra Vatikankonciliet likaså. Men, det som är gemensamt för konvertiter i alla tider är längtan efter trons och hoppets fördjupning och kärlekens utbredning för att leva i Kristi efterföljd.

Karin Edebol Eeg-Olofsson 2022-07-13

Detta är en opinionstext.                                                                                                                                   

Specialpris för nya prenumeranter!

250 kr för 8 nr (ord.pris 400kr)