av JOHN SJÖGREN
Under sommaren tog debatten om den nu sedan länge pågående läskrisen fart igen. På Expressens kultursida skrev författaren Pascal Engman en lång text om det nödvändiga i att få unga människor att läsa igen. Läsningens positiva effekter är ovedersägliga, menade Engman. Han refererade till en studie från universitetet i Cambridge (2023) som tydligt visar att barn som tidigt börjar nöjesläsa ökar både sina kognitiva förmågor och sin psykiska hälsa. Dessa barn visar också ”färre tecken på stress, depression och aggressivt eller trotsigt beteende”. Engman fortsätter: ”De stärkte också sitt minne, blev mer fokuserade, lyckades bättre i skolan, minskade sin skärmtid och sov längre än sina jämnåriga. Hjärnskanningar visade att de fått något större hjärnvolym. Nästan två timmars lustläsning om dagen gav störst fördelar.”
Detta, menade Engman, borde få svenska makthavare att tänka till. Hjärnan, skriver Engman, är ju ”vår tids främsta ekonomiska tillgång”. Ska Sverige bli ett konkurrenskraftigt och framgångsrikt land i framtiden är det hög tid att vi får ungarna att läsa. Hur ska då detta gå till? Hur motivera ungdomarna att hellre plocka fram boken än mobilen?
Svårt, då Engman förmodligen har rätt när han säger att unga i dag snarare är intresserade av personlig utveckling och att tjäna pengar än av kultur och studier. Men locka då med just det som ungdomarna vill ha, föreslår Engman. Vår tids mest framgångsrika entreprenörer och miljardärer (Elon Musk, Bill Gates, Warren Buffett) – passionerade storläsare allihop. Och om det inte skulle vara motivation nog; studier visar att läsning (åtminstone om du är man) ökar dina chanser att lyckas på den hårt konkurrensutsatta dejtingmarknaden.
Det är såklart svårt att inte sympatisera med Engmans ärende. Det är ett problem av stora mått, och med än så länge oöverskådliga konsekvenser, att vi håller på att fostra en icke-läsande generation. Som Victor Malm uttryckte det när han gästade Signumpodden för att diskutera ämnet: Det rör sig om ett ”civilisatoriskt skifte”; vi håller på att röra oss från en skrift- och läskultur till en bild- och skärmkultur.
Att de stora orden och de något okonventionella motivationsteknikerna tas till (läs och du blir rik och får ligga) är fullt förståeligt. Men kanske är det trots allt inte helt rätt väg att gå när man i debatten gång på gång lyfter fram nöjesläsandets nyttoaspekter. Visst stämmer alldeles säkert den där Cambridgestudien som Engman refererar till. Men läser vi verkligen böcker, om det så är sakprosa eller skönlitteratur, för att de får vår hjärnvolym att expandera? Eller för att det i förlängningen kan göra oss till framgångsrika entreprenörer? Låt mig i stället föreslå en annan ingång: Vi bör värna och uppmuntra läsning för att det är bland det allra ”onyttigaste” vi kan ägna oss åt.
1948, när Europa försökte hitta sig självt igen efter den humanitära, politiska och existentiella katastrof som var andra världskriget, kom den tyske katolske filosofen Josef Pieper ut med boken Muße und Kult. När den allmänna och naturliga inställningen var att det var dags att sätta sig i arbete och bygga upp världen på nytt, argumenterar Pieper i sin bok att det inte är arbete, utan fritid (Muße), som utgör grunden för all kultur.
Det verkligt viktiga och fundamentala i såväl en hel kultur som i det enskilt mänskliga livet är inte det nyttiga, det som tjänar ett uppenbart syfte utanför sig självt, utan det onyttiga, det som har ett värde helt i sig självt – inte det som har ett instrumentellt värde, det i och för sig alldeles nödvändiga arbetet för att upprätthålla mänskliga liv och samhällen, utan det som vi gör helt enkelt för att vi är människor; den avslappnade kontemplationen av tillvaron som sådan.
Den rena nöjesläsningen skulle kunna förstås som en sådan kontemplativ, men om vi ska tro Pieper ändå kulturbärande, aktivitet. Visserligen har Kristoffer Leandoer rätt när han i sitt bidrag till detta temanummer skriver att läsandet ”engagerar hela människans varelse”, att det handlar om något ”långt från den klassiska bilden av hängmattans slöa passivitet”. Eller som Jonas Gren skriver i sitt i bidrag om djupläsning i de digitala distraktionernas tidevarv: ”Varför alla dessa lästimmar? För att de ger mening? Möjlighet till reflektion? Ja. Ett aktivt, koncentrerat läsande stimulerar.”
Kanske skulle man kunna kalla läsandet för ett slags aktiv kontemplation. När vi försjunker i en berättelse, dras med i en engagerande essäistisk framställning eller tar till oss en dikt begrundar vi livet och existensen som sådan. Det är inte en instrumentell, utan helt och hållet existentiell, verksamhet.
När debatten om läsandet tenderar att hamna i nyttoargument är det måhända ett tecken på att läskrisen i själva verket endast är ett symptom på en mycket djupare kulturkris; att vi i vårt effektiviserade, konsumistiska och materialistiska samhälle förlorat känslan och blicken för det onyttiga och onödiga som utgör basen för en välmående kultur. För att tala med den nuförtiden så populäre sociologen Hartmut Rosa: Den ständiga accelerationen i samhället försvårar den långsamma och eftertänksamma verksamhet som läsande är. I denna hastighetskultur riskerar vi inte bara att förlora läsförmågan utan med den också en essentiell del av vår mänsklighet.
Påven Franciskus är inne på detta i den skrivelse om läsning som han hann ge ut före sin bortgång och som vi i samarbete med Veritas förlag publicerar i detta nummer. Franciskus skriver där bland annat att samtidsmänniskan inte sällan lider av en brist på genuina emotioner. Läsningen, att ta del av välskrivna berättelser, kan göra oss mer mottagliga för hela den mänskliga känslopaletten. Vilket i förlängningen kan göra oss till mer empatiska människor, mer öppna både inför varandra och inför Gud. Kort sagt, läsning gör oss mänskligare.
Franciskus har nog till stor del rätt i sitt resonemang. Samtidigt är det ett slags yttersta nyttoargument som påven presenterar: Läsning gör dig till en bättre människa. Möjligtvis kan man hävda att läsning inte gör dig till en sämre människa. Men alltför många av historiens värsta despoter och massmördare har varit djupt bildade och belästa människor för att argumentationen ska hålla hela vägen ut. Nyttoargumenten, även om de givetvis inte helt går att avfärda, tycks hela tiden försätta sig i återvändsgränder.
Då är nog trots allt den bästa motivationen till läsning litteraturen själv. Hamlet, Bröderna Karamazov eller Döden i Venedig – vi behöver inte lägga några nyttoaspekter på sådana titlar för att inse deras värde eller att läsningen av dem har en betydelse som går långt utöver konkurrenskraft och ökad hjärnkapacitet. Det är ett mirakel bara att sådana texter existerar i världen. De är sig själva nog – och läsningen sin egen belöning.
Påven Franciskus brev om litteraturen finns, förutom här i papperstidningen, fritt tillgänglig på www.veritasforlag.se.
John Sjögren är kulturskribent, författare och redaktör på Signum.
Ur Signum nr 5/2025, s. 1–2.