av gästkrönikör LYRA EKSTRÖM LINDBÄCK
Inget jag har gjort som kritiker har väckt lika mycket indignation som instiftandet av ett pris. Utmärkelsen ”Årets sågning” delas ut av podcasten Gästabudet och i juryn sitter jag, Mikaela Blomqvist och Agri Ismaïl. Priset har delats ut två gånger, för kritikåret 2023 till Anders Mortensen, och för kritikåret 2024 till Gunilla Kindstrand. Båda gångerna har upprörda röster höjts. Vi har kallats elaka, ”tuffa tuffingar”, mobbare, ”Horacejugend” och ”prestigefittor”. Inte av nättroll, alltså, utan av uppburna författare och kritiker.
Den svåra konsten att såga är alltså lika missaktad som vi misstänkte. Att lyfta fram förtjänstfulla negativa recensioner ses som att strö salt på såren för den drabbade författaren. Vi har dock aldrig velat hylla elakheter utan försökt slå vakt om det skarpa omdömet i en tid av litterär positivitetsinflation.
Kritikern bör, som Margit Abenius formulerar det, göra sig okänslig inför de personliga känslorna hos den vars verk hon bedömer. Men visst förekommer det taskiga sågningar. Ibland slår okänsligheten över i sadism, och kritikern ”rentav njuter av att forma sitt angrepp så personligt som möjligt, med smädliga inpass, sårande”, som Abenius skriver i essän ”Varför är den goda dum?”.
Margit Abenius var en av 1900-talets främsta svenska kritiker, samt litteraturforskare och medlem av Samfundet de Nio. Problemet med den godas dumhet och den klokas elakhet är tidlöst, och Abenius benar ut det på ett ovanligt vis. I konflikten mellan tro och vetande räknar hon till exempel de vetenskapstrogna ateisterna som de goda och dumma, och de religiösa som de onda och kloka. Ateisterna har vackra ideal, men de förmår inte omfatta de högsta sanningarna. De troende däremot gör sig ibland skyldiga till en elakartad ytlighet, menar hon, som får ”sanningsfragmenten de släpar med sig som arvegods att te sig som döda formler”.
Hos Abenius är det kritiska omdömet sammanvävt med livet. Kritikerns gärning består inte i något mindre än att orientera sig mellan godhet och ondska, klokhet och dumhet. En kritiker bör aldrig anpassa sitt omdöme för att försöka framställa en författare som mer sympatisk. Snällhet är ingen dygd i kritiken. ”Bäst att rycka masken från snällhetens ansikte och se vad den är – feghet.” Och feghet är den andliga döden. Det är intelligensens avtrubbning och känslornas förslöande.
Men modets väg är för den skull inte uppenbar eller enkel. Det goda omdömet ska varken vara torrt, överdrivet tillmötesgående eller vällustigt sadistiskt. För Margit Abenius var det självklart att litteraturen inte bara handlar om livet utan är en av de spelplatser där livets svåraste strider utkämpas. Kritikerns uppgift är att försöka se klart på de striderna. I dag behandlar vi ofta kulturfrågor som om ingenting verkligt står på spel, och nivellerar betydelsen av litterära verk genom att hävda att alla är bra och viktiga.
Men om de godas dumhet får ”makten mer än vad den redan har, […] då försvinner ur luften varje spår av syre. Kvävning är det enda som återstår.”
Lyra Ekström Lindbäck är fil. dr i filosofi vid universitetet i Pardubice i Tjeckien, författare och kritiker.
Ur Signum nr 5/2025, s. 3.