100-årsjubileum i tystnad

1875 besökte Stanley kungen av Buganda, det största och mäktigaste av de centralafrikanska kungadömen som på 1890-talet kom under brittiskt protektorat och nu utgör republiken Uganda.

Landet började öppna sig mot omvärlden.

I ett berömt brev, kort därpå, skriver kung Mutesa I av Buganda till drottning Victoria och ber henne sända lärare för att utbilda landets befolkning.

Drottningen svarade med att sända missionärer.

1877 kom den anglikanska kyrkan till Buganda, 1878 – för hundra år sedan – kom katolicismen till landet genom franska immigranter. Mutesas son och efterföljare på tronen, Kabaka (kung) Mwanga, kom emellertid under inflytande av arabiska handelsmän och muslimer från Zanzibar, och konverterade till islam. När spänningarna inom landet växte, vacklade kungen i sin strävan att hålla sig väl med de båda trosgrupperna, och han började se ett hot i den kristna gemenskapen. Muslimer vid hovet tog tillfället i akt och framdrev en direkt konfrontation: 1885 mördades 22 katoliker och 20 protestanter.

Historien upprepar sig

President Idi Amin Dadas förryckta skräckvälde i Uganda är välkänt och ökänt. Mindre bekant är kanske denna religiösa och historiska bakgrund. Motsättningen mellan kristna och muslimer kvarstår alltsedan Bugandakungarnas dagar. Och precis som på den tiden är de kristna överlägsna numerärt men underlägsna i makt och inflytande. Omkring 65 procent av landets i dag 12 miljoner invånare är kristna, 5 procent bekänner sig till islam.

Amin tillhör den islamska minoriteten. Han har föresatt sig att tränga ut kristendomen och sprida den muslimska läran. Och liksom på Kabaka Mwangas tid sker det med hjälp utifrån, med arabiskt stöd. Grunden till detta är både religiös och politisk: här har man vunnit ett fotfäste i svarta Afrika, rent av i ett land som tidigare samarbetat med Israel. Nu ska ett islamskt universitet byggas i Uganda. Saudi-Arabien har skjutit till över 20 miljoner kronor för detta ändamål. Även Libyen och Kuwait hjälper till.

Liksom en del andra ortodoxa islamska och anti-israeliska regimer hålls diktaturen i Kampala under armarna av Sovjetunionen och dess bundsförvanter; Amins egen arme har rustats med vapen från Moskva, t.o.m. de flygplan som slogs ut vid den israeliska Entebbe-raiden ersattes med sovjetisk hjälp. Vidare har Tanzanias och Kenyas försök att utestänga Uganda från de viktiga sjötransportlederna nyligen kringgåtts genom att det allt mer Moskvatrogna Sydjemen öppnat hamnen i Aden för Trans-Ocean Uganda Ltd och Uganda Airlines Corporation, vilket jämte mycket annat är ett viktigt bidrag till Ugandas pressade ekonomi. Allt detta är ett led i det komplicerade stormaktsspelet om Afrika, där Uganda bara är en liten bricka. Men för Amins del innebär möjligheten att få stöd från det ena eller andra hållet att han kan fortsätta sin terror, verka för islam och förfölja de kristna.

När katolikerna 1975 höll en minneshögtid över martyrerna i Buganda, infann sig Amin – utklädd till muslimsk imam.

Det är inte bara på grund av religiös fanatism som han upprätthållit traditionerna från Kabaka Mwanga. Han har tyckt sig finna, att alla upprors- och attentatförsök riktade mot hans person kommit från kristna kretsar.

Med tanke på att de kristna trots allt utgör en majoritet av folket är ju inte detta att förundra sig över, och det vet också Amin. T.o.m. inom kakwa-stammen, som han själv tillhör, finns det kristna inslag. Men med hjälp av förbud och terror har han föresatt sig att skrämma folket in på den rätta vägen, en väg som kantas av allt fler martyrer.

Mordet på den anglikanska kyrkans överhuvud ärkebiskop Janani Luwum i februari 1977 är ett välkänt exempel. Tanzaniaorganet Daily News’ uppgift att det var Idi Amin själv som höll i pistolen, äger åtminstone en symbolisk sanning (se vidare H. Kyemba, STATE OF BLOOD, 1977, kap. 8 m. appendix). I november samma år tillfångatogs ett tusental katoliker i Masaka i Bugandaregionen. De sattes i fängelse och många av dem dödades. Anledningen uppges ha varit att en muslimsk trosbekännare mördats i trakten.

Förra året försökte han också få ordning i landet genom att förbjuda 27 kristna samfund, bland vilka många drev skolor, barnhem, och sjukstationer, öppna för alla. Kvar lämnade han tills vidare katoliker, anglikanska protestanter och grekisk-ortodoxa troende. Likväl, redan i mars 1974 meddelade Amin över Ugandaradion att det bara finns en enda kristen kyrka i Uganda: den katolska. Protestantismen avfärdade han med att den tillkom ”bara för att prästerna ville gifta sig”.

1977 förhindrade han med alla medel anglikanerna från att fira sin kyrkas hundraårsjubileum, och förbjöd i samma veva alla religiösa organisationer att ta emot bidrag från utlandet – som använts bl.a. till skolor, sjukhus och jordbruksprojekt.

Katolska kyrkan hundra år

”I ljudet av trummors dunk och horn och trumpeter stod påven Paul VI i sin öppna bil och böjde sig för att vidröra de tusentals jublande pilgrimernas utsträckta fingrar. I Kampala fladdrade den påvliga och den nationella flaggan på skyskraporna medan en halv miljon människor från hela landet samlats till huvudstaden och i byn Namugongo som påven skulle besöka för att kanonisera de 22 ugandiska martyrerna.”

Paul VI, som besökte alla världens kontinenter och färdades mer än alla hans föregångare på påvestolen sammanlagt, talade i Uganda om önskvärdheten och möjligheten att skapa en genuint afrikansk kristenhet. Han sa: ”En anpassning av det kristna livet inom de pastorala, rituella, didaktiska och andliga möjligheternas fält är inte bara möjligt, det understöds också av kyrkan. Den liturgiska förnyelsen är ett levande exempel på detta. Och i denna mening kan och måste ni ha en afrikansk kristendom. I sanning äger ni mänskliga värden och kulturella former, som kan nå fulländning i kristendomen, och kristendomen hos er den högsta fullkomning, och visa sig mäktig en rikedom av uttryck, som är både dess egna och genuint afrikanska.”

Med denna målande skildring, erinrar tidskriften AFRICA (nr 85, sept -78) om den förre påvens uppseendeväckande, högtidliga och hoppingivande besök i Uganda. Året var 1969. Presidenten hette alltjämt Milton Obote.

Nu är det 1978 och detta år firar den katolska kyrkan sitt hundraårsjubileum. Eller rättare sagt: skulle ha firat. Den katolska kyrkan är störst, har ett stort inflytande bland befolkningen och har visat sig livskraftig i dessa svåra tider. Men nu vågar president Idi Amin ge sig på även den. Den nämnda Masaka-massakern 1977 var bara början (NEW AFRICAN, juli -78). I mars i år sköts Amooti Ssebugwawo, sekreteraren i katolska kyrkans jubileumskommitte, av agenter från Undersökningsbyrån, regimens privata underrättelsetjänst och avrättningsavdelning. Detta frambringade mängder av protester och offentliga fördömanden. Svaret kom snabbt: hundratals katoliker arresterades, bland dem 56 präster, och deporterades till Karamojadistriktet i nordregionen. Fast ingen kom fram. Och ingen har mer synts till.

Detta är bara några få exempel. Ugandas katolska kyrka firar sin hundraårsdag i tysthet.

Det återstår att se, om president Idi Amin ges tillfälle att vederbörligen göra heder åt hundraårsminnet av Bugandamorden 1885.