Att förstå Billy Graham

För den som regelmässigt bevakar vad som tilldrar sig i kristenheten är fenomenet Billy Graham inte alltför konstigt att förstå. I USA är det en allmän insikt att under de senaste femton åren evangelikala samfund och riktningar inom större kyrkor varit på stark frammarsch. De ekumeniska, ”liberala” kyrkorna har däremot haft betydande medlemsförluster. Det finns en avsevärd religionssociologisk litteratur som entydigt visar hur 60talets inriktning på social aktivism i stort misslyckades med att mobilisera församlingarna.

Billy Graham är i USA en bland flera framträdande väckelsepredikanter, som förkunnar omvändelse med modern massmediateknik. Det unika med honom är snarast att han lyckats utbilda en predikostil som så väl passar att översättas till andra språk i stora kampanjmöten. Studier av effekterna av Grahams kampanjer visar att antalet nyvunna är tämligen litet i förhållande till lyssnarmassan. Uppenbarligen är det därför inte massomvändelser vid mötena, som är Billy Grahams väsentliga insats. Men religiösa såväl som politiska rörelser har ett behov av massmanifestationer, som bekräftar att budskapet tas emot, att människor strömmar till, deltar och instämmer. Vid sådana tillfällen är det givetvis rörelsens viktigaste symboler som sätts i verksamhet.

Med den moderna massmediatekniken har kretsen som kan nås med massmanifestationens budskap vidgats enormt, samtidigt som t ex tv ställer speciella krav på regi och aktörer. För väckelsekristendomen är omvändelsen, avgörelsen, ett centralt moment i dess förståelse av sin egen uppgift. Meningsbrytningarna i Sverige kring Billy Graham är väl förståeliga. För de grupper som särskilt känner sig förbundna med den sociala och politiska aktivismen i 60-talets teologi och kyrklighet kan Billy Graham ses som en ovälkommen förstärkning av de riktningar inom kristenheten som starkare betonar Bibelns auktoritet, omvändelsens nödvändighet och individens avgörelse inför domen och evigheten.

En sådan prioritering utesluter givetvis inte social och politisk medvetenhet, men den relativa betydelsen av de skilda krav som livet som kristen ställer, blir en annan. Trots att man här i landet föga uppmärksammat och diskuterat den ”evangelikala vågen”, upplever 1968 års män och kvinnor att deras ideal aldrig fick den genomslagskraft de hoppats på. Känslan av isolering från samfunds- och församlingsliv har på ett klarsynt och självkritiskt sätt analyserats av Nils Gunnar Billinger i Kristet Forums senaste ledare. Billy Grahams amerikanska medborgarskap, hans ovilja eller senfärdighet att ta ställning till här allmänt avskydda drag eller skeenden i amerikanskt samhällsliv och politik, hans beroende av regler som gäller för amerikansk företagsamhet, också på det religiösa området, och som är svensk samhällssyn tämligen främmande: allt detta gör Graham och hans kampanjer till en naturlig måltavla för företrädarna för en icke-evangelikal kristendom.

Motelden från Billy Grahams försvarare har delvis bestått i anklagelsen att det breda ekumeniska samarbetet i Sverige riskeras, när evangelikala som endast nyligen och tveksamt deltagit i detta, nu utsätts för hårdhänt kritik, även om denna till det yttre riktar sig mot Billy Graham.

Denna skiss till tolkning av vad striden om Billy Graham också handlar om, innebär inte någon beskyllning för att debattörer och kritiker inte skulle vara i god tro och mena just vad de skriver och säger.

Billy Graham i Göteborg.

Lagom till kampanjen nyligen i mässan i Älvsjö, gav fyra uppsaliensiska religionsvetare ut en bok, Billy Graham i Göteborg (verbum-dialog). Thorleif Pettersson redovisar en religionssociologisk undersökning av de församlingsmedlemmar som besökte mötena i Scandinavium; vilka som främst var positiva till denna upplevelse och effekterna av kampanjen. Sigbert Axelson skriver ett kapitel om kampanjmötet, där han diskuterar isoleringen av själva omvändelsemomentet, tv:s roll i mötenas uppläggning och de kommersiella krafter som delvis bestämmer scenariot. Anders Jeffner och Carl-Reinhold Bråkenhielm, tros- och livsåskådningsvetare, söker i var sitt avsnitt karakterisera BG:s teologiska profil, predikokonst och kristendomstolkning.

Petterssons mönstergilla undersökning visar hur fyra trosattityder påverkar inställningen till BG: biblicism, alltså tron på hela Bibeln som sann, betoningen av Guds straff och dom, tidsslutseskatologi, alltså mera precisa föreställningar om ”tusenårsriket” och slutligen socialt engagemang som följd av den kristna tron.

Det framgår att bland dem som var medlemmar i församlingar som var anslutna till kampanjen fanns skillnaderna inte mellan deltagare/inte-deltagare utan mellan dem som uppskattade mötena och dem som var mer svala. Bland medlemmar från församlingar som inte var anslutna till kampanjen fanns denna skillnad i attityder mellan deltagare och församlingsmedlemmar som inte deltog.

Det är alltså helt entydigt att de som sökte sig till mötena resp. uppskattade dessa i större utsträckning trodde på Bibelns ofelbarhet, lade större vikt vid Guds straff och dom, hade föreställningar om ett tusenårsrike före den yttersta domen och i mindre utsträckning drog sociala och politiska konsekvenser av sin tro. Även om dessa skillnader är statistiskt säkerställda, framgår av de redovisade medelvärdena att det rör sig om måttliga genomsnittsdifferenser, inte om någon skarp polarisering av skilda kristendomstolkningar. Skrivningen i inledningen är ägnad att skapa ett intryck av det senare hos dem som inte orkar läsa tabeller. Det är också intressant att en attityd som man kanske kunde vänta skulle ge utslag i inställningen till BG:s förkunnelse, inte gav några säkerställda skillnader. Det gällde en ”instrumentell” syn på religionen som vägen till tröst, balans, lycka och harmoni.

Kampanjmötets funktion.

Ett minst lika viktigt resultat av Petterssons undersökning härrör från frågan vad som gjorde ett särskilt intryck på mötesdeltagarna. Men kunde välja två av ett antal alternativ. Det i särklass vanligaste var ”att många människor överlät sig till Kristus”. Också alternativet ”det stora deltagarantalet” fick en högre notering än ”Billy Grahams förkunnelse”. Endast 31 % nämnde det sistnämnda, trots att man hade två val. Av detta förhållande drar Pettersson slutsatsen: ”Kampanjmötet med det stora deltagarantalet och de många som överlät sig till Kristus tjänar utifrån ett sådant synsätt som en validering, verifiering, bekräftelse av den egna tron. Förhållandet att många människor omfattar samma tro som man själv fungerar som ett socialt stöd för den egna trons riktighet.” Alldeles samma slutsatser har dragits av andra religionssociologiska undersökningar av Billy Grahams ”korståg”.

Slutligen diskuterar Pettersson hur man skall tolka förhållandet att endast var sjätte församlingsmedlem, som ett av två alternativ på frågan om vad den egna församlingen bör satsa på för verksamhet, nämnde ”väckelsemöten eller väckelsekampanjer”. Samtidigt svarar 45 % ja på frågan om en liknande kampanj som BG:s borde genomföras om några år. Detta är väl knappast något större mysterium. En stor majoritet av deltagarna i den tyska katolikdagen som ägde rum ung. samtidigt som BG-kampanjen skulle med all sannolikhet förklara sig nöjda med detta arrangemang. Men knappast någon skulle nämna denna var fjärde år återkommande massmönstring som något som hemförsamlingen främst borde satsa på. Och de allra flesta skulle anse att fyra år var ett tämligen rimligt intervall. Katolikdagen har också men inte uteslutande, samma funktion att genom massverkan bekräfta den egna tron och tillhörigheten. Men det viktigaste uttrycket för detta är då inte omvändelsemötet utan t ex eukaristifirande i ännu större masskala.

Den lokala församlingen och den globale förkunnaren

Axelson framhåller att kampanjen i Göteborg lade stor vikt vid förberedande och uppföljande verksamhet som den s k Operation Andreas. Men det är helt naturligt att låta huvudintresset vila på själva kampanjmötet. Andra aktiviteter är ju föranledda av massmötena och Billy Grahams framträdanden.

Kapitlet är fyllt av skarpa och goda iakttagelser av hur Billy Graham med team fungerar i kampanjmötet. Hur förhållandet att mötena också blir tv-framföranden starkt påverkar regi och uppläggning med inlagda vädjanden om offervilja till de amerikanska tittarna. Den ganska kyliga och opersonliga tonen och bristen på närkontakt med mötesdeltagarna. Det starka koncentrationen på själva omvändelsemomentet och den väl förberedda omsorgen om att många skall svara på inbjudan att komma fram till avgörelse. Här spelar noga instruerade medhjälpare en viktig roll både för att initiera rörelsen, för att fylla ut strömmen och för att stödja och uppmuntra de tveksamma.

Intressantast är kanske observationen att vad som sker delvis är att församlingar lägger ut ett moment i kyrkans uppgift, ” viljeavgörelsen för Kristus” till ett konsultföretag på vad som skulle kunna kallas ett slags entreprenad. Om Axelsons kritiska diskussion av BG:s företagsformer är så centrala för en förståelse av fenomenet som han antyder, kan möjligen diskuteras. Driver man en sådan verksamhet på interdenominationell grund och i internationell skala, och är USA-baserad, finns det knappast några andra organisationsformer. Axelsons kritik riktar sig därför också mot missions- och evangelisationsföretag på annan grund än församlingen. Denna begränsning förefaller dock att direkt höra samman med en kongregationalistisk grundsyn. Protestantisk mission var under en lång tid ”sällskapsmission”, och i katolsk yttre och inre mission (t ex i 1600-talets Frankrike) har ordnar alltid haft en ledande roll.

Det förefaller som om flera av de frågor som Axelson ställer inför BG-fenomenet skulle betydligt lättare besvaras, om han utgått från den religionssociologiska iakttagelsen av kampanjmötets ”bekräftande” karaktär. Då blir ju tv:s roll i sammanhanget ganska självklar. Det förefaller högst osäkert om Axelson har rätt i sin hypotes, att det snarare är Billy Graham, som utnyttjar församlingarnas evangeliseringsaktioner än tvärtom, och att samma effekt skulle nås med en svensk väckelsepredikant i huvudrollen. Grahams image som global förkunnare utgör säkerligen ett avgörande moment i kampanjens bekräftande och identifikationsskapande verkan.

Evangelikal?

Anders Jeffner inleder sitt kapitel med att ifrågasätta rimligheten att betrakta BG som en exponent av den moderna evangelikala kristendomen. Utanför Sveriges gränser råder knappast några större svårigheter att avgöra vem som kan betecknas som evangelikal, och det är en självklarhet att BG hör hemma i denna rörelse. Att här mobilisera P P Waldenström är helt anakronistiskt. Men tråkigare är att Jeffner för sin argumentation använder en ren felaktighet. När han första gången skriver att BG och Martin Luther King båda är sydstatsbaptister, kan det givetvis vara rätt i den meningen att båda är baptister med rötter i sydstaterna. ”Att Billy Graham tillhör samma samfund som Martin Luther King kan man inte ana.” Därtill finns heller ingen anledning. BG tillhör Southern Baptist Convention (som Jimmy Carter), numera USA:s största protestantiska denomination, Martin Luther King däremot ett av de övervägande svarta baptistsamfunden i Södern.

Metoder och genrer

Det mest egendomliga med analysen hos Jeffner och Bråkenhielm är avsaknaden av varje diskussion av predikans och den muntliga förkunnelsens särart. Givetvis kan man ställa krav på konsistens och logik också i predikan, men det vore väl ganska konstigt om samma analysredskap kunde utnyttjas som när det gäller teologiska monografier. I en färsk litteraturvetenskaplig avhandling beskriver Göran Hägg den svenska essäistikens utveckling till 1930 och använder några allmänna kriterier av både formellt och innehållsmässigt slag. Men skulle någon komma på iden att använda samma analysinstrument på marschvisor eller centrallyrik? Vad våra trosåskådningsforskare gör, liknar stundom ett sådant förfarande.

Bland enskilda punkter där kritiken av BG blir mest konstig, gäller en hans hänvisning till auktoriteter. Utdragen ur predikningar ger inget stöd för att BG skulle hänvisa till auktoriteter i större utsträckning än hans granskare. Här virvlar teologihistoriens namn förbi som belägg för hur torftig eller tvivelaktig BG:s förkunnelse är. Och är det egentligen särskilt märkligt att biskop Aulens senare böcker, som var avsedda att presentera konfrontationen mellan traditionell teologi och modern religionsvetenskap, till skillnad från BG:s omvändelsepredikan skulle utmärkas just av ”hänsynen till religionsvetenskapliga forskningsresultat”?

Det finns också hos Jeffner en oklarhet om vilket hans egentliga undersökningsobjekt är. Är det förkunnelsen i Göteborg, är det BG:s förkunnelse i allmänhet eller är det hans privata värderingar och psykologiska struktur? Adorno i The Authoritarian Personality och Rokeach i The Open and the Closed Mind har redovisat hur massenkäter med frågeformulär kunnat påvisa förekomsten av vissa personlighetstyper, såsom den som enligt Adorno präglas av rigiditet eller som av Rokeach kallas the closed mind. Ett sådant variabelsystem kan givetvis användas för att studera dominerande personlighetsegenskaper hos de människor som uppskattar BG. En helt annan sak är att använda det på individnivå för att analysera texter, och därifrån dra slutsatser om upphovsmannens personlighetsstruktur. Billy Grahams teologiska profil blir i sista hand ett uttryck för hans auktoritära personlighet och ”closed mind”.

Förvåningen inför sådana metodiska sjumilakliv utesluter inte att Jeffners kriterier för trosläror kan ses som ett steg framåt i jämförande studier av teologer och teologier, förutsatt att det är någorlunda jämförliga storheter som analyseras. Likaså kan man instämma i en del av karakteristiken av BG:s förkunnelse, antingen man delar Jeffners kritiska hållning eller inte.

Apokalyptik och försoningslära.

Bråkenhielms avsnitt framkallar än allvarligare frågor än Jeffners. Även här finns oklarheten i avgränsningen av studieobjektet. Redan i det religionssociologiska frågeformuläret fanns frågor som skulle visa förekomsten av apokalyptiska föreställningar, ”tidssluteskatologi”. Men ”i sin förkunnelse i Göteborg” hävdade Billy Graham inte uttryckligen denna lära. I stället refererar Bråkenhielm till uttalanden i en tv-intervju med David Frost, som uppenbarligen är svaret på en direkt fråga. Någon uppgift på hur vanliga apokalyptiska föreställningar är i BG:s predikan får vi överhuvud inte. På grundval av svaret till Frost skriver Bråkenhielm fyra sidor om något som vi inte får veta om det alls är ett typiskt inslag i GB:s förkunnelse.

Trots att Bråkenhielm skriver utförligt och åberopar en rad auktoriteter, kastas påståenden, vilka har svag förankring i kristen teologi och förkunnelse fram som grundstenar i kritiken mot Billy Graham. Ett par gånger hävdar Bråkenhielm att det i NT finns flera oförenliga kristologier, mellan vilka förkunnaren måste träffa ett ansvarigt val. Det är möjligt att Bråkenhielm menar sig ha goda argument för en så extrem exegetisk och hermeneutisk ståndpunkt, men att acceptera den som domsskäl mot BG innan argumenten redovisats, ställer sig svårt. Denna intellektuella frontförkortning är särskilt påtaglig i diskussionen om försoningsläran. Är det verkligen så enkelt som att den objektiva försoningsläran kan tillskrivas Anselm av Canterbury, och att den sedan hängde med genom reformationen till dess Schleiermacher och främst Waldenström gav en tolkning av försoningen som inte betonade att den främst stillade Guds vrede? Är verkligen hänvisningen till feodalismen ett rimligt argument i sammanhanget? Är denna populärmarxistiska ”förklaring” densamma som senare anspelas på som Waldenströms psykologiska förklaring av Anselms försoningslära?

Tolkningen av försoningen gäller ju inte endast Gudabilden. Bråkenhielm formulerar sin subjektiva försoningslära: ”Jesu gärning är en försoningsgärning inte därför att hans lidande och död på korset stillar Guds vrede eller återupprättar Guds kränkta ära, utan därför att hans sätt att leva – och hans sätt att dö – hos människorna då och hos människorna nu uppväcker ett levande medvetande om Guds närvaro och kärlek.” Uppståndelsen nämns över huvud inte. Viktiga frågor som här inställer sig är vilka konsekvenser en sådan försoningslära har på förståelsen av kyrkan och sakramenten.

Om Jesus huvudsakligen har ett slags exemplarisk funktion, kan då kyrkan uppfattas som Hans ”kropp”, dopet som en delaktighet i Hans död och uppståndelse, eukaristin som Hans lekamen och blod? Att utsagorna i någon mening måste förstås som ”symboliska” upphäver ju inte de skillnader som olika svar medför för troshållning och religiöst beteende.

Billy Graham i Göteborg ställer kanske fler frågor än den besvarar. Den hade blivit en bra mycket bättre bok om också de andra medarbetarna i någon mån tillägnat sig den sociologiska tolkning av kampanjmötet som underbyggs i det första kapitlet. Om BG:s predikokonst får vi egentligen inte veta någonting, vilken roll för dess utformning har översättningsmomentet, bidrar denna form till att åhörarna uppfattar mer eller mindre av det egentliga innehållet, och hur stor roll har detta för kampanjmöten av detta slag? (För dem som inte har bandspelare och utskrifter.) Syftar den här bedrivna tros- och livsåskådningsvetenskapen till att analysera och karakterisera texter och åskådningar eller till att beskriva teologers eller förkunnares personlighetsstruktur och psykiska läggning?

Debatten om boken visar om ingenting annat, att det skulle varit bättre att inledningsvis och sammanhållet presentera Jeffners/Bråkenhielms värdepremisser och metodiska överväganden än att använda fyra sidor till citat av ett predikoavsnitt om Eldridge Cleaver (systematiskt felstavad i boken) eller tolv (12) sidor ur en predikan om Noa.

Starta en träta eller öppna ett samtal.

Människan Billy Graham känner vi endast genom massmedia, och vi är ytterst skeptiska mot försök att analysera personen via hans muntliga eller skriftliga budskap. Kampanjmöten för massomvändelse i en typiskt amerikansk stil är oss tämligen främmande. Vad Billy Graham har att ge i Polen är vi okunniga om.

Att söka klarlägga vad som egentligen sker vid kampanjer av det slag vi upplevt de båda senaste åren i Sverige är givetvis en viktig forskningsuppgift. Vilka människor kommer och vilka reagerar positivt resp. negativt? Vilka regler gäller för en ”framgångsrik” förkunnelse under just dessa omständigheter?

Hade författarna till Billy Graharn i Göteborg nöjt sig med sådana målsättningar för sitt arbete, och inledningen utlovar inte mer, då skulle knappast boken utlöst den inflammerade debatt, som både föregått och efterföljt den. Vi kan inte förstå annat än att trosåskådningsvetenskapen gjort sig själv en otjänst när den dessutom mera i förbigående lanserar en ultrakritisk bibelsyn och ävenså i några bisatser utdömer stora delar av det samkristna dogmat.

Och inte minst drar slutsatser om Billy Grahams personlighetstyp, ett extranummer som inte nämns i inledningen. Kan man då vara alltför förvånad över att motsidan svarar med lika svepande och nedsättande generaliseringar (”senrationalistisk sekt”)? Vi har svårt att finna något som länder sanningen och kärleken till fromma i den sort av kontroversteologi, som alltid uppstår när argumenten går ad hominem.

Man kan bara hoppas att de allvarliga frågor boken ställer och de insikter i religiösa attityder och beteenden som den innehåller, inte helt skall drunkna i stridslarmet. Signum instämmer gärna i inledningens slutord: ”vi vill låta våra analyser öppna ett samtal och inte låsa personer i angrepps- och försvarspositioner.”