Rättvisa och fred i Latinamerika

Den latinamerikanska situationen och freden

Om ”utveckling är fredens nya namn” (Populorum progressio, nr 87), är underutvecklingen i Latinamerika med sina karakteristiska drag, olika för de olika länderna, en orättvis situation, en orsak till spänningar som gör att freden är i fara.

Med ”en situation av orättvisa” menar vi realiteter som uttrycker en situation av synd. Men vi förnekar inte därför att dessa realiteter i våra länder kan ha sina naturliga orsaker, på vilka det inte är lätt att råda bot.

Då vi gör denna analys är vi inte okunniga om eller förringar de faktiska ansträngningar som gjorts på olika plan för att skapa ett rättvisare samhälle. Men därom skall vi inte tala här, eftersom vad vi vill är att dra uppmärksamheten till just de aspekter som utgör ett hot mot eller är ett förnekande av freden.

Spänningar mellan samhällsklasserna och inre kolonialism

Höggradiga orättvisor mellan samhällsklasserna, särskilt – men inte uteslutande – i de länder där det finns två klart avgränsade klasser: en liten minoritet äger mycket (kultur, rikedom, makt, prestige … ) medan massan äger föga. Den helige fadern beskrev denna verklighet i sitt tal till de colombianska bönderna: ”Vi vet att den ekonomiska och sociala utvecklingen på den stora latinamerikanska kontinenten har varit ojämn: den har gynnat dem som till en början tog initiativet till den, men den har försummat den infödda befolkningen, som nästan alltid, ibland hårt behandlad och utnyttjad, lämnats kvar på en ovärdig levnadsstandard” (Paulus VI, tal till bönderna i Mosquera i Colombia, 23 augusti 1968).

Växande besvikelse. Det universella fenomen, som det växande kravet på ett fullvärdigt liv är, får i Latinamerika en särskild aggressiv karaktär. Skälet härtill är uppenbart: de höggradiga orättvisorna förhindrar systematiskt ett tillfredsställande av de legitima krav som blir minst tillfredsställda, något som orsakar en växande besvikelse.

Man kan konstatera en liknande besvikelse hos den medelklass som inför allvarliga kriser går in i en desintegrerings- och proletariseringsprocess.

Former som härskande gruppers och sektorers förtryck tar sig. Man kan ganska ofta konstatera en beklaglig brist på känsla – även om man inte kan utesluta en eventuell vilja att uttrycka en sådan – för misären hos de miljöer, som återfinns i samhällets marginal. Det är därför påven sagt till de styrande: ”Edra öron och hjärtan skall vara lyhörda för de röster som ber om fred, medkänsla, rättvisa . . .” (Paulus VI, Tal på Utvecklingsdagen, Colombia, den 23 augusti 1968.)

Med undantag för vissa minoriteter betecknar dessa grupper eller klasser ofta varje försök som syftar till att förändra ett samhällssystem som gynnar bibehållandet av deras privilegier som omstörtande verksamhet.

Den makt som med orätt utövas av vissa dominerande sektorer. Den normala följden av de nyss nämnda attityderna är att vissa medlemmar av de styrande sektorerna ibland griper till våld för att brutalt undertrycka alla motreaktioner. Det är mycket lätt för dessa att till synes rättfärdiga sig på det ideologiska planet (antikommunismen är ett exempel), eller på det praktiska (upprätthållandet av ”ordningen”) för att ge ett sken av hederlighet åt sina åtgärder.

De förtryckta klassernas växande medvetenhet. Allt detta befinnes alltmera outhärdligt allteftersom de förtryckta blir alltmera medvetna om sin situation. Det var till dem den helige fadern vände sig i sitt tal till bönderna: ”Men i dag är frågan allvarligare, därför att ni har blivit medvetna om era behov och era lidanden, och… ni kan inte tolerera, att dessa omständigheter varar för alltid. Det måste snabbt rådas bot på dem” (tal till bönderna den 23 augusti 1968).

Internationella spänningar och yttre neokolonialism

Vi vill understryka speciellt två aspekter

Den ekonomiska aspekten. Vi analyserar bara de faktorer som utgör de viktigaste orsakerna till att våra länder globalt och relativt sett blir allt fattigare, något som är en källa till inre och yttre spänningar.

Ökande snedvridning inom den internationella handeln. På grund av den relativt sett sänkta byteskrediten minskar värdet på råvarorna alltmera i förhållande till de färdiga produkterna. Detta betyder att de länder som producerar råvaror – i all synnerhet om deras produktion inte blir mera mångsidig – alltid förblir fattiga, medan de industrialiserade länderna blir allt rikare. Denna orättvisa, som tydligt påpekas i encyklikan Populorum progressio, omintetgör den eventuella positiva effekten

av hjälpen utifrån. Den utgör ett ständigt hot mot freden, därför att våra länder har det intrycket att ”den ena handen tar vad den andra ger” (Populorum progressio).

Den politiska aspekten. Vi fördömer all imperialism som indirekt och ibland genom direkta interventioner utövas i Latinamerika, vilken dess ideologi än må vara.

Våldets problem i Latinamerika

Våldet är ett av de svåraste problemen i Latinamerika. Man kan inte överlämna ett beslut varpå hela framtiden beror för länderna på den här kontinenten åt ingivelser som kommer sig av upprördhet eller lidelser. Vi skulle försumma en viktig pastoral plikt om vi inte vid detta svåra val erinrade oss den kristna lärans och den evangeliska kärlekens kriterier.

Resningen kan vara legitim

Om det är sant att den revolutionära resningen kan vara legitim ”i händelse av uppenbart och långvarigt tyranni, som skulle förgripa sig på individens fundamentala rättigheter och på ett farligt sätt hota landets gemensamma bästa” (jfr Populorum progressio, nr 31) och att den härrör från personer eller strukturer som är uppenbart orättvisa, så är det likaväl sant att våldet eller ”den revolutionära resningen generellt sett … föder nya orättvisor, introducerar nya olikheter och orsaker nya ödeläggelser. Man kan inte bekämpa ett reellt ont till priset av ännu större olyckor (Populorum progressio)”.

Om vi betraktar förhållandena i våra länder som helhet, om vi tar hänsyn till den kristnes förkärlek för fred, den enorma svårigheten med ett inbördeskrig, det våld som följer i dess spår, de fruktansvärda olyckor det förorsakar, risken att man framkallar en främmande intervention, hur olaglig den än må vara, och svårigheten att skapa en regim med rättvisa och frihet som grundprinciper med utgångspunkt från en våldsprocess, så eftersträvar vi innerligt att dynamiken hos det folk som väckts till medvetande och organiserats skall stå i rättvisans och fredens tjänst.

Samvetets fostran

Inför de spänningar som stämplar mot freden och går så långt att de insmyger frestelsen till våld och inför det kristna fredsbegrepp vi beskrivit tror vi inte att de latinamerikanska biskoparna, kan undgå att påta sig ett mycket konkret ansvar. Skapandet av den samhällsordning utan vilken freden är illusorisk, är en utpräglat kristen uppgift.

Det tillkommer oss, kyrkans herdar, att fostra samvetena, att inspirera, stimulera och hjälpa till att få rätt inriktning på alla initiativ, som bidrar till att forma människan. Det tillkommer också oss att ange allt som motarbetar rättvisan och alltså omintetgör freden.