Revolutionen som Jakobskamp

I skuggan av 10-årsdagen av Warszawapaktens invasion i Tjeckoslovakien blev det känt i västvärlden att Vitezslav Gardavsky har avlidit. Gardavsky var filosof och trots att han aldrig var verksam som politiker blev han känd och aktad både i öst och väst som en av de fåtaliga marxistiska filosofer som i början av 1960-talet deltog i dialogen med kristna teologer i syfte att – om möjligt – formulera en gemensam syn på de stora frågor människan står inför.

Det var drömmen om en socialism med ett mänskligt ansikte som febrilt engagerade många intellektuella, framförallt i Polen, Jugoslavien och Tjeckoslovakien. De försökte bryta upp den rådande statsapparatens stelbenta ideologi till förmån för en marxistisk humanism. Att rädda människans värdighet i de socialistiska staterna hade under åren blivit en allt viktigare angelägenhet. – Samtidigt ställdes man inför nödvändigheten att ta ställning till kristendomen och dess förhållande till marxismen. Det var inte bara det faktum att kristendomen vägrar att dö ut; även marxister måste medge att de kristna idealen har haft och fortfarande har en betydande ställning som grundval för den europeiska kulturen under snart 2000 år.

Denna dialog, som egentligen bekräftade att det inte fanns någon möjlighet till en gemensam humanism formulerad utifrån gemensamma grundvalar, har ändå haft stor betydelse för båda sidor: för de kristna kyrkorna har frågan om social rättvisa och solidaritet med världens nöd blivit en prövosten för de kristnas trovärdighet; marxisterna däremot ställdes inför frågan om mänsklig värdighet och de mänskliga rättigheterna går att förena med marxismen när den väl har kommit till makten.

”Gud är inte alldeles död”

De som kunde följa dialogen mellan Paulus-sällskapet (en sammanslutning av katolska vetenskapsmän) och marxistiska filosofer minns Gardavsky som en av de mest allvarliga och trovärdiga deltagarna. Hans och några andra marxisters intensiva frågande efter vad det är som ger människan hennes oantastliga värde slår en bräsch i den politiskt och ideologiskt påtvungna tystnaden. Gardavsky föddes 1923 och han var under en lång tid verksam som professor i filosofi vid militärakademin i Brno. 1968 blev han avskedad från sin post och levde sedan dess tillbakadraget och under polisuppsikt till sin död. För en bredare offentlighet blev han känd, när han under åren 1966-67 publicerade en artikelserie i den inflytelserika tidskriften Literarni noviny under den medvetet provocerande titeln Gud är inte alldeles död. Denna serie kom ett år senare ut i bokform, den översattes snabbt till flera språk (sv. övers. Gud är inte alldeles död, 1970) och blev en filosofisk bestseller. Boktitelns något förbryllande formulering innebär inte ett medgivande att den kristna religionen aldrig kommer att dö och att man därför borde inleda en dialog, utan den återger Gardavsky fundamentala tes att det marxistiska samhället ännu inte är helt och fullt förverkligat. Därav hans tes att ”Gud inte är alldeles död” och att ”människan inte är alldeles levande”. Gardavsky förutsätter att religionen har avslöjats som ett underutvecklat övergångsstadium till det marxistiska samhället, att den är utdöende. Men därmed är inte sagt att den inte artikulerar höga mänskliga värden som måste bevaras för framtiden. Gardavsky företräder inte någon neutral inställning till religionen, utan hans marxism bär en entydigt ateistisk prägel: det finns bara en form av ateism som kan övervinna religionen, nämligen den marxistiska. Men denna gör det inte genom ren negation. Fastmer försöker den att integrera i sig själv religionens positiva grundvalar och avslöjar på samma gång på ett radikalt sätt religionen som felaktig.

Mot denna bakgrund vill Gardavsky återge det bibliska arvet dess betydelse inom ramen för en marxistisk humanism. Ty om man bortser från detta arv blir konsekvensen en stelbent marxism, ett system utan liv. Det är därför av vital betydelse för marxisterna att återupptäcka släktskapet mellan marxismen och den bibliska traditionen. Till skillnad från gamla orientens religioner och antiken som ser människan inbunden i en övermäktig kosmisk värld som bestämmer hennes öde, ser Gardavsky i den bibliska människosynen historien som en öppen möjlighet för människans självförverkligande. I den bibliska synen kan människan aktivt gestalta sin egen framtid, hon är subjekt, aktivt handlande, som tar sitt öde i egna händer och bygger sin framtid. Med andra ord: den bibliska människan är den transcenderande människan. Hon är inte begränsad eller låst i sin utveckling, vare sig av kosmiska eller andra metafysiska principer eller av gudomliga väsen, utan människan ses som aktivt handlande som utifrån och mitt i den givna verkligheten gestaltar och formar sin egen framtid. Denna uppfattning av begreppet transcendens hävdar framför allt människans frihet och ansvar, den står existentialismen närmare än den kristna teologin. Enligt denna syn är människan en öppen varelse som i frihet skapar sig själv och som är ansvarig för framtiden.

Bibeln – marxismen

Mot denna bakgrund skriver Gardavsky om den bibliska gudsföreställningen och om evangeliernas Jesus, för att ge bibeln en marxistisk nytolkning. I sin bok ”Gud är inte alldeles död” tolkar Gardavsky det gamla testamentet och Israels folks historia som början av ett oförlikneligt historiskt initiativ. Den mänskliga historien är enligt denna syn ett obegränsat fält öppet för nya och djärva initiativ. Här förverkligar människan sig själv genom att sätta allt på spel. Denna revolutionära modell har upptäckts och prövats för första gången av Guds folk. Den äger giltighet fram till våra dagar. Gamla testamentet har därför inte på något sätt förlorat sin betydelse för den västerländska kulturella utvecklingen, eftersom vi där finner rötterna till vår utveckling. På ett mystiskt sätt föds i de bibliska berättelserna om Guds folk en ny tanke som skulle komma att inleda en ny epok. – Det är framför allt Jakobs-gestalten i gamla testamentet som för Gardavsky framstår som den grundläggande ”typos” för ett nytt sätt att vara människa (jfr 1 Mos. 25–35). Jakob vägrar att acceptera den roll och den plats som anvisats honom genom födelsen och traditionen: Jakob var den andre, i skuggan av den förstfödde brodern Esau, som enligt vedertagen ordning skulle bli arvtagare av löftena och därmed den som skulle föra historien vidare. Men Jakob gör uppror mot sitt öde och får genom ett svek sin faders välsignelse. Därmed tillskansar han sig sin broders rätt att vara den av Gud bestämde. Han gör detta i motsats till den ordning som genom födelsen hade uteslutit honom från att vara den av Gud utvalde efter sin fader Isak. (i Mos. 27). Han vågar t o m att kämpa med Gud själv (1 Mos 32). Mot all logik i religionerna blir han inte bestraffad. Tvärtom: Gud välsignar honom: ”Du skall icke mer heta Jakob utan Israel, ty du har kämpat med Gud och med människor och vunnit seger” (1 Mos 32:28).

Enligt Gardavsky övervann Jakob systemets alienation genom att följa situationens kallelse och genom att i ett existentiellt avgörande bryta ned de skrankor som låste honom i hans öde. Han framstår därför som den revolutionära människan. – Gud visar sig som en befriande Gud. Han är en symbol för människan och hennes möjligheter att förverkliga sig själv. I Gud ser människan vad hon skulle kunna vara i motsats till vad hon är.

Detta synsätt har självklart konsekvenser när Gardavsky behandlar Jesus i nya testamentet. Det är inte historiska eller exegetiska detaljfrågor som öppnar vägen att se på Jesus på rätt sätt utan här är det snarare så att en marxist frågar på fullt allvar efter vad det är som har fängslat människorna i Jesus-gestalten under nästan 2000 år så till den grad att de kunde tolka och förstå meningen med det egna livet i Jesu liv. Gardavsky söker alltså vid behandlingen av Jesus komma underfund med vad som utgör den egentliga kristna inspirationen och vad kristendomen har tillfört världen.

Jesus är för honom ett sätt att vara människa, genom vilket gamla och utslitna svar på frågan efter livets mening fått ett så avgörande alternativ att detta ännu idag inte har förlorat sin giltighet. – Sett med Gardavskys ögon har Jesu predikan aldrig haft en universell inriktning utan den var från början enbart inriktad till judarna. Jesus ville återföra Israels folk till den Gud söm Israel hade lärt känna som en Gud inför vilken människan måste träffa ett ansvarsfullt val mitt i det historiska ögonblicket. I centrum för Jesu budskap står människan som en varelse som förverkligar sig i det hon besvarar nuets kallelse.

En sann humanism?

Trots det faktum att den kristna teologin inte kan acceptera den ”förkortning” av Jesus-gestalten som föreligger i Gardavskys tolkning, kan man inte undgå att förvånas över att en övertygad marxist (och Gardavsky är inte den ende i detta avseende) – när han konfronteras med den verkliga frågan efter det som gör livet meningsfullt – går tillbaka till en gestalt som under många århundraden ansetts identisk med livets mening. T o m kärleken har hos denne marxist en central plats: om människan förmår att älska på ett radikalt sätt öppnar hon med sin handling framtiden och blir en varelse som blir mer än det som i sig ligger i hennes möjligheter. Genom att älska överskrider människan sina gränser både i riktning mot en ny framtid och medmänniskan. I vilken mån denna kärlek kan bli till ett vetekorn som måste falla i jorden och dö för att det skall bära riklig frukt är vis-á-vis livets stora frågor fortfarande en svårlöst fråga i den marxistiska filosofin, som tills vidare tålmodigt lever i ett slags metafysisk ödmjukhet utan att ställa alltför många och svåra frågor.

På kristet håll insåg man på ett ganska tidigt stadium att filosofer som Gardavsky ingenting hade att göra med den grova och fientliga ateistiska propagandan som ville avliva myten om Gud för att befria människan till den äkta friheten. Att tala om en marxistisk humanism var fullt legitimt. Dessa tänkare ser i människan ett värde som under inga omständigheter får kränkas. – Men samtidigt blir denna humanism den stora skiljelinjen mellan kristen teologi och marxistiskt tänkande. När marxistiska filosofer erkänner att det finns stora och för människan betydelsefulla idéer i kristendomen, när man t o m tolkar människan i ljuset av den bibliske Jesus, så betyder detta inte att man räknar med, att man i kristendomen möter något som har med objektiv verklighet att göra. Kristendomens idéer hör egentligen hemma i en fullt utvecklad marxism. Kristendomen är ett förstadium, en förhistoria på väg till en mera utvecklad marxism. Kristendomen är egentligen en myt, ett tidsbetingat och – i modern tid – underutvecklat sätt att tala om de stora livsfrågorna. Dessa marxisters stora intresse för kristendomen har sin förklaring i det faktum att de anser, att marxismen redan nu är kristendomens legitima arvtagare. Man förnekar inte det värdefulla, men man hävdar att det nu är dags att rädda dessa värden över till en sann humanism.

Av den anledningen försökte Gardavsky aldrig att sudda ut gränserna mellan en kristen och en marxistisk syn på människan. Han förblev en medveten ateist: en ateist de profundis (Lochmann). 1967 avslutade han sin bok Gud är inte alldeles död med meningen: Vi förnekar Gud därför att det är absurt. Att vara ateist betyder ingalunda att man automatiskt har förnuftet på sin sida.

1968 blev en vändpunkt i dialogen mellan kristna och marxister. Vad som började som en metafysisk världsåskådningskamp i stort format delades upp i mindre slagfält. Det hade blivit alltför tydligt att man trots många års intensiva samtal intog principiellt oförenliga ståndpunkter så länge man ville vara trogen den egna traditionen. Under världskongressen i filosofi (29–31 augusti i Düsseldorf) enades emellertid representanter för Paulussällskapet och marxister att fortsätta dialogen med inriktning på framför allt politiska och sociala problem som hotar mänsklighetens överlevande. Dessa samtal skulle föras ”i ömsesidig respekt för och utan att överskyla varandras principiellt oförenliga ståndpunkter”.