Pueblakonferensen: latinamerikansk milstolpe

Det var Paulus VI som föranstaltade om denna konferens ”för kyrkans bästa i alla länder på den latinamerikanska kontinenten”.

Temat är dagens och morgondagens evangelisering av Latinamerika. Problematiken knyter direkt an till påvens rundskrivelse Om evangeliets förkunnelse i dagens värld, som kom exakt 10 år efter Andra Vatikankonciliet.

Konferensen i Puebla hålls i sin tur 10 år efter Medellinmötet då konciliebesluten skulle förankras i en latinamerikansk verklighet. Men Puebla kommer säkert att bli mer än ett jubileum. Det händer alltför mycket på denna u-landskontinent samhälleligt och på det kristna planet för att konferensen skulle riskera att urarta till ett rapportorgan.

Händelsen är av vikt för kyrkan i Latinamerika och för de 350 miljoner människor som lever på denna kontinent. Men också för kyrkan i stort är konferensen av vikt och detta av två skäl. För det första representerar det latinamerikanska episkopatet med sina 900 biskopar en tredjedel av alla världens biskopar. Detta innebär en förskjutning av tyngdpunkten som ännu inte gått upp för’ alla. Därtill kommer att hela u-landsproblematiken här finns inlemmad i ett katolskt samhälls- och kultursytem. Latinamerika är ett ”laboratorium” för hur de kristna skall förhålla sig till ett historiskt givet samhälle. Vad som beslutas i Puebla kommer att få konsekvenser för alla kristna.

Det förberedande arbetet

Det är viktigt att först göra en precisering beträffande beteckningen på två officiella organ som bägge har med Puebla att skaffa. Det är den allmänna latinamerikanska biskopskonferensen som sammanträder i Puebla, icke att förblandas med det latinamerikanska biskopsrådet (CELAM) som är ett kontakt- och samarbetsorgan mellan biskopskonferenserna. Det är således CELAM som stått för förberedelsearbetet till konferensen under ordförandeskap av kardinal Aloisio Lorscheider från Brasilien. Vatikanen följer konferensen genom representanter för den påvliga kommissionen för Latinamerika, vars president är Kardinal Sebastiano Baggio.

Mötet i Puebla består av 250 delegerade biskopar och 150 experter eller observatörer. Man kan konstatera att det finns en svag representation från ordensfolket och lekmännen. Framför allt är nunneordnarna dåligt företrädda, vilket förbryllar med tanke på att dessa utgör en bärande kraft i den latinamerikanska kyrkan.

Förberedelsearbetet har skett genom att konferensen uppdelades med inriktning på fyra geografiska huvudområden. Man har arbetat kring två textutkast: Ett rådfrågande som utarbetats av CELAM med bidrag från stiftssekretariaten för de olika nationerna. Dess innehåll har stark kritiserats. På senare tid har tillkommit ännu ett basdokument som utgör det egentliga arbetsunderlaget för de delegerade biskoparna.

Vid slutet av konferensen kan man vänta sig att en tredje text vinner godkännande i form av ett slutdokument som tar upp de beslut man kommit fram till i samband med den tredje allmänna latinamerikanska biskopskonferensen.

10 år efter Medellin

Den första konferensen av det slag som skall hållas i Puebla hölls i Rio de Janeiro 1955. Då diskuterades framför allt den akuta prästbristen i Latinamerika. Detta möte var resultatet av Helder Camaras oförtröttliga arbete att få till stånd ett organ för samarbete mellan de latinamerikanska staterna. Han hade 3 år tidigare fått påvens godkännande av en nationell brasiliansk biskopskonferens. CELAM godkändes 1955 av Pius XII.

Den andra konferensen hölls 1968 i Medellin i Colombia. Den behandlade den latinamerikanska kyrkan i uppbrott och i ljuset av konciliet. Konferensen invigdes av Paulus VI. Medellin kom i mycket att sätta sin prägel på kristet liv och kristet ordensliv i denna del av världen. Sexton slutdokument utfärdades kring två ämnen: ett drägligare liv för människorna (rättvisa, fred, familjeliv, uppfostran, ungdomen) och evangelisering och trons tillväxt (budskapets förkunnelse till olika grupper, konfirmandundervisning, liturgi, lekmannarörelserna, prästerna, ordensfolket, prästutbildningen, fattigdomen och kyrkan, de sociala relationerna).

Denna konferens stod för mycket nytt i kyrkans liv och den förhoppning som man nu knyter till den nya konferensen i Puebla är att man inte skall förråda den anda som kom till uttryck i Medellin. Vissa farhågor kan vara berättigade med tanke på de sista 10 årens utveckling i Latinamerika.

Var stod dessa länder 1968, vid tidpunkten för Medellin, och vilken roll spelade de kristna? Det blåste vissa medvindar för vänstern. Visserligen satt militären vid makten i Brasilien, men man trodde att det bara var en tidsfråga. Camilo Torres hade mördats 1966 och följande år dödades Che Guevara. 1966 kom militären till makten i Argentina, men inte heller där kunde det vara fråga om annat än ett. mellanspel, trodde man.

Däremot höll regimen på Cuba sitt grepp och i Chile hoppades man på en ny era under Allende. Kristna på vänsterkanten var därtill engagerade i reformprogram över hela kontinenten. Det var tiden för präströrelserna.

En första grupp tillkom i Colombia 1968 under namnet Golconda-rörelsen. En månad senare tillkom den Nya kyrkan i Chile. På det ena stället efter det andra uppstod dylika grupper. Mest omtalade var ”Präster för tredje världen” och ”Kristna för socialismen”. Kyrkans pastorala verksamhet fick nytt liv vid denna tid, man konstaterade fler kallelser till prästämbetet. Bibelrörelsen tog fart, undervisningscentra bildades med syfte att medvetandegöra de breda lagren. Klimatet borde vara gynnsamt för nya sociala förändringar i Latinamerika.

Det fanns vänsterpolitiker av resning och grupperingar inom kyrkan som kände ansvar för kontinentens djupliggande problem. Men de följande åren skulle visa att beräkningarna slog fel. Man hade underskattat krigsmaktens roll, liksom de ekonomiska intressena som maktfaktorer i spelet om kontinentens framtid.

Problem tillkommer

De dokument som såg dagens ljus i Medellin har inte förlorat i aktualitet när man utifrån dagens läge analyserar den latinamerikanska kontinenten. Underutvecklingen är inte bara en försening i utvecklingsprocessen utan ett resultat av beroendet av industriländerna. Detta beroende har hittills inte minskat. Däremot har det sociala och politiska sammanhanget i mångt och mycket blivit ett annat. Det som först måste konstateras är ”genommilitariseringen” av de latinamerikanska staterna. Denna väg hade Panama slagit in på redan 1970, El Salvador och Honduras följde 1972, Uruguay, Chile och Guatemala 1973, och Argentina på nytt 1976. ”Progressiva” regimer av militärt snitt hade därtill gästspelat i Peru 1968 och i Bolivia 1970 då Torres kom till makten. En interimregim av samma typ avlöstes i december 1976 av en militärjunta av traditionellt snitt. Därtill kommer så de gamla militärdiktaturerna Nicaragua och Paraguay. Och då är man uppe i ett avsevärt antal. Det är bara Colombia, Venezuela och Mexiko som hittills gått fria. Samtliga dessa militärregimer styrs av ett elittänkande som utesluter folkets medverkan i det politiska livet liksom av en ideologi som syftar till den nationella säkerheten och som präglas av en radikal antimarxism.

Ett annat kännetecken för utvecklingen i Latinamerika är den allt större klyftan mellan besuttna och medellösa, liksom avfolkningen av landsbygden. Köpkraften hos arbetarklassen i städerna har minskat med 50% i länder som Chile, Brasilien och Argentina. Flykten från landsbygden beror på allt färre småjordbruk. Konflikter har lett till massaker på bönder, framför allt i Centralamerika. De bönder som slår sig ner i städerna möter bara arbetslöshet och misär. Därtill kommer den explosiva folkökningen. Bilden måste te sig tämligen mörk. Som alla fattiga folk på jorden växer befolkningen i Latinamerika snabbt.

Hitintills har regimerna i höga befolkningssiffror sett den bästa garantin för expansion och framsteg. Nu börjar man emellertid tänka om: man fruktar för det sociala trycket. Alla dessa problem ställs. kyrkan ytterst konkret inför i samband med konferensen i Puebla.

Tendenser bland biskoparna

Ställningstagandena kommer ytterst att bero på dem som deltar i Puebla dvs de latinamerikanska biskoparna. Bland biskoparna i Latinamerika finns grovt kalkylerat två grupper: en konservativ och en progressiv, ja rent av revolutionär. Men om denna indelning nyanseras något kan man skönja fyra grupperingar: integrister, institutionalister, pastorala och profetiska.

Integristerna hävdar att den enda sanningen finns inom kyrkan och hennes lära: såsom varande övernaturlig blir den normgivande för allt timligt. Makten är av Gud given, den kommer uppifrån och inte nerifrån och därför är demokrati något oacceptabelt. Samhället bör skydda individen mot sig själv, lämnas människan åt sin egen frihet går hon lätt vilse. Den hierarkiska kyrkan ser som sin främsta uppgift att vaka över att ingen gör avsteg från den rena oförfalskade läran. Integrismen är med andra ord en pessimistisk katolicism som upphöjts till politiskt system. Dessa biskopar stöder givetvis ett samhällssystem av den typ som nästan är allenarådande i Latinamerika vid dags datum. Integristerna är i minoritet, det är sant, men de finns där som en tyngd i vågskålen.

Institutionalisterna ser i institutionen något som går före människan: den maximen gäller för samhället liksom för kyrkan. All energi måste läggas ned på att få kyrkan att leva och växa. Lydnaden är därvid ett nödvändigt villkor. Alla initiativ från enskilda måste underställas hierarkin. Kyrkan är för dessa biskopar (med ett utpräglat politiskt sinne) en institution. Konkordatet är idealformen för umgänget mellan kyrka och stat. I det fall en separation uppstår bör man alltid få till stånd ett modus vivendi genom att respektera pars och ens oberoende. Vid eventuell konflikt, som när en upprorisk präst ställs inför världslig domstol, förhåller sig den ”laglydige” biskopen kompromissvillig. Ja, han röstar snarare för att en viss orättvisa begås mot den enskilde prästen än att förhållandet stat kyrka blir lidande. Är kyrkan själv i fara är emellertid dessa biskopar beredda på strid.

De pastorala ser framför allt till ”hjorden” i bibelns egentliga mening. De ser sig mer som herdar än som administratörer. De överlåter åt politikerna skötseln av samhällsfenomenen. Den enskilda insatsen räcker inte till som botemedel mot ett orättvist samhälle. Uppstår en konflikt som den ovan citerade lutar de åt att stödja prästen även om ställningstagandet skulle gå ut över kyrkan som institution. Denna grupp är numerärt sett störst i Latinamerika, men inte i majoritet. De ansluter sig närmare till grupp 4 än till de tidigare.

Den fjärde kallade vi således den ”profetiska” också i anslutning till bibelns grundbetydelse: människor som talar fritt, som inte räds för att anklaga, de betecknar sig ofta som ett Guds redskap. Dessa biskopar skjuter den diplomatiska rollen helt i bakgrunden. Deras analys kan sammanfalla med radikala politikers men deras målsättning är inte politisk. De nöjer sig med att spela på missförhållandena, de vill vara språkrör åt dem som inte kan göra sig hörda. Regeringarna ser på dessa biskopar med misstänksamhet eftersom de vill få massan att vakna till insikt om sin situation. De anses inte bara av regeringar utan ibland också av egna ämbetsbröder vara bråkstakar. De för ett liv i fattigdom, ofta i solidaritet med de ringaste. Kamp för rättvisa är deras lösenord. De spelar i bästa fall rollen av katalysatorer.

En sådan uppdelning tillåter utomstående betraktare att bättre förstå det spel som kan ligga bakom olika beslut. Dessutom visar det klart att det latinamerikanska episkopatet inte är någon uniform institution.

Dessutom finns bland präster och lekmän en rent oppositionell falang. Deras mål är klart politiskt, i motsats till den profetiska gruppens. Där finns en fraktion som stöder sig på bibeln när de uttalar sig för ren guerilla. En annan hävdar politiskt samagerande för en snabb förändring av samhällets missförhållanden. Hit hör de tidigare nämnda präströrelserna ”Präster för tredje världen” i Argentina och ”Kristna för befrielsen” i Ecuador, ”Präster för Latinamerika” i Colombia, O N I S i Peru, ”Solidariska kristna” i Mexiko, ”Kyrka och samhälle” (protestanter) i Peru, och därtill finns icke-våldsgrupper av typ ”Tjänande, fred och rättvisa” i Argentina, och ”Rättvisa och icke-våld” i Brasilien. Till samma kategori hör ”Kristna för socialismen” i Chile och internationellt. Därtill kommer kristna guerillagrupper, dock en försvinnande minoritet.

Alla dessa rörelser ansluter sig till iden om en ”befrielseteologi”, den utgör en referenspunkt för många intellektuella. Den officiella kyrkan har förhållit sig avvaktande – i vissa fall rent negativ.

Spelet i Puebla

Denna dubbla bild av den latinamerikanska verkligheten, den politiska och den kyrkliga, kanske gör det lättare att förstå varför Puebla utgör en milstolpe. Vilka röster kommer att göra sig mest hörda? Det är alltid svårt att sia, men det tycks som om framför allt de ”institutionella” biskoparna å ena sidan och de ”profetiska” å den andra blir de man mest lyssnar till.

En av de teser som kommer att läggas fram går ut på att anpassa kyrkan till dagens samhälle, som inte heller i Latinamerika stannat vid att vara agrart utan i hög grad är industrialiserat och urbaniserat. Alternativet blir i detta fall en ”tredje väg” bortom kapitalismens och kommunismens politiska förankring, snarast av kristdemokratiskt snitt. Den andra tesen är den som är förankrad i ”diaspora-kyrkan”: den har en helt annan närvaro än den sedvanliga, inriktad på ett samhälle som inte längre är förankrat i en andlig värdegemenskap. De som hävdar denna syn ser i kyrkan av idag en återgång till vad den var före medeltiden.

I diasporakyrkan integreras den politiska dimensionen i den tro som levs av var och en av dess medlemmar och inte i en gruppering av kristna kraftmanifestationer.

Det moderna samhället blir alltså vad delegaterna i Puebla måste ta ställning till, med utgångspunkt från den egna kontinentens specifika problem.