Perspektiv på den katolska socialläran

En dynamisk undervisning

Redan vid en snabb överblick av kyrkans sociallära dras uppmärksamheten osökt till dess inre spännkraft. Leo XIII gav sig ikast med de arbetande skiktens livsvillkor. Första världskriget med efterslängar påkallade en vidare utstakning av tankebanorna. Det framstod allt klarare att missförhållandena måste ringas in mot bakgrund av statliga förehavanden. Med en sidoblick på statsmaktens medverkan i samhällslivet behöver ingen granskare återvända med oförrättat ärende. Samhällslugn och fredstillstånd är samma sak i olika belysning. Freden inom landet är då främst en angelägenhet för statsstyrelsen ifråga, medan världsfreden snarare ankommer på internationella organisationer. Bägge har den tvingande plikten att värna om respekten för människans rättigheter.

Frågorna knyts samman

Från Johannes XXIII och framåt blir den tidigare undervisningen visserligen beaktad och tillvaratagen, men de invanda problemställningarna luckras upp. Kyrkan vänder en ny uppsyn mot världen, och man kommer omsider underfund med att kyrkan framträder som en tjänare åt den mänskliga gemenskapen. En helhetssyn tar osökt form. Kyrkans fältplan griper över ett vidare och oländigare operationsområde än vad de tidigare utkasten tagit som sitt ärende. Den politiska sfären tillåts komma mera till sin rätt, ty på den beror till stor del lösningen av problem i samband med ekonomi, socialpolitik, kultur, utbildning och näringsliv. Man tvekar inte ens att gå vidare från det internationella till det nationella, från samhällsgruppen till den enskilde, från världsplanet till trakten. Nya spjärntag prövas på sådana problembumlingar som föreningsrätten, lönesättning och – i en nära framtid – naturresurser. Tanken på ett ”integrerat program” tas upp till behandling av Paulus VI i Populorum progressio, som på detta sätt fastställer vad som idag anses vara ett av grundvillkoren för den nya internationella ekonomiska ordningen.

Från direkta till indirekta relationer

Betecknande nog var problemställningen före Johannes XX111 överlag genomsyrad av den klassiska moralläran med dess karakteristiska begrepp om interpersonella relationer, även om institutionerna gavs en framskjuten plats. De sociala relationer som kom ifråga gällde ofta ett direkt samröre mellan personer till följd av någon särskild sysselsättning. De överblickbara firmorna inemot sekelskiftet satte färre käppar i hjulet för överläggningar om skäliga löner än sentida koncerner med automatiserad stordrift och upptrissade arbetsnormer. Leo XIII kunde ju inte göra sig en föreställning om den dråse av ekonomiska, sociala och politiska kopplingar som förstulet utlämnar oss till personer som vi sällan får tillfälle att ta i ögonsikte. Alltnog, genom upprepade framryckningar fick man sociallärans nyckelbegrepp inom griphåll: indirekta relationer med andra människor under förmedling av institutioner och organisationer där ytterligare andra personer sköter spakarna. Men här kommer man inte långt med den klassiska moralläran om direkta personliga relationer. De relationer med andra som det här rör sig om, sammanlänkar oss med personer vilkas ansikten vi förmodligen aldrig skall se. Vad det kommer an på är vad som finns i själva skarven: ledningsförmågan i hela förbindelsekabeln beror helt och hållet på detta mellanliggande något, nämligen instanser som vi själva måste skapa, hålla efter och gå tillrätta med i samverkan med andra. Denna relationsanordning är till bruk och missbruk lagd i händerna på myndigheter som vi inte klarar oss utan men som när som helst kan visa sig som tomma skal eller hota att bli självändamål.

I en gemenskap där det är så turerna går, måste dagordningen toppas av hjärtats omvändelse. Öppenheten mot andra människor blir i det här perspektivet knappast något att plottra bort i parlekar. Lika skevt är det att slingra sig undan det hela genom att helt flott låta invändningsfria uppbyggligheter stå sig om munnen. Befrielsen står och faller med min inre omvändelse, ty utan den varken stöts jag av de förtrycksstrukturer som skaffar mig själv långa armar eller tar jag itu med att skapa strukturer med fullständigare delaktighet; istället låter jag förstå att jag inte har någon trasa med i de utslagnas patetiska byk. Det förnumstiga jamandet av modellen ”när envar sin syssla sköter, går oss väl evad oss möter”, tillsmusslar mig en samvetsklausul för att vända ryggen till åt förvecklade situationer, för att se mina vassa armbågar som ett värn för det beprövade – ja, kolartron på det välordnade blir ett skalkeskjul för själva maktlystnaden, detta pansar kring min oklarhet om mig själv.

Johannes XXIII gick naturligtvis inte så långt som till att göra institutioner till föremål för moralisk aktion. Men han underlät icke heller påpekandet att institutionerna är tillskapade enligt kulturbetingelser och står under kravet att vara yttringar av medmänsklighet och kanalisera denna till konkreta människor – m.a.o. att erbjuda ett institutionellt stöd för tänjbarare och närmare avvägda former av mänskligt broderskap.

En tvärvetenskaplig slagordning

Den väckelse som kyrkans sociallära härigenom erfor, var naturligtvis förenad med en viktig metodförändring som hade inträffat. Man såg sig inte längre hänvisad till deduktiva argument, vilkas vederhäftighet mer eller mindre ofrånkomligt var knuten vid andra discipliner. Anslutande till Cardijn och dennes fullföljare Lebret ger man sig i kast med konkreta situationer och attackerar dem med humanvetenskapernas arsenal, man formulerar vidare ett kristet omdöme om dessa situationer genom tillkämpning av grundläggande principer; först därefter beslutar man om praktiska åtgärder, vilka då skall vara baserade på samma principer samt pastoralt berättigade. Det rör sig som man ser om ett tvärvetenskapligt angreppssätt.

Den vidare utvecklingen efter Pacem in terris lade en fastare grund för Johannes XX1II:s nyvinningar. Genom urskiljning av delvis förhastade tankelinjer på fri hand som oberättigat fått rang av grundsatser, gavs de riktiga principerna en konturskarpare framtoning. En fastare infogning i dogmat skulle någorlunda avbörda socialetiken dess anstrykning av ett lämpande efter omständigheter. Den kan nu betecknas som en teologi för historien på tillverkningsstadiet, dvs som en teologi för ansvaret, genombrytningen, risktagandet, friheten eller om man så vill: kristen praxis. Redan härigenom löper teologin mindre risk än tidigare att sväljas upp av någon ideologi eller förfalla till dragoxe åt politiker. Om de kristnas mangranna inställelse i konfessionella kadrer blir lidande på detta, så ökar å andra sidan deras möjligheter till engagemang i sekulära strukturer. Nya former av pluralism är tänkbara. På liknande sätt skapas bättre betingelser för djupare interkonfessionell dialog mellan kristna, och framför allt för samlad ekumenisk aktion. Viktigast av allt: såsom Medellinkonferensen övertygande bevisade, lämpar sig det högsta läroämbetets undervisning utmärkt väl för variabel tillämpning i anslutning till de särskilda sociokulturella kontexter den ämnar omdana.

Tre fasta referenspunkter

För att skaffa sig ett klart begrepp om den antydda utvecklingsgången måste man ge akt på vissa referenspunkter som bestämt lärouttalandenas genomgående inriktning. Vi lämnar här åsido bidrag från filosofin, den naturliga lagen, Skriften, traditionen och humanvetenskaperna. Sådana inslag ligger i öppen dag. I en översikt som denna vill man hellre dröja vid det förhållandet, att kyrkans sociallära avsatt tre grundtankar, vilka enligt vår mening endast har skummats på ytan. Det finns skäl att här ta upp dessa teman som braständare för fortsatt debatt.

Varje människas värdighet

Det första av dessa teman gäller varje mänsklig varelses värdighet, rätten att vara annorlunda, rätten till säregenhet. Med andra ord, människan är fri med en frihet som är en delaktighet i Guds frihet; dvs människan har den frihet som tillkommer en älskad skapelse. Visserligen är denna frihet befläckad genom synden, men den är återställd genom återlösningen. Detta är skälet till proklamerandet av individens rättigheter. Härav kommer sig också att man gör processen kort med varje ansats till prometeisk människosyn, vilken osvikligen leder till att individen för egen och andras del tar sig själv till riktrote för gott och ont. Avsvärjer man sig själv förhävelsen, inställer sig erbjudandet av omvändelse i Kristus. Och denna anförtrodda frihet måste först undergå utdrivandet av den gamle Adam, urskillningen av grottmannamässiga tilltag, utfall och tygellösheter. – Det bör påpekas, att just denna rätt till egenart allt tydligare kommer att göras gällande som en grundläggande rättighet för folk, nationer och kulturer.

Ett liv i broderskap

Denna personliga omvändelse gör oss skickade till ett liv i samstämt broderskap. Det filosofiska rättvisebegreppets måttsatser kan stoppas i skrinet och de gnetigt kantskurna kontaktytorna ruggas upp när vi igenkänner Guds avbild i andra människor. Kärleken är från den stunden ett deltagande i Guds kärlek, i hans trofasthet, frikostighet, oegennytta, fullkomlighet och t.o.m. hans barmhärtighet.

Kristet sett kan sociala relationer sålunda inte enbart ha den mänskliga rättvisan som mall. I och med dem förenar sig de kristna med en otröttlig strävan att fullkomna institutionerna så att erkännandet av Guds avbild i andra inte blir ett yttre skick utan något att ta fasta på. Om också endast till en del, kommer delaktigheten på alla nivåer härmed att höra in under det kristna hoppet med dess utsikt åt det kommande. Det är därför den kristna frihetstillämpningen kan bestå i att förkasta en institution eller ideologi emedan den hejdar framtiden. En kristen kan inte se politiska och sociala institutioner som självändamål. De måste berövas sin nimbus av oumbärlighet, precis som de ideologier vilka skjuter dem framför sig måste avklädas in på bara baktankarna.

Förkastelsen träffar två huvudsakliga anfallsmål. Nämligen för det första den politiska ateismen i alla skepnader. Och för det andra något som gärna underblåses av denna: ”den politiska manikeismen”, där allt samröre människor emellan sållas genom grovskiljet i antingen vän eller fiende. Människorna upplevs som redlöst hemfallna åt en avoghet utan annat botemedel än den ensriktade utjämningen genom inplantande av medvetenhet eller vingklippning av den olike till gelike, alltså hans jagberövande. Avbräckt i sin olikvaro blir den osamhörige därför trängd ut på kanterna, inspärrad på mentalsjukhus eller enkelt och simpelt utrotad. Vilket allt betyder, att lika väl som evangeliet utesluter en kampteologi vare sig för kuvande eller nedgörande, så fordrar evangeliet en konfliktteologi redan därför att det innehåller erkännandet av olikvaron som sådan.

I den saken visar de påvliga dokumenten ett lika oförtydbart partitagande som evangeliet. De griper tillfället att söka rätt på den fattige mannen, att urskönja honom där han ännu inte blivit vidkänd, att mana honom till framstötar och ansvarstagande. De talar för att vi skall göra honom till vår nästa, låt vara genom mellanled. Tidigare fann man den fattige mannen i arbetaren, men han uppträder i många skepnader. Kvinnor, åldringar, handikappade, det ofödda barnet, politiska fångar, de svältande, de som saknar skolutbildning, de värnlösa urbefolkningarna – alla är bärare av det enda evangeliska privilegiet, emedan Kristus identifierar sig med dem.

Bandet mellan människan och naturen

Det tredje och slutliga temat gäller människans handhavande av naturen genom arbete och kultur. För kyrkan är arbetet inte något man griper till som det faller sig, men ej heller något straff. Det är en plikt och en rätt, emedan det sammanbinder människan med skapelsen. Därför får människan inte missbruka naturen efter sina egna nycker. En ständig minskning av de timmar som måste ägnas åt arbete kan inte rimligen sägas vara i evangeliets anda. Genom sina produkter är arbetet ett bytesumgänge, en förmedling mellan mänskliga varelser; det fordrar erkännande; t.o.m. ur denna synpunkt är det ett tjänande. Medan däremot kopplingen av många nya varor och tjänster till förtätade upplevelser, stegrade retelser och guldkant på vardagen – allt påhejat av dundrande reklam, degraderar arbetets produkt till en skiljemur mellan människor.

Arbetet rymmer flera ändamål än att tillgodose behov och önskemål. Såsom vi redan har understrukit, syftar det till att skapa institutioner i gemenskapens tjänst. Den utslagsgivande insatsen för människosläktets enhet och framgång sker genom den mervärdesskapande bearbetningen av vår intellektuella släktförmögenhet, varvid förenade krafter av skilda talanger genom samvetsgrann avsökning bringar meningssammanhang i dagen och så frampressar en tillväxt i egendomen.

Dessa tillströmmande rikedomar ställer det kristna samvetet inför nya avgöranden: hit hör spridningen av intellektuell egendom, något som kan fordra nya institutioner; oskicket att kunskap utnyttjas för nationellt övervälde; vittutseende beslut om forskning med ovisst ändamål.

Nya skeden att vänta

Med klart begrepp om dessa referenspunkter inser man med lätthet vad som ger kyrkans sociallära dess specifika karaktär. Likaså anar man att ytterligare framryckningar inom kort blir påkallade. Socialetiken, på mer än ett håll behandlad skäligen nedlåtande av teologiidkare som lyckats undgå att erfara sin egen tids utmaningar, föranlåter moralteologen att för skams skull närläsa handbokslitteraturen i vad gäller egendomsinnehav, feta tillgodohavanden och ordnad välgörenhet. Också dogmatiken finner sig upphunnen. Det pannrynkade kunskapande varmed denna lärogrens utövare allt oftare kunnat ertappas, röjer deras spirande insikt om att socialetiken ruvar på allvarsord om en snedvuxen kyrkosyn eller en gaddlös missionsteologi.

Teologiens instrumentalisering?

Vi är i själva verket i en situation liknande 1500-talets. Nu som då är en ny humanism i färd med att utvecklas; nationer tar gestalt eller önskar få sin identitet erkänd; ett internationellt, kanske t.o.m. ett världsomfattande samhälle är under mödosam tillblivelse. Men på 1500-talet fanns det teologer, och inte de minst betydelsefulla bland dem, som försåg stater och deras härskare med ett pseudo-teologiskt berättigande av deras helt nyvunna ovillkorliga suveränitet. Det fanns t.o.m. teologer som, under internationalismens täckmantel, tillhandahöll ett rättfärdigande av imperialistiska äventyr, vägledda av den betänkligaste korstågsanda.

Detta visar hur stor vaksamheten måste vara hos teologer, om deras arbete inte skall utnyttjas till ett blott och bart redskap och teologien sjunka ned till en sekulär ideologi. Såsom vår egen tids historia ger vid handen reducerade denna sorts degradering teologen, och ofta den eller den lokalkyrkan, till ett tillstånd av underkastelse för den timliga makten. Staten i modern tid var dömd att bli sekularistisk, även om den på mer än ett håll ägnade kyrkan sin protektion och utnämnde biskopar och dylikt.

Statsmakten måste vara oinskränkt, en pansrad näve för en vilja som inte frågade efter moralisk eller religiös ledning. Religionen fick lov att vara kvar i samhället, men då i en tjänares gestalt, och tåld endast för den ideologiska täckmantel den kunde saluhålla åt unga statsvidunder. Tron å sin sida fick maka åt sig så långt det bara var möjligt, kallades privatsak och kröp undan i det enskilda samvetets fredade vrår, där den fått hållas i långtidsförvaring.

Ett trefaldigt mod

Kyrkans sociallära, som ger rättframt uttryck åt en aspekt av den kristna erfarenheten, och gör den till föremål för en oupphörlig kritisk mönstring, inbjuder oss att klarare urskönja vad kyrkans sändning i världen kan vara idag. Denna lära manar oss att smida medan järnet är varmt.

Vi får bemanna oss med ett mod och en djärvhet i tre moment. En upplyst fräckhet som inte håller undan för oantastlighetens boningar och eftersläpade partisignaler, men som också – i den mån uppbundenheten lämnar utrymme därtill – erinrar vederbörande utövare om möjligheten att bedriva teologi med besked.

Modet måste också till om vi skall orka ha utopien för ögonen. Hoppet gör oss visserligen inte till ständigt otillfredsställda människor, men som ett folk på väg lider vi gärna mer av klarsyntheten för det ovaraktiga i våra insatser än vad vi gläds genom vakenheten för det oväntade och okända.

Denna kritiska och utopiska djärvhet förutsätter accepterandet av en viss fattigdom. På många svåröverskådliga områden kommer de kristna i själva verket att bli tvungna att låta sig nöja med att helt enkelt förkunna grundläggande principer som underbygger kritik, fininställer framstötar och ger uppslag åt ”väckarklockor”. De kommer att bli tvungna att acceptera att evangeliet inte kan gå i god för praktiska förslag, där ansvaret faller på tekniker och beslutsfattare. Inte sällan kommer de att nödgas vidgå sin rådvillhet eller vänta med sitt omdöme.

Till sist och framför allt gäller det att de kristna uppbådar sina gemensamma krafter och då låter dem ledas i just sådana banor att socialetiken finner ett troget och slagkraftigt uttryck. Ty om kyrkan har ett samlat vittnesbörd att bära fram, har den ju också en samlad aktion att genomföra och understödja. Pluralism, autonomi, initiativrätt – förträffligt; men sådant får inte ta loven av detta övergripande och oavvisliga krav. Splittring av ansträngningar, ansatser på måfå innebär att vi mycket väl kan stå handfallna när tiden vänder och historien tar fart. Det kan inte sägas nog klart: om kyrkans sociallära skall få något uträttat i synlig måtto – och utan detta skulle den vara en oskaplighet – är det oundgängligt att vi tillskapar motsvarande organisationer.

Det behöver inte röra sig om någon omtagning av flydda tiders konfessionella socialinrättningar. Samtidigt lär det vara kyrkan obetaget att ikläda sig sociala uppgifter ifall så skulle befinnas påkallat på en eller annan ort. Men de nya organisationerna skulle befatta sig framför allt med den kritiska, konstruktiva och utopiska funktion som nyss skisserats.

Lenin och hans efterföljare har ofta betonat att ingen teori, än så eldfängd, någonsin kommer att driva igenom en omstörtning om den inte yttrar sig i en organisation som skaffar utlopp åt dess slagkraft. Så låt oss då ta fiendens rustning på oss. Sanningen att säga har kyrkan aldrig gjort sig reda för det döda kapital av verksamhetsutveckling som ligger bundet hos kristna som redan – fast inte i den egenskapen – befinner sig ute på fältet. Även om dogmatiska eller etiska skiljaktigheter fortfar att finnas – är vi inte i lika mån skottavlor för svält, förtryck och våld? Gemensam aktion för oss närmare samman; därom råder ingen tvekan. Är det inte genom att enhälligt uppbringa all kraft för att igenkänna i de fattiga av idag den korsfästes ansikte som vi skall leva fram en anfallande medmänsklighet, en kyrka som kommer att vara bättre rustad att förstå människornas längtan och att med dem dela grunden för vårt hopp?