Ordet och orden

Den katolska liturgin, som förr firades på latin, firas numera – efter en förändring över en natt – på folkets levande språk. Denna förändring är den mest märkbara och mest genomgripande delen av liturgireformen. Ändringen av liturgins språk kan nu anses som genomförd.

Det kan synas vara i det närmaste överflödigt att rättfärdiga liturgireformen. När man talar vill man meddela något till någon. Att meddela det glada budskapet om frälsning på ett obegripligt språk är motsägelsefullt. Att formulera församlingens bön i ord, som ej kan förstås av dem som lyssnar, gör ordens verkan fåfäng. Men även om själva det berättigade i principen om övergång till folkspråk knappast bekämpas av andra än ett fåtal något vemodiga andar så kan det dock sägas, att sättet på vilket övergången skedde och det bruk, som man för närvarande gör av det talade ordet, medför problem.

Till en början översatte man tillgängliga texter. När det rör sig om bibeln så är detta nödvändigt och är fullständigt naturligt. Bibeln är ord, som kommer utifrån till oss – från en annan tid, från en annan kultur. Bibeln är skriven och redigerad på för oss främmande, forntida språk. Bibeln behöver inte upptäckas på nytt men behöver dock alltid tolkas. För att bibeln skall kunna föras vidare måste den också tolkas. När den översätts måste den få behålla sin prägel av ett hinsides budskap. Att tro att bibelns ord skulle tillhöra oss så som om de skulle ha fötts i vår egen tid vore att tömma dem på deras historiska innehåll. Bibelns böcker vittnar ju om att Gud verkligen har ingripit i vår historia. Min tro på att Gud även nu kan gripa in skall grunda sig därpå. Man bör därför översätta bibeln i syfte att göra den förstådd av nutidens människor. Man bör översätta till vår tids språk och använda nutidens uttryckssätt. När man översätter får man dock inte lösa upp textens anknytning till vissa sociala och historiska miljöer under förevändning att dessa hör forntiden till, är österländska eller hör ihop med en åkerbrukskultur.

Inom den kristna gudstjänsten är det bibeln som är ”boken”. Andra texter är den levande kyrkans ord. Det är fråga om ord, som tolkar kyrkans bön såsom litanior eller lovsånger. Det utifrån kommande ordet blir kyrkans egendom, utvecklas, kommenteras, aktualiseras och återupprepas i tusentals skilda former. Varje tid och varje kultur lånar sin tunga åt ordet. Kyrkans liturgiska böcker har inte samma ställning som bibeln. Det är inte självklart att man bör nöja sig med att översätta gamla latinska liturgiska texter för nutidens gudstjänster. Det är ju i dag man samlas såsom kyrka på en viss ort och i en viss tid. Liturgin måste uttrycka just dessa människors bön. Det är nödvändigt att komma ihåg detta för att undvika misstag och för att förstå att alltför trogna översättningar av gamla latinska böner emellanåt har skadat liturgin.

Att översätta det gamla är inte klandervärt. Kyrkan har och behöver sitt minne av det som har varit. Inom kyrkan består – liksom inom varje annan levande gemenskap – det närvarande delvis av sådant, som hör den förflutna tiden till. De, som har levat före oss, lär därigenom oss att bedja. Kyrkan är katolsk – eller allomfattande – till sin natur. Varje tid och varje kultur svarar med sin stämma på ordet. Härigenom berikas samtalet mellan Gud och människan och bönens språk utvecklas. Varför skulle vi beröva oss detta?

Översättningar har sina begränsningar. Det är inte mer än rätt att nya hymner och böner får födas inom de gudstjänstfirande församlingarna och liturgin därigenom får spegla dessa församlingars liv i Kristus. Böner och hymner bör kunna formas på församlingarnas eget språk, använda deras sinnebilder, känslor och egna sätt att uttrycka sig. Om så ej sker riskerar liturgin att stelna i en ålderdomlig och för oss främmande form.

Ord som information

Vi brukar nog ofta förstora de problem, som är förknippade med att vi firar gudstjänsten med hjälp av översatta texter. Översättningarna anses vara roten till fler missförhållanden än vad man har anledning tro. Det finns fler väsentligare synpunkter på det använda ordet.

Den första synpunkten gäller den alltför strida ström av ord, som används i vårt nuvarande gudstjänstfirande. Inom den latinska gudstjänsten behövde bara den besväras över att orden var många, som begrep dem. I annat fall var det fråga om ett enda rituellt block, som gav gudstjänstens tid och form. Inom ramen för denna gudstjänst fick envar söka sina egna vägar till Gud. Större delen av den gamla latinska högmässan sjöngs eller reciterades. Härigenom gavs tillfälle att använda andra uttrycks- och kontaktsätt än de, som kunde tolkas genom de i liturgin använda orden.

Den fullständiga översättningen av de liturgiska texterna till begripligt språk och det sätt varpå de nu används har ändrat på gudstjänstens anda. Från gudstjänstens början till dess slut får vi mottaga ord – ibland över högtalare, som sörjer för att intet skall gå förlorat – som utan uppehåll vädjar till vårt förstånd. Om vi bortser från gudstjänstens korta uppehåll av tystnad och från inslag av sång och musik – vilka varierar från församling till församling – så måste vi konstatera att vi tillförs ett tätt informationsflöde, som består av förmaningar, inledningar, läsningar, böner och böneintentioner, predikan samt av den långa – av en enda person utförda – läsningen av den eukaristiska bönen.

När en normalt funtad person utsätts för en ström av ord kan han inte följa med om han ej är mycket väl förtrogen med både språkbruk och ämne. Man mättas snabbt och börjar att värja sig mot ordens anfall. En del människor får dåligt samvete av att de inte är tillräckligt uppmärksamma och mottagliga. De som har en mer mystisk läggning beklagar, att liturgin ständigt vädjar till förstånd och tanke, men lämnar föga plats åt hjärtat och det inre livet. Andra beklagar förlusten av latinet – och den känsla av ”mysterium”, som detta språk bidrog med – och den tystnad, som förr härskade när mässans kanon lästes. Har då dessa kritiker fullständigt fel? Några räddar sig in i sina medhavda missalen och bönböcker. Andra undviker alldeles församlingens gudstjänster.

Det gäller att försöka bestämma vilket antal texter och vilken mängd ord, som bäst gagnar gudstjänsten. Läsningar och böner läses ofta alltför snabbt. Vi som är vana vid att läsa glömmer lätt att lyssnande öron är mycket långsammare än läsande ögon. Män, som har stor vana vid att föra enskilda samtal, vid att telefonera, tala i ljudradio samt framträda i television – i samtliga fall vänder man sig till individer och ej till grupper – får ringa erfarenhet av hur man rätt skall tala till en grupp. Vi har blivit mätta på ord genom massmedia och reklam. Vi lyssnar till övermått på skivor och ljudband, radio och television samt läser flitigt tidningar och tidskrifter. Detta medför att vi lätt underskattar den kraft, som bor i det talade ordet.

Förutom problemet med att det är för många ord i vår liturgi finns det ytterligare ett – och mer djupgående – problem i sammanhanget: Språket har förlorat en del av sin mänskliga funktion. De människor – med mer eller mindre borgerlig bakgrund – som deltager i kyrkans gudstjänster är vana vid att använda språket för att meddela iakttagelser och fakta. En sådan person håller styr på sina uttryck för känslor. Han skriker ej av glädje eller visar sin uppskattning genom höga rop. Han visar ej heller vrede genom att utslunga förbannelser eller gruvliga eder. Han högläser heller inte dikt. Det är väl knappt att han någonsin ens läser dikter tyst för sig själv. Han uttalar sig inte heller genom ordspråk eller ordstäv och ger sällan några muntliga befallningar. Fortfarande lever – vid enstaka valda tillfällen – ett kärlekens språk, ett språk där orden får betyda så mycket mer än vad deras semantiska innehåll visar. I övrigt pratar man med en vän eller närstående utan att säga något väsentligt. Man småpratar och känner att man är tillsammans. Tillsammans med sina barn kanske man vågar sig på att berätta en historia. Det finns också de som sjunger en visa när de promenerar eller gnolar när de arbetar. Andelen av de ord, som på något sätt förmedlar kontakt och känslor, är dock försvinnande liten jämfört med de ord, som används för att täcka nyttiga och kanske också förnuftiga syften.

Ord som skapar kontakt

Gudstjänsten behöver det mänskliga ordets alla funktioner. Ordet som informationsbärare är inte främmande för liturgin, som gör ett rikt bruk också av denna funktion. Ordets roll som informationsbärare bör inte vara den enda eller ens den mest väsentliga. Vid vissa gudstjänster lär man sig inte någonting nytt av det skälet att man redan känner innehållet i de liturgiska texterna. Julevangeliets innehåll är ju sålunda – för att ta ett exempel – välkänt. Samma gäller om flertalet av de omfattande liturgiska bönerna. Likaså meddelar liturgiska vändningar som ”Herre förbarma dig!” eller ”Ära vare dig, Herre!” inte någon information. Meningen är här ej att meddela någon människa – och än mindre Gud – kunskap.

Ordet är nämligen också ett sätt att nå kontakt. När man säger: ”God dag. Hur står det till?” tänker man sällan på ordens innebörd. Det är ett sätt att säga den man möter att vi båda finns för varandra och att vi nu har träffats. Med ord inleds och skapas personliga förbindelser. Innebörden i den celebrerande prästens ord: ”Herren vare med eder!” och svaret ”Och med din ande!” kan förvisso uppmärksammas och ordens djupare betydelse stämma till eftertanke. Men orden har en funktion utanför sin informativa betydelse. Orden inbjuder församlingen till deltagande i gudstjänsten och uttrycker förbindelsen mellan den celebrerande prästen och folket.

När jag ropar Kyrie eleison eller Halleluja vill jag visa att jag är en syndare som ber om förbarmande eller att jag räknar mig som frälst och frambär mitt tack. Förstå mig nu rätt. Att uttrycka någonting innebär ej att kläda redan tidigare existerande tillstånd eller känslor i ord. Det är just genom att ropa ”förlåt”, som jag inför min Gud och Frälsare erkänner mig som en syndare, vilken lever i Guds hägn och är beroende av hans förlåtelse. På samma sätt förhåller det sig med den tacksägelse, som uttrycks med Halleluja. Religionsforskaren G. van der Le~ har påpekat att den religiösa människan aldrig någonsin säger ”Nog talat. Låt oss nu handla.” Orden är nämligen själva handlingen (jfr G. van der Leeuw: ”La religion dans son essence et ses manifestations”, Paris 1948; s. 394).

Av angivna grunder brukar man upprepa samma ord i böner, litanior och responsorier. På samma sätt som de älskade ej tröttnar på att visa sin kärlek genom att säga ”Jag älskar dig” så tröttnar ej bedjaren på att upprepa ”Fader – om du vill – hör mig”; inte heller tröttnar den bedjande att nämna Gud vid olika namn som ”Du Gode, Du Starke, Du Näre, Du den Annorlunda, Du Lysande, Du Dunkle. . .”

Ordet är ett medel varigenom man kan påverka andra. ”Vill du vara så snäll och . . .” – så kan det låta när vi vill uppnå något genom någon annan. På motsvarande sätt binder jag mig själv med ord som ”Jag tror dig” eller ”Jag litar på dig”. De i liturgin använda orden är varken objektiva eller neutrala. Det liturgiska språket är min och andras ständiga kontakt med Gud.

”Läsningarna” inom mässan är något annat än krönikor över forntida händelser eller mytiska kultberättelser utan egentligt värde. I läsningen av skapelseberättelsen får vi den ”myt”, som grundlägger innebörden i mitt förhållande till Gud. Läsningen av berättelsen om hur eukaristin – den heliga nattvarden – instiftades innehåller ord, som ger innebörd åt de handlingar varigenom brödet skiftas och kalken bjuds. Härigenom förenas jag själv med Kristus – och med hans död och uppståndelse.

Ord som uttrycker känslor

Sättet att uttala och framföra ord visar också vilken uppgift orden har. Ord som framförs kort och befallande har en annan uppgift än de ord som sägs på ett ödmjukt eller på ett pockande sätt. Det finns utrop av beundran. Det finns meningar, som i få ord uttrycker stor klokskap. Slutligen bör vi också komma ihåg poesins språk – ett ibland osammanhängande, bildrikt, rytmiskt och välljudande språk. När det gäller poesi händer det också att själva formen innebär ett budskap.

Om man vill återge de skilda språktyperna deras särskilda uppgifter inom liturgin är det nödvändigt att man låter varje typ få sin egen plats. Om man inte läser Psaltaren som dikt förlorar den sin karaktär. Psalmen blir i så fall en text i största allmänhet och dess betydelse tunnas ut och förmörkas. Ett Halleluja eller ett Amen, som ej sägs högt och tydligt blir till ett allmänt mummel. En prefation, som inte läses med tydlig och lyrisk röst, går ej ihop med mässans eukaristiska (lovprisande) anda. Om orden får tillbaka sina aktiva och känslomässiga värden, om orden åter blir uttrycksfulla och målande, om orden åter får innebära förpliktelser skulle de hårt sammantryckta blocken av informationsspråk komma att rämna. Vare sig det gäller lågmäld meditation eller högstämd sång kommer rum då att ges åt hjärtats tal och åt andens rop.

Ord som profetia

Bland de handlingar i ordet, som förekommer under gudstjänsten, kan man inte gärna gå förbi predikan. När mässan firas i församlingen utgör predikan ett viktigt avsnitt. Predikan är vanligen längre än någon annan del av mässan. Den varar längre än någon bön eller psalm och brukar också ta mer tid i anspråk än själva den eukaristiska bönen. Orden i predikan riktas direkt till församlingen. Den övriga delen av mässan utgörs av böner, psalmer och sånger samt av läsningar, som innehåller bestämda ord, vilka riktas till Gud eller människor. De ord, som används i predikan, bör vara enklare och lättillgängligare än de, som används i den fasta liturgin. Men en predikan är dock likväl alltid mer eller mindre lättillgänglig och församlingen lyssnar alltid mer eller mindre väl på vad som sägs.

Det grekiska ordet för predikan homilia betydde från början endast okonstlat samtal närstående emellan. En nutida predikan ger dock sällan intryck av samtal. Predikan utformas i regel så att en enda person talar. Tonen blir föreläsarens och gången gärna mästrande. Predikostilen och predikotonen liknar den stil och ton, som används i undervisningen. I alla händelser rör det sig vanligen om reflexioner av intellektuell karaktär. Det är självklart att det kateketiska uppdraget skall fullgöras. Någon måste undervisa och moralisera. Det finns ingen anledning att här ifrågasätta vikten av att det undervisas i kyrkan. Men skall just söndagens högmässa användas för detta?

Predikan bör förklara lästa bibelställen och de mysterier, som Kristi liv innehåller. Inte heller det lästa evangeliets tillämpning i det praktiska livet bör försummas. Men detta är inte det väsentligaste. Predikans primära funktion är att vara en profetia i nytestamentlig mening. Det gäller att kungöra att Gud ingriper här och nu genom Jesus Kristus: I dag händer detta mig, dig, oss alla. Den rätta formen för detta budskap är vittnesbördet, en handling varigenom man högtidligt lovar att det sagda är sant. Gud talar då till oss genom det trons svar, som de troende ger när Kristus kallar. Detta svar innehåller vad de troende har hört, förstått och upplevt. Vad som då sägs är på samma gång ett exempel och en uppmuntran till församlingen. Denna profetia kan också vara en läsning, liknelse, meditation, dikt eller sång.

Även om det är den celebrerande prästen som styr dessa aktiviteter kan skilda röster inom församlingen användas. Det är tröttsamt att bara lyssna till en enda ständigt vittnande röst. Envar har sitt vittnesmål att avge. Envar bör ge sitt bidrag till det väldiga arbete av och genom ordet, som behövs för att bota, befria och ändra vår värld. Det är nödvändigt att så sker och vidare måste vissa villkor för ordets rätta bruk formuleras. Formerna för en i samtalets form hållen predikan har ännu ej utarbetats. Många praktiska frågor återstår att lösa. Bland dessa kan nämnas det predikade ordets uppdelning på små grupper, förberedda inlägg från församlingsmedlemmar och användning av audivisuella hjälpmedel.

Denna muntliga kontakt har nu återupprättats inom liturgin. Vad gäller symboler vill jag gärna understryka att formen har stor betydelse för varje betydelsefullt meddelande. För oss kristna gäller att besinna, att orden inte bara är fraser och talesätt. Ordet är också den människa, Jesus Kristus, varigenom Gud träder i levande kontakt med oss. Ordet kan även betyda handling. Det är genom ord som den heliga kyrkan bekänner sin tro, vittnar om Frälsaren, kungör budskapet om frälsning samt träder i måltidsgemenskap med den som hon lovprisar. Ty det är ordet ”genom vilket vi alltså städse frambär lovprisningens offer, vilket innebär att vi med våra läppars frukt bekänner hans namn” (Brevet till hebreerna 13:15).

Översättare: Bengt R ur

Under hösten utkommer detta kapitel ur Gelineaus bok tillsammans med några andra i en skrift på Katolska bokförlaget under titeln Liturgi i morgon. Om den kristna gemenskapens inre växt.