Ny religionspolitik i Kina?

I folkrepubliken Kina sker inget på det kulturella eller religiösa området utan partiledningens goda minne eller snarare utan dess påskyndan. När 300 besökare kom till midnattsmässan i diplomatkyrkan Nantang förra året och kunde besöka kyrkan utan att bli kontrollerade väckte detta berättigad uppmärksamhet. Genomsnittsantalet gudstjänstbesökare per söndag låg annars på c:a trettio personer varav en handfull kineser.

Som en klar sensation uppfattades det när för första gången sedan 1965 vid den femte nationella folkkongressen företrädare för religiösa församlingar uppträdde offentligt, däribland två katolska biskopar.

När man sedan i mars i år kungjorde att ett institut för religionsstudier grundats frågade man sig om det i själva verket skett en vändning i den kinesiska religionspolitiken.

Hur påfallande dessa nya drag från de kinesiska makthavarna än verkar, låter de sig lätt inordnas i den politik som förs av den hovsamma partiledningen under Hua Kuo-feng, nuvarande regerings- och partichef och vice premiärminister. År 2000 skall Kina vara en modern industristat. För att uppnå detta mål mobiliserar nu regeringen och partiet alla krafter däribland även de religiösa minoriteterna. De nya politiska tongångarna märks även i den nya författning som framlades på den femte nationella folkkongressen. Under rubriken allmänna grundsatser förekom naturligtvis den ständigt pågående revolutionen under proletariatets diktatur men redan i företalet betonas nödvändigheten i att ”etablera förbindelser med andra stater och vidareutveckla dessa” – med tydlig anspelning på landets ekonomiska utveckling. Riktlinjerna för kulturpolitiken avviker starkt från den som företräddes under kulturrevolutionen på 60-talet och under antikonfuziuskampanjen i början på 70-talet. Nu heter det bl a ”Låt hundra blommor blomma, låt hundra skolor tävla med varandra för att främja konstens utveckling och vetenskapens framsteg och den socialistiska kulturen”. Även den enskilde medborgaren garanteras vissa bestämda mänskliga rättigheter som yttrande-, korrespondens-, press- och församlingsfrihet. Beträffande religionsfriheten kvarstår den gamla författningens formulering: ”Medborgarna åtnjuter religionsfrihet och frihet att inte bekänna sig till någon religion och att propagera för ateismen.” Man får alltså inte utbreda sin religion utan endast propagera för ateismen.

Företrädare för religionen i rampljuset

Perfekt anpassade sig den femte nationella folkkongressen som ägde rum i månadsskiftet februari mars i år till den nya politiken. Här samlades 3.500 ledamöter för att ”välja” dvs i praktiken endast bekräfta att partiets centralkommitté utsett nya regeringsmedlemmar och förändrat författningen.

Under samma tid sammanträdde det kinesiska folkets politiska konsultativkonferens CPPCC för första gången sedan kulturrevolutionen. CPPCC skall enligt sina statuter vara en bro mellan regeringen och folkets massa och förena alla patriotiska element med varandra. Av de 1.988 inbjudna medlemmarna till denna konferens tillhörde endast 76 det kommunistiska partiet. I övrigt utgjorde deltagarna en brokig skara: medlemmar av nio obetydliga icke-kommunistiska partier, företrädare för arbetare, kvinnor, industri, handel, författare, vetenskapsmän, lärare, idrottsmän, läkare och företrädare för nationella minoriteter och utlandskineser och slutligen till mångas överraskning även 16 representanter för religionen: Tashi Lama från Tibet, företrädare för den kinesiska buddhismen, den muslimska minoriteten och taoismen och protestantiska och katolska representanter, som stod sist på deltagarlistan.

De två katolska delegaterna var biskop Pi Shu-shih och Chang Chia-shu. Pi Shushih var ärkebiskop i Shenyang, tidigare Mukden, huvudstad i provinsen Liaoneng i Mandschuriet. Han vigdes till biskop kort före kommunisternas maktövertagande i oktober 1949 när kyrkan ännu hade handlingsfrihet. Tiden därefter tillbragte han dels i fängelse dels i husarrest. Sedan den s.k. patriotiska kyrkan grundats 1957 valdes Pi Shu-shih till ledare för denna organisation. Efter 1957 lär han vigt 12 biskopar utan påvens medgivande. Han har även tidigare deltagit i den politiska konsultativkonferensen. Den andre katolske delegaten, Chang Chia-shu född 1893, jesuit, vigd till biskop utan Roms medgivande. När biskop Ignatius Kung av Shanghai 1955 tillsammans med ett antal präster däribland flera jesuiter häktades övertog ChangChia-shu en församling men många katoliker i Shanghai vägrade att besöka hans kyrka. Detta förhållande hindrade inte att han så småningom blev biskop Kungs efterträdare den 3 maj 1960. I den påvliga årsboken för 1978 står Kung Pin-mei som biskop av Shanghai med tillägget i fångenskap för sin tro. Liksom alla andra biskopar försvann även Pi Shu-shih och Chang Chia-shu under kulturrevolutionen från det offentliga livet utan att någon visste var de uppehöll sig tills de nu oväntat åter dök upp.

Ärkebiskop Pi Shu-shih dog en kort tid efter folkkongressen. En minnesstund firades på Papaoshankyrkogården i Peking där många höga partifunktionärer deltog. Ärkebiskopen hyllades som en man som spelat en ledande roll när Kinas katoliker enats till en patriotisk rörelse mot imperialismen. Enligt en notis i Daily Telegraph 22 maj är nu biskop Yang Kao-chien från Changteh, i oktober 1958 illegalt vigd till biskop, ny ordförande i den kinesiska katolska patriotiska föreningen.

Institut för världsreligionerna

En nyhet som följde efter den femte nationella folkkongressen var att man tänkte grunda en akademi för socialvetenskap med ett tillhörande institut för religionsforskning. Forskningsprogrammet omfattar buddhism, kristendom, islam, taoism, kinesisk och allmän historia om ateism. Man hyste i början ett visst hopp om att ett blygsamt teologistudium skulle bli möjligt men det kom på skam när inträdeskrav, studieprogram och ansvariga ledare för institutet blev kända. Ledaren, professor Jen Chi-jii är buddhistforskare som redan 27 september skrev i den intellektuella pekingtidningen Kungg-ming att Mao Tse-tung själv önskat att ett studium av de tre stora religionerna kristendom, islam och buddhism skulle främjas för att kunna kritisera dem, vederlägga dem, och utmönstra dem ut samhället. Sökande till det nya religionsinstitutet måste vara ideologiskt oantastliga och de måste genomgå en tentamen i dialektisk och historisk materialism. Härav framgår att detta nya initiativ inte kommer att leda till någon dialog mellan marxism-leninismen och religionen. Det nya institutets uppgift tycks snarare vara att utbilda en kader kapabel att teoretiskt vederlägga religionen.

En återgång till tiden före kulturrevolutionen

För en kinaexpert som P. Ladany SJ, Hongkong, som följt det politiska och sociala förloppet i röda Kina på nära håll kom den nya religionspolitiken inte som en överrasking, inte ens uppdykandet av de båda biskoparna på det kinesiska folkets konsultativkonferens. I samband med sin aktuella politik vill de nya kommunistiska makthavarna i möjligaste mån vrida tillbaka klockan till tiden före kulturrevolutionen 1966-69 som enligt deras uppfattning tillsammans med den därpå följande kontrarevolutionära kampanjen är skuld till det ekonomiska och sociala stillestånd som för närvarande råder i landet.

Därtill kommer att många personer ur den nya ledningen som t ex Teng Hsiaoping personligen led under dessa kampanjer och allra helst vill utplåna denna tid ur sitt minne. Och om man vill restaurera tillståndet till före kulturrevolutionen är det logiskt att låta några religiösa och kyrkliga organisationer från denna tid återuppstå och tillåta ett antal buddhistiska tempel, moskéer och kyrkor åtminstone i de större städerna.

Då så gott som inget hittills har gjorts i denna riktning kan det vara ett tecken på att radikalernas inflytande i partiets högsta gremier än så länge är stort. I och för sig vore det inte svårt att låtsas ett nytt religiöst liv. Även från katolskt håll skulle de kinesiska makthavarna bland de hundratals präster som för närvarande lever i byar, arbetsläger eller i fängelser finna några som på deras villkor åter skulle utöva sitt ämbete. Under alla omständigheter skulle andra religioner ha utsikt att bli rehabiliterade före katolicismen på grund av dess belastning genom sin förbindelse med påven – en avskyvärd utländsk makt i kommunisternas ögon. För ögonblicket finns det inte heller några tecken på att Pekings förhållande till Vatikanen kommer att förändras i grunden. I samband med ansträngningar om ett bättre förhållande till västvärlden senast vid förhandlingar med den europeiska gemenskapen har frågan om förbindelser med den Heliga stolen alltid avsiktligt lämnats därhän av kineserna. Detta utesluter inte att under ytan, enligt uppgift från italienska diplomatiska företrädare i Peking, en första kontakt knutits mellan Vatikanen och Kinas kommunistiska ledning. Hur mycket Peking redan tar hänsyn till den internationella katolska opinionen visar den spanske kungen Juan Carlos statsbesök i Peking i juni i år. Söndagen den 18 juni celebrerade biskop Yang Kao-chin, den nye ordföranden i den patriotiska kyrkan i Peking, i Natangkyrkan en latinsk högmässa för kungen och hans uppvaktning. Redan föregående fredag framträdde biskopen vid en större bankett som Teng Hsiaoping gav till kungens ära. Ett annat meddelande som passar in i sammanhanget är att en italiensk turist för första gången kunde besöka sin onkels grav. Han dog i Kina för 33 år sedan som missionär.

Dämpade förhoppningar

Trots allt måste den fråga som vi ställde i början om senaste tidens händelser betyder en vändpunkt för den officiella religionspolitiken i Kina besvaras med nej. Det är emellertid inte uteslutet att den utrikespolitiska öppningen och den försiktiga inrikespolitiska liberaliseringen i folkrepubliken kommer att medverka till lättnader för de troende och bland dem katolikerna och ge större spelrum framför allt för de troende som aktivt medverkar till landets uppbyggnad. I Kina lever ännu åtskilliga ärkebiskopar och biskopar som erkänts av Rom. Några tycks sitta i fängelse, andra drar sig med nöd och näppe fram. Man känner till en 75-årig biskop i Hongkong som sopar gator och förtjänar c:a 25 kronor per månad. Antalet präster uppskattas till 1000. Hur många av de över tre miljoner katoliker vilka fanns 1949, som ännu idag håller fast vid sin tro går inte att uppskatta ens på ett ungefär. Vittnesbörden har ökat på sista tiden om att det trots allt finns många troende kristna i det röda Kina som träffas i små grupper när det går eller på annat sätt försöker hålla kontakt med varandra. Dessa människor kommer säkert att utnyttja även en minimal chans att bekänna och praktisera sin tro. Det visar den midnattsmässa som vi refererade till i början.

Övers. o bearb. Anna Maria Hodacs