Muslimer och kristna i Egypten

Förutom Libanon, där kristna och muslimer har utgjort tämligen lika stora delar av befolkningen, finns det två länder i arabvärlden med en mera betydande kristen befolkning. I såväl Syrien som Egypten utgör de kristna mellan 10 och 15 procent av folkmängden. Siffrorna är mycket osäkra; de officiella i allmänhet betydligt lägre, kyrkornas egna ofta väsentligt högre. Redan detta visar något av den prekära ställning som de kristna gemenskaperna intar i en muslimsk omvärld. De syriska kristna är splittrade i flera konfessioner, den ortodoxa kyrkan är den största med ung. en tredjedel av de kristna. I Egypten är situationen en annan, den helt dominerande kristna kyrkan är den koptiska, som hör till den förkalcedoniska riktning vi brukar kalla monofysiter. Närmast står den etiopiska, vilken till för inte länge sedan var underordnad den koptiska. I realiteten har dock utvecklingen inom de två kyrkorna i många hänseenden gått skilda vägar. Systerkyrkor bildar små minoritetskyrkor över hela Främre Orienten och i Sydindien.

Den koptiska kyrkan betraktades länge som stelnad i ålderdomliga former och vänd inåt sig själv eller mot kristendomens stora förflutna i Egypten före den islamska erövringen. Men sedan 60-talet har en av de mest märkliga pånyttfödelserna inom kristenheten skett just i den koptiska kyrkan. Då dess möjligheter till evangelisation är inga och till socialt och kulturellt arbete tämligen små, har den nya aktiviteten tagit traditionella former. Kloster- och även anakoretlivet har fått en påtaglig uppblomstring. Hur ett gammalt kloster fylldes med nytt liv av unga koptiska munkar kunde man för någon tid sedan beskåda i ett program i svensk tv.

Samtidigt har samma tidrymd kännetecknats av en stark muslimsk reaktion på samhällsomvandlingen i denna del av världen. Just nu är det Iran som skakas av våldsamma massdemonstrationer mot västliga inslag i moderniseringsprocessen. Den turkiska utvecklingen har nästan helt omintetgjort Kemals kulturrevolution under mellankrigstiden. Islam har i stort återtagit sin ställning från femtio år sedan.

Till den islamska ortodoxins stärkande har också bidragit att de två länder som särskilt gjort sig till dess beskyddare genom oljan blivit ekonomiska stormakter: Saudi-Arabien och Libyen. Det land som om något är den islamska världens intellektuella centrum, Egypten, är på grund av sitt läge och sin betydelse särskilt utsatt för dessa inflytelser. Det spända förhållandet mellan Egypten och Libyen som gått till militära fientligheter har ju haft en viktig grund i egyptiska anklagelser mot Khadaffi för att uppmuntra och stödja muslimska extremister i Egypten. I förhållande till Nasser har Sadat fört en inrikespolitik som tagit mer hänsyn till den religiösa traditionen och de muslimska ledarna. Det muslimska brödraskapet, förbjudet av Nasser, har åter fått verka fritt. Ävenså har han personligen starkare än Nasser markerat sin muslimska tro och observans.

Det är ont om mera översiktliga framställningar av förhållandet mellan kristna, muslimer och det egyptiska samhället, men i det senaste häftet av Proche Orient Chretien, 1977:3/4, den främsta källan till information om Främre Orientens kristna, finns en utförlig krönika om Egypten. Dessvärre går den inte längre än till slutet av 1977, men vi avstår från att i vårt referat försöka komplettera med nyare, men spridda och därför mer oklara notiser.

Nederlaget i sexdagarskriget 1967 och Nassers plötsliga bortgång 1970 liksom den mera öppna hållning mot prononcerat muslimska grupper som Sadat intog, ledde till ett försämrat klimat för den kristna minoriteten, som kulminerade i svåra spänningar 1972. Oktoberkriget följande år betydde en lindring av det nationella traumat, som också förbättrade förhållandet mellan religionerna. Däremot fortsatte Egypten att vara hårt drabbat av den ekonomiska krisen, vartill kom motsättningarna till Libyen, som delvis utspelades på ett religionspolitiskt plan.

1977: en ny epok i relationen islam-kristendom?

Men under 1977 ägde en rad händelser rum som kan betyda en ny epok i förhållandet mellan islam och kristendomen i Egypten. I slutet av januari inbjöd den koptiske patriarken Shenuda III andra kyrkliga ledare som den unierade koptiske patriarken Stefanos och den grekisk-katolske patriarken Maximos och några protestantiska ledare till ett möte för att diskutera den spända atmosfär i vilken de kristna kyrkorna levde. Man beslöt att vända sig till president Sadat för att få tillfälle att framlägga sina bekymmer.

Samtidigt tog emellertid de egyptiska myndigheterna ett eget överraskande initiativ. Den 8 februari mottog Sadat såväl landets muslimska som kristna ledare. Där möttes bland andra storimamen, shejken vid Azhar-universitetet, Abdel Halim Mahmud och den koptiske patriarken i presidentpalatset. President Sadat höll ett anförande, där han inledningsvis gav en politisk exposé, och betonade det hot som den ateistiska marxismen innebar, samtidigt som han fördömde Sovjetunionen för dess svek mot Egypten. I landets svåra situation var samarbete mellan de skilda religionerna av största vikt, och Sadat tillkännagav ett beslut att göra religionsundervisningen obligatorisk i skolorna. Uppmaningarna till samarbete avslutade Sadat med citat ur Nya Testamentet och Koranen. Abdel Halim Mahmud bejakade i sitt anförande samförstånd och samarbete mellan muslimer och kristna. Patriarken betonade de kristnas lojalitet med regeringen i landets svåra läge, och föreslog tillskapandet av en gemensam kommission av muslimska och kristna ledare för att diskutera de aktuella frågorna. Detta möte mellan muslimska och kristna ledare gavs stort utrymme i egyptiska massmedia.

Hoten mot religionsfreden

Grupper som det muslimska brödraskapet och andra än mer extremistiska sökte på olika sätt diskreditera religionsfreden, och i början av juli 1977 mördades ministern för de fromma stiftelserna (wakf på arabiska), som utgör den ekonomiska grunden för det islamska gudstjänstlivet och för karitativ verksamhet, shejken Hussein al-Dhahabi. Samtidigt ryktades om att regeringen förberedde flera lagändringar, som skulle gå de ortodoxa muslimerna till mötes, att straffa tjuvar genom att hugga av handen, att stena äktenskapsbryterskor och införa dödsstraff för övergivande av islam. Bakom sådana åtgärder kunde man ana inflytandet från viktiga hjälpare som Kuweit och Saudi-Arabien.

Den 6 augusti kungjordes officiellt planerna att införa dödsstraff för övergivande av islam. Detta väckte givetvis protester från det koptiska patriarkatets tidning, men också ledande muslimer som landets stormufti uttalade sig mot bruket av våld i religiösa frågor. På grund av det sociala trycket är det inte ovanligt att kopter övergår till islam för att kunna äkta en muslim eller få ett bättre arbete. Dessa skulle nu riskera döden om de senare återvände till den koptiska gemenskapen.

Spänningen ökade genom folkliga övergrepp som nedbrännandet av en kyrka i byn Fajum och angrepp med stenkastning mot två kyrkor i staden Assiut. I slutet av augusti beslöt patriarken att vidta en extraordinär åtgärd, med djupa rötter i den koptiska traditionen. En synod inkallades och proklamerade en fasta på fem dagar. Patriarken och synodens biskopar tillbragte denna fasta i S:t Markus-katedralen i Kairo, där man förberedde ett memorandum och en direktkontakt med regeringen.

Sadats balansgång

Två dagar efter fastans slut besökte den egyptiske premiärministern Mamduh Salem patriarken i dennes residens. Senare i september tog Sadat ett nytt initiativ och mottog de muslimska och kristna ledarna, denna gång var för sig. Den koptiska synoden mötte Sadat i drygtfyra timmar och framlade klagomål över övergrepp och orättvisor. Presidenten skulle därvid ha uttryckt sin förvåning över att han inte hållits informerad om vad som förevarit och att protester inte nått fram till honom.

Under den följande tiden gjorde Sadat en rad gester för att lugna de oroliga kristna. Han deltog i en kristen vigsel i en kyrka med en dotter till en deputerad. Ännu mer uppseendeväckande var att han lade grundstenen till det nya S:t Markus-sjukhuset. Efter ceremonierna kring byggstarten följdes presidenten och patriarken åt till patriarkpalatset. När tiden för den islamska middagsbönen var inne, bad presidenten om tillåtelse att förrätta bönen i den salong som gränsar till patriarkens tjänsterum. Vicepresidenten, premiärministern och några andra hedersgäster deltog i bönen. Patriarken, några biskopar och andra koptiska personligheter reciterade samtidigt den koptiska tacksägelsebönen. Också detta tillfälle gavs stor publicitet i tidningar och etermedia.

Den 23 oktober avgick inrikesministern Mamduh Salem och många tolkade detta som att Sadat gjorde honom ansvarig för de händelser som kopterna kunnat beklaga sig över. En ung och dynamisk, ganska nybliven minister, Butros Butros Ghali, kopt, blev utnämnd till tillförordnad utrikesminister under Sadats resa till Jerusalem. Aldrig i modern tid har en kristen innehaft ett lika framträdande ämbete i Egypten. Under sin vistelse i Jerusalem gjorde Sadat också en tydlig markering genom att besöka den Heliga gravens kyrka.

Men fortfarande förekommer krav från muslimska ledare att göra den islamska lagen till grundval för det egyptiska samhället. Sadat har klargjort sitt motstånd mot dessa islamska integrister.

De kristna i Egypten ser med farhågor fram mot en kraftmätning mellan den extrema muslimska högern och regimen. Sadats politiska överlevnad är av betydelse för freden i Främre Orienten, och en del av denna fred är koexistensen i Egypten mellan den muslimska majoriteten och den kristna minoritet, som är sex hundra år äldre i landet.