Litauen: en kyrka som kvävs

Krustjevs fall 1964 medförde en avspänning. Denna avspänning gjorde att många fattade mod och började att opponera sig. Eftersom samhällets basorganisation inte hade ändrats och skilda myndigheter framhärdade med trakasserier blev konflikterna många. Under år 1968 – som särskilt hade kungjorts som de Mänskliga Rättigheternas År – startar en offentlig proteströrelse. Den första stora petitionen lades fram detta år. Hädanefter kan vi se hur motstånd och förtryck – som uppmuntrades av en återvändande nystalinism – kom att arbeta hopkopplade, som rörliga delar i en maskin.

Kyrkans inre liv

Just nu utövar bara tre biskopar sina ämbeten. Men detta är inte det allvarligaste missförhållandet. Det värsta är att statsmakten har lagt sig till med biskoparnas befogenheter. Under månaderna december-januari 1971-72 tog 17.054 litauiska katoliker sig för att – med stor risk att utsättas för trakasserier – vända sig till Bresjnev i ett upprop, som man för säkerhets skull sände till mottagaren över Förenta Nationerna. I detta upprop beskrevs de förföljelser, som katolikerna i rådsrepubliken Litauen utsattes för genom den förda antireligiösa politiken.

Byrån för religionsfrågor tvingade därefter biskoparna och andra stiftchefer att ombesörja att ett herdabrev, vari man tog avstånd från den nyss beskrivna aktionen, lästes upp från predikstolarna. Bl.a. följande anfördes i herdabrevet:

”Under den senaste tiden . . . har det förekommit att oansvariga personer har samlat in namnteckningar i prästernas och de troendes namn på blad, som dels har varit försedda med text och dels har varit utan text… Dessa namninsamlare har sedan – och detta även efter det att namnen har samlats in – gjort ändringar och tillägg i texten. ”

De biskopar som vägrade att hålla den mjuka linjen och därför inte föll undan för statsmaktens påtryckning avlägsnades från sina biskopsstolar och förvisades till avlägset liggande församlingar. Det förvånar föga att Kyrkokrönikan – när det ryktades om att förhandlingar pågick med Vatikanen – skrev följande:

”… i Litauen har vi större behov av nya präster än av nya biskopar. . . Kyrkans framtid beror inte på antalet biskopar och administratörer utan på antalet prästkallelser och på prästernas praktiska församlingsarbete.”

Antalet präster minskar. År 1976 dog 25 präster och endast 9 nyvigda seminarister ersatte dem. För närvarande finns det omkring 700 aktiva präster och deras medelålder är 56 år. Den påbjudna snäva intagningen av nya seminarister vid landets enda prästutbildningsanstalt i Kaunas är inte det enda hindret. Rekryteringen och utbildningen av nya präster regleras av byrån för religionsfrågor. I det nämnda uppropet heter det härom: ”Seminariefrågorna ligger inte i biskopens händer utan bestäms av en företrädare för statsmakten.”

Vissa prästkandidater tvingas till och med att under hot samarbeta med säkerhetspolisen. Man är från statligt håll självfallet angelägen att främja och vidmakthålla söndring inom prästerskapet.

De som samarbetar med polisen erhåller som belöning de största församlingarna och regeringens bevågenhet samt hedras med att kallas för ”framstegsvänliga präster”. De präster som inte vill samarbeta på regeringens villkor utsätts för trakasserier. Man kan drabbas av kränkande tidningsartiklar utan att få rätt till genmäle och man kan få det nödvändiga arbetstillståndet indraget. Den som tredskas kan dömas till att gräva upp torv på någon mosse, arbeta i skogen eller vid vägbyggen. I lindrigaste fall är det fråga om förvisning till någon isolerad och vidsträckt församling och att bli skälld för att vara ”reaktionär”.

I ett uttalande av några präster i stiftet Vilkaviskis heter det: ”Vi förklarar bestämt att varje inblandning från statsmakten sida i tillsättningen av tjänster som kyrkoherdar och kaplaner utgör olagliga ingrepp i biskopens rätt.”

Vad gäller prästtjänstens utövning så hindras denna ständigt. En kyrkoherde förklarar sålunda att han anhölls den 16 september 1971 och åtalades för brottslig gärning därför att han under den föregående sommaren hade givit kristendomsundervisning åt barn. Prästerna har inte rätt att hjälpa sina medbröder eller att anlita korgossar. Predikningarna övervakas. Med alla medel försöker man hindra ungdomar, studenter och arbetare från att deltaga i mässan. Man tillåter inte ens numera en kortfattad kristendomsundervisning, som förberedelse till barnens första kommunion. Sådan undervisning var till helt nyligen tillåten. Prästerna får heller inte utan vidare besöka sjuka, som är intagna på sjukhus, om de inte uttryckligen själva har begärt att få besök av en präst. Om en sjuk så begär överlämnas hans anhållan till chefsläkaren eller någon av dennes närmaste medarbetare för prövning och eventuellt bifall meddelas därefter skriftligt. När prästen kommer på sitt sjukbesök brukar man se till att salen är utrymd på andra patienter. Om man av praktiska skäl inte tillfälligt kan omplacera medpatienterna sätter man upp skärmar runt den besöksmottagande patientens säng.

Vårdpersonalen manas i officiella cirkulär att visa nit för den materialistiska läran när patienterna befinner sig i ett tillstånd, som är lämpligt för att de på ett fruktbart sätt skall kunna tillägna sig denna.

Följden av de hinder, som läggs i vägen för prästernas arbete, har blivit att de kristna har fått svårt att praktisera sin tro. De föräldrar, som ger sina barn en religiösa fostran, drabbas av hot om påföljder. Man vill att envar skall komma ihåg att barnen tillhör samhället och inte föräldrarna.

I en inlaga till utbildningsdepartementet från en grupp skolelever och deras föräldrar kan vi bl.a. läsa följande: ”Den största olyckan är den gudsförnekelse, som man tvingar på barnen… Hur kan man rättfärdiga ett sådant handlingssätt när Sovjetunionens författning föreskriver att trosfrihet skall råda?”

Strax efter det att Internationella Kvinnoåret hade gått till ända vände sig 1.453 mödrar i en vädjan till Bresjnev och anförde bl.a.:

”. . . i paragraf 19 i lagen om äktenskap och familj bestäms att barn får tagas från föräldrarna på grund av dessas religiösa övertygelse. . . Vi alla, som är kristna mödrar . . . vi kan inte tiga nu och vi kommer ej att tiga. Det är vi själva som har satt våra barn till världen och vi kommer med all vår kraft att försvara dem.”

För att barnens och familjens rätt skall kunna värnas måste man emellertid ha viss utbildning eller åtminstone tillgång till handledning. Prästerna försöker därför att taga vara på varje tillfälle till att undervisa de vuxna. Men de saknar hjälpmedel för sin undervisning. En grupp präster i ärkestiftet Vilnius anförde bl.a. följande i ett gemensamt uttalande:

”Under lång tid har inte någon enda katekes tryckts. Under 1955 och 1958 trycktes en katolsk bönbok och 1968 en liturgisk mässbok. Båda upplagorna av bönboken var mycket begränsade, vilket har haft till följd att endast få familjer har blivit i tillfälle att skaffa sig den. Bönboken skulle ha innehållit en kort troslära. Företrädaren för byrån för religionsfrågor tillät dock inte att denna del av boken trycktes. Prästerna och församlingarna tilldelades endast ett exemplar vardera av gudstjänsthandboken. Endast prästerna fick rätt att köpa ”Dokumenten från Vaticanum II” varvid man noga iakttog en ranson av ett exemplar per präst. Lekmännen borde inte ens få tillgång till denna bok.”

Den till ett års straffarbete dömde kyrkoherde Zdebskis’ församlingsbor anförde i en inlaga till myndigheterna i september 1971: ”Vi har inte ens rätt att äga några små katekeser. Den senaste katekesupplaga, som vi har tillgång till, trycktes 1940.”

Tidningen ”Gimtasis Krastas” – som har emigrantlitauerna som målgrupp – hade i sitt den 1 mars 1973 daterade nummer en artikel av monsignore Kriksciunas. I artikeln redogjordes för publiceringen av vissa religiösa böcker varvid dokumentsamlingen från Vaticanum II, bönböckerna och Nya Testamentet nämndes. Artikeln bemöttes omedelbart av de troende. I ett uttalande – som undertecknades med 16.498 namnteckningar – protesterade man mot innehållet. Uttalandet var riktat till K. Tumenas, företrädare för det statliga Rådet för religiösa angelägenheter. I uttalandet anförde man:

”Vi har för vår del gärna velat skaffa oss exemplar av den Heliga Skrift. Våra präster har förklarat att de endast har tilldelats ett fåtal exemplar, något mer än ett dussin per präst. Detta betyder en bok på ungefär 300 troende. . . Om det verkligen förhåller sig så att Litauens katoliker har rätt att låta trycka de böcker varav de har behov, varför har de då inte lyckats med att själva publicera den bok de behöver mest, nämligen katekesen?

Varför har vi aldrig sett till Dokumenten från Vaticanum IP Varför kan vi inte få tag på ‘Bönboken’? . . . Varför sänder man iväg tusentals exemplar av den Heliga Skrift till litauer, som bor utrikes, när vi själva inte kan skaffa oss boken här i landet? Skall vi tvingas att be våra landsmän i utlandet att sända oss de exemplar av den Heliga Skrift, som har publicerats i Litauen?”

En enskild kritiskt inställd person formulerade sina slutsatser med anledning av vad som hade hänt på följande sätt:

”Hur skall de kristna som grupp betraktad tolka artikel nr 97 i Sovjetunionens författning, vilken lagfäster yttrande- och tryckfrihet, när det praktiskt taget är förbjudet att utge trycksaker med religiöst innehåll? … Man tar de skrifter i beslag, som katolikerna själva har skrivit ut på maskin eller mångfaldigat på annat sätt och hotar dem som sysslar med denna framställning med påföljder.”

Vägran och motstånd

Det litauiska folkets motstånd mot regimen organiserades till en början till följd av angreppen på trosfriheten. Senare har motståndet vidgats genom kontakter med kritiska intellektuella grupper. Motståndet har därigenom också blivit mer politiskt till sin natur. Efter Helsingforsfördragen har man inriktat sig på att åberopa av alla parter erkända mänskliga rättigheter och har man därjämte tagit kontakt med oppositionella kretsar i både Ryssland och Ukraina.

De kristnas motstånd

Det religiöst motiverade motståndet vidgas mer och mer. Från början var detta en prästernas angelägenhet. Det mångskiftande men likväl samstämmiga motståndet framträdde mer allmänt omkring år 1968. Under de närmast följande åren företogs flera aktioner. Man vände sig till ansvariga företrädare för statsmakten med sina yrkanden. Häktningen av kyrkoherde Zdebskis och rättegången mot honom i september 1971 markerade en vändpunkt och gav anledning till ett uppvaknande bland lekmännen. Två tusen församlingsbor i Prienai skrev på en inlaga till kyrkoherdens förmån. Visserligen var de katolska lekmännen redan förut komprometterade i myndigheternas ögon men denna inlaga var dock det första vittnesbördet om att det bland lekmännen fanns ett välorganiserat motstånd. Sedan dess har lekmännens insatser oavbrutet fördjupats. Detta har i sin tur medfört att lekmännen har blivit indragna i regimens förtryck av religionen.

Det mest märkbara exemplet på proteströrelsens verksamhet var en petition, som samlade mer än 17.000 namn. Den var ställd till kommunistpartiets generalsekreterare, regeringschefen, partiets centralkommitté, de ansvariga inom byrån för religionsfrågor m.fl. Den sändes till Moskva och delar av petionen överlämnades – så även i Moskva – personligen till mottagarna. Man sände också petitionen till de inomsovjetiska adressaterna över Förenta Nationerna. Petionerna besvarades aldrig.

En annan form av opposition är olydnad mot sådana förvaltningsbeslut, som man finner vara lagstridiga. Regeln att man bör lyda Gud mer än människor leder också till att man kommer i konflikt med överheten. Lärosatsen har särskilt använts när man vill sätta sådana statliga regler ur spel, som utgör hinder för barnens religionsundervisning. Utöver spetsfundiga tolkningar av de statliga reglerna återstår ofta nog bara möjligheten att – med orden i detta fall lånade från en präst under åtal – hävda:

”Vad är själva grunden för min verksamhet? … Jag kan inte göra annat än att upprepa: Man bör lyda Gud mer än människor. . . Om jag sålunda undervisar barnen i trons sanningar så gör jag det därför att jag lyder Kristi befallning: Gå och undervisa alla om det som jag har sagt er. ”

Sedan man hade fått känning med oppositionella kretsar i Moskva, började man också att åberopa gällande sovjetisk rätt och Helsingforsöverenskommelsens slutdokument – deklarationen om de mänskliga rättigheterna – som stöd för rätten att vägra lydnad. Typiskt för den utveckling, som har skett, är följande utdrag från en förklaring, som har avgivits av en kaplan, vilken hade anklagats för att ha politiserat kyrkans verksamhet:

”En för allmänheten öppen konferens hölls den 23-24 januari 1973 i Vilnius i universitetets hägn … Den litauiska rådsrepublikens justitieminister underströk att . . . ‘Partiet fäster stor vikt vid att Sovjetunionens lagar skall bli så fullkomliga som möjligt. Man vill stärka den socialistiska legaliteten och formerna för rättsvården. Vidare är Partiet angeläget om att medborgarnas juridiska kunskaper förbättras.’ … Alla medborgare känner ej innehållet i de sovjetiska lagarna om religionsutövning… Flertalet medborgare vet ej att det finns lagar som förbjuder religionsutövning. Har jag då begått brott om jag i predikan har förklarat detta för de troende?”

Oppositionen har slutligen blivit en rörelse, som tager hemliga initiativ, vilka likväl ej syftar till att underminera samhället. Detta är kanske medborgarnas yttersta möjlighet att tillgodogöra sig de rättigheter, som unionens författning och i landet gällande lag ger dem.

Denna opposition – som egentligen inte är en utan flera – arbetar tungt, träget och anonymt med att framställa religiös litteratur i form av stenciler och genom andra enkla reproduktionsmetoder. Ett nät av samarbetande viljor behövs för att uppnå resultat. Man tar risker och några måste betala, stundom mycket dyrt. Katolsk Kyrkokrönika för Litauen gör ett löpande, klarsynt och effektivt arbete inom denna hemliga informationsverksamhet. Genom sin respekt för sanningen har Kyrkokrönikan ett mycket stort värde.

Kyrkokrönikan använder sig inte av sådana uppgifter, som inte kan kontrolleras. Varje nyhet, varje händelse, som man vill återge, låter man kontrollera. Berättelser om förtryck och diskriminering samt andra typer av särbehandling av de troende från statliga myndigheters sida återges först sedan man har kontrollerat dem. Sedan återger man på klart och enkelt språk vad som har hänt. Tal, tidpunkter, namn på personer och platser samt andra fakta måste vara noggranna, väl sammanställda och kontrollerade.

När detta skrives har makthavarna redan slagit ner på Kyrkokrönikan. Denna har dock förklarat att den – trots den förföljelse, som den har utsatts för – ämnar fortsätta att utkomma. Utgivningen kommer inte att sluta förrän regeringen har gett kyrkan den frihet, som den har rätt till enligt Sovjetunionens författning.

En annan verksamhet, som det kan vara skäl att erinra om, är den hemliga prästutbildningen. Denna utbildning har ifrågasatts av en grupp anonyma präster inom stiftet Vilkaviskis i ett den 1 september 1974 dagtecknat brev till biskopen. Detta brev – som rätt tydligt verkade att vara fjärrstyrt – fick ett bitande svar från de präster saken närmast gällde.

Man svarade att om det seminarium, som står under den ateistiska regeringens tillsyn, inte räcker till för att tillfredsställa behovet av prästutbildning är det nödvändigt att styra om att det finns en hemlig utbildning. Under 1977 dog sexton präster och endast åtta prästkandidater gick ut från seminariet.

Politiskt motstånd och förtryck

Det finns god anledning att tro att den inbördes solidaritet, som katolikerna har visat inför förtrycket, har främjat att en rörelse till försvar för de mänskliga rättigheterna har kommit till stånd i landet.

Den 24 november 1976 grundades i Vilnius ”Litauiska gruppen för främjande av tillämpningen av Helsingforsöverenskommelsen”. Gruppens tillkomst meddelades officiellt vid en presskonferens i Moskva. Denna presskonferens hölls i den numera häktade Y. Orlovs våning. Denne Orlov var en av grundarna av en motsvarande grupp i Moskva. På detta sätt visade man offentligt det nära sambandet mellan det som tilldrog sig i Vilnius, Kaunas och Moskva.

De sex, som grundade denna litauiska grupp – av vilka en var katolsk präst – begärde att de stater, som hade undertecknat Helsingforsöverenskommelsen, skulle minnas att Litauen var ett av främmande makt besatt land och att man borde vaka över att de mänskliga rättigheterna inte kränktes i detta land. I likhet med gruppen i Moskva hävdar man, att regeringen överträder Helsingforsfördragets bestämmelser och erinrar därvid om att två litauiska biskopar sedan femton år hindras från att utöva sina ämbeten. Gruppen angriper också den nya lag, som undertrycker kyrkliga organisationer i Litauen. Vidare påtalar man att två personer nyligen har anhållits för att ha utgivit och spritt s.k. underminerande religiös litteratur.

Myndigheterna i östländerna har genom motståndsrörelsens verksamhet hamnat i en svår situation. I den mån rörelsen ter sig som rebellisk kan den behandlas med de medel, som används för att nedslå uppror. Men det rör sig nu om människor, som ingalunda vill skilja sig ut ur samhället. Man klandrar blott regeringen för att den inte lever upp till sin egen standard för rättmätig maktutövning. Härigenom har regeringsmaktens företrädare tvingats in i en återvändsgränd. Oppositionen genomlyses av ett nästan högtidligt allvar och den rådande regimen visar ängslan. På den grundläggande fråga, som ställs till makthavarna, kan dessa inte svara på annat sätt än med av självbevarelsedrift betingade försvarsreflexer. Sovjetunionens nya författning – som medför ökad makt åt partiets generalsekreterare – vittnar om vad det är fråga om. Förtrycket kan under rådande omständigheter ej gärna, undvaras av de makthavande.

Man har på rättslig väg angripit enskilda för att de har överträtt bestämmelserna om religionsutövning. Polisundersökningar, beslag på upprop och hot används för att stävja petitionsrörelserna. Förtrycket har blivit mycket värre sedan den styrelse, som ansvarar för säkerhetsfrågor, vid ett sammanträde den 14 november 1973 beslöt om skärpta metoder för att komma oppositionen till livs. Man skulle vinnlägga sig om att upptäcka och avslöja de ställen där religiös litteratur trycks och utges samt likvidera Krönikan. Sedan dess har man utan uppehåll anställt förhör, utfört omfattande polisundersökningar, gjort anhållanden samt hållit rättegångar, i de flesta fall med stängda dörrar. Straff har dömts ut och de dömda har sänts till arbetsläger med synnerligen sträng regim. En rättegång, som har låtit mycket tala om sig, började den 16 juni 1975 inför Högsta domstolen, som har sitt säte i Vilnius. Vid denna rättegång dömdes en ung kvinna, som hade medarbetat i Krönikan, med stöd av paragraf 68 i rådsrepubliken Litauens strafflag. Denna paragraf handlar om brott, som består däri att man driver ”. . . agitation eller propaganda som har till syfte att underminera eller försvaga sovjetmakten eller det socialistiska systemet … liksom ock spridande, tillverkning och innehav av skrifter, som har dylikt innehåll.”

Sedan rättegången hade slutförts förklarade den anklagade inför domstolen:

”Jag har dömts på grund av Krönikan. Detta betyder att man har dömt mig för sanningens skull och för att jag älskar min nästa. Kärleken till nästan är för mig den största kärleken. Kampen för de mänskliga rättigheterna är för mig en kärlekens höga visa. Måtte denna få ljuda i våra hjärtan.”

Vi vet hur förföljda kyrkor kan frestas till inre söndring och till förstelning. Genom att man förföljs och får tåla isolering samt berövas utbildning och information löper man vissa risker att komma på sidan av väsentliga sidor av samhällsutvecklingen. Men vi kan också förstå att vi än en gång hör ett sanningens ord genom en människa, som då nyss hade dömts till tre års straffarbete.

Översättare: Bengt Rur