Kyrkomusikhistoria med frågetecken

Ingen behöver tvivla på att den katolska kyrkomusiken f.n. är inne i en period av mycket kraftig förändring. För gudstjänstsången har en på de flesta håll tidigare okänd situation skapats genom övergången till folkspråket och genom de liturgiska ideal som Vaticanum II gav uttryck åt. Följden har blivit något av en kris för en stor del av den nedärvda kyrkomusikrepertoaren och ett behov av musikaliskt nyskapande av enorma mått. Samtidigt har förändringens vind blåst så pass snabbt, att en ny situation skapats för tonsättarna snabbare än de ofta har hunnit ställa om sig. Erbjöd den ”gamla” liturgin utrymme för utvecklad tonkonst, som i sin tur ofta kunde befrukta en tonsättares övriga musikaliska arbete och gärna ledde till att han skrev kyrkomusik eller andlig musik även för konsertsalen, så känner sig åtskilliga tonsättare nu mer eller mindre utsparkade ur kyrkorna. Den omsorgsfullt restaurerade gregorianska sång, som odlades kunnigt och rikt på många håll före 1960talet och som i vissa delar användes även i de allra resursfattigaste situationer, blir mer och mer en sällsynthet. I gengäld har klyftan under de gångna århundradena mellan den liturgiska texten och handlingen och församlingens folkliga sång programmatiskt upphävts: konciliets ideal, en liturgi präglad av ”gemensamt, aktivt och medvetet deltagande”, har öppnat vägen för användning t.ex. av svenska psalmer och deras motsvarighet i andra länder som liturgisk sång. Här finns i en del länder en traditionell och ganska stor repertoar att bygga vidare på. I några länder (Sverige är ett lysande exempel) finns också en inhemsk tradition med liturgisk sång av även andra slag på folkspråket, som man kan ösa ur vid förnyelsen av gudstjänsten i enlighet med de konciliära och postkonciliära förnyelsekraven. Andra länder är helt traditionslösa på bägge områdena, och där går man musikaliskt aldrig riktigt säker; man vet aldrig på förhand riktigt vad man skall stöta på, och allt är möjligt: från neo-modala liturgiska melodier, rotade i gregorianiken, via pastischer på slavobyzantinsk sång och reformationskoraler till chansons med fromma texter eller utpräglad jazzmusik. Mest brokiga förefaller de på området mest traditionslösa länderna, t.ex. Frankrike.

Ett lovvärt initiativ

Hur denna situation kunnat uppstå, är givetvis en fråga som bara kan besvaras i historiskt perspektiv. Både den kyrkomusikaliska situationen och musikvetenskapens behov gör det nödvändigt att få en samlad presentation av kyrkomusikens historia. Efter att 1965 ha utgivit andra uppl. av F. Blumes Geschichte der evangelischen Kirchenmusik har Bärenreiter Verlag i Kassel här tagit ett imponerande och lovvärt initiativ. Man gav K. G. Fellerer uppgiften att hålla i trådarna för en omfattande katolsk kyrkomusikhistoria (band l 1972, band 11 1976); arbetet bör f.ö. inte förväxlas med Fellerers egen lilla Geschichte der katholischen Kirchenmusik från 1949.

Att åstadkomma ett sådant här jättearbete är i stor utsträckning ett organisationsproblem. Det gäller för redaktören/-erna att, vägledd(a) av en helhetsuppfattning eller -intuition försöka peka ut viktiga anhalter i utvecklingen, huvudtendenser, väsentliga block. För att detta arbete med periodindelning och dragande av linjer inte skall bli helt subjektivt eller godtyckligt krävs en kritisk diskussion om dessa huvudlinjer. Sedan kan man inte erbjuda detaljanalys av allting, men man måste erbjuda några mera ingående analyser för att boken alls skall bli läsbar och intressant; dessa nedslag på enskilda punkter i historien måste då också kunna motiveras med hänsyn till helheten. Kanske fr.a. måste en kyrkomusikhistoria fråga efter och söka klargöra de faktorer som varit bestämmande för kyrkomusikens utveckling under olika epoker. gudstjänstens gestaltning, vilket förhållande som rått mellan musiken och de liturgiska riterna, mellan musiken och de liturgiska texterna, mellan musik och text (ord/ton), mellan gudstjänstmusik och annan kyrkomusik, mellan den faktiska kyrkomusiken och de under olika epoker förhärskande eller förfäktade teoretiska musik- och gudstjänstidealen, mellan kyrkomusiken och den övriga musikutvecklingen.

Det digra verket inrymmer en hel del intressanta och högklassiga delstudier (blandade med sämre sådana). Däremot är det högst tveksamt om det kommer att kunna göra tjänst som det verkliga standardverket om katolsk kyrkomusikhistoria. Därtill är nog kvaliteten för ojämn, redigeringen för lös (vilket medför inkonsekvenser, oklarheter, upprepningar, bristande helhetsgrepp) och den bakomliggande syn som ibland bara alltför tydligt får styra framställningen alldeles för ensidig. Jag väljer ut två avsnitt för att belysa svagheterna i arbetet: det allra första och det allra sista.

Två stickprov

Efter två inledande bidrag om den katolska kyrkomusiken i historia och nutid och om ”den kristna kultmusikens väsen och gestaltning” (K. G. Fellerer resp. Haberl) börjar vandringen genom historien med ett avsnitt om kyrkomusiken i fornkyrkan. Där ger Solange Corbin sin bild av ”den kristna kultmusikens grundvalar och första utveckling” fram till början av 200-talet. Vi vet inte mycket om den tiden, men Corbin förmodar att musicerandet i gudstjänsten mest bara bestått i kantillation (dvs. formelartad recitation, ”talsång”). Oförmedlat kommer sedan en artikel av E. Werner om ”den kristna kultmusikens judiska rötter”, präglad av Werners ambition att finna så många förbindelselinjer som möjligt mellan judisk synagogalsång och gregoriansk sång. Det fornkyrkliga avsnittet inrymmer sedan ett referat av H. Huschen om kyrkofädernas syn på musiken, ett kapitel om liturgin i fornkyrkan av A. Stuiber och några intetsägande sidor om tidig kristen ”husmusik” av H. Huschen.

Redan denna första del av arbetet väcker flera frågor: 1. Ett kapitel om gudstjänsten finns med. Det uppslaget fullföljs inte i teckningen av senare epoker annat än delvis. Men underlättas inte förståelsen för kyrkomusikens historia betydligt om just musikens förhållande till gudstjänstens växlande former behandlas systematiskt för alla epoker? Själva gudstjänstens förändring utgör ju en av de väsentligaste förutsättningarna för kyrkomusikens utveckling, och skiftningarna i musikens förhållande till riter och texter är betydande och betydelsefulla. 2. Författarna arbetar upprepade gånger och utan teoretisk motivering med begreppen ”kult” och ”kultmusik”. Det är inte bara en fråga om ord, utan ett djupare problem: i vad mån träffar man den katolska gudstjänstens djupaste innebörd (under skilda historiska epoker) med att betrakta den som ”kult”? Vilken ”bild” av gudstjänst och kyrkomusik förmedlas

med en sådan terminologi? Är bilden/bilderna träffande? Nu har begreppet ”kult” medvetet övergivits eller ifrågasatts kraftigt i senare katolsk syn på gudstjänsten. Det gör att man t.o.m. kan ställa frågan, om terminologin ger uttryck åt ett medvetet ställningstagande till och härrör från en bakomliggande syn på gudstjänst och musik i nuet, en aversion mot mycket av den liturgisk/musikaliska utvecklingen på senare tid, och om här dessa känslor rentav på något sätt tillåts (medvetet eller omedvetet) att styra historieskrivningen. 3. Den kanske mest näraliggande frågan är dock den om urvalet: ger det som behandlas i första delen en översiktlig och rättvisande bild av det väsentliga i den fornkristna kyrkomusikutvecklingen? Det kanske må vara, att inget egentligt försök görs att ställa in det vi vet inom ramen för den allmänna antika musikaliska situationen kring medelhavsområdet. Mera märkvärdigt är, att 3-500-talen inte behandlas samlat och systematiskt. Inom gudstjänstlivet i stort var detta den stora ”revolutionens” period (F. Cabrol). Det var då den kristna gudstjänsten trädde fram på allvar i offentlighetens ljus, fick större stadga och började kodifieras, förändrades i många avseenden bl.a. p.g.a. kristendomens nya ställning i det romerska imperiet. Det var då latinet slog igenom som gudstjänstspråk i Rom – en för framtiden avgörande händelse. Det var då klosterlivet började spira och etableras, för den framtida kyrkomusikutvecklingen (och därmed hela den västerländska musikhistorien) betydelsefullt. Det var då den gammalromerska sången grundlades; därmed fanns de första förutsättningarna för den gregorianska sångens tillkomst och utveckling. Den reserverade hållning gentemot ett mera utvecklat musicerande i kyrkorna, som möter hos en del kyrkofäder, tyder på en musikalisk blomstringsperiod. Osv. Här finns en gåtfull lucka i Fellerers musikhistoria.

Jag har stannat på detta sätt vid första avsnittet i band I, därför att det förefaller mig belysa svagheterna i hela arbetet ganska väl. En genomläsning av arbetets sista avsnitt i band II, om Andra Vatikankonciliet och kyrkomusiken, ger dessvärre ytterligare näring åt farhågorna. Som en annan recensent uttrycker saken: ”I denna bok bedrivs två ting: historik över den katolska kyrkomusiken och ressentiment gentemot Andra Vatikankonciliets reformer” (H. Hucke i Liturgisches Jahrbuch 1977, s. 239). 1 en introduktion tecknar Fellerer något av bakgrunden; han diskuterar en del av de problem som Vaticanum 11 ställer kyrkomusiken inför, betonar inte minst sin egen syn (bl.a. på problemet sakral/profan i kyrkomusiken, som f.ö. aldrig behandlas systematiskt)’ och motiverar uppläggningen av fortsättningen. Särskild vikt läggs vid att följande avsnitt är skrivet av en peritus vid konciliet, J. Overath. Denne har författat ett kapitel, betitlat ”Die liturgish-musikalischen Neuerungen des II Vatikanischen Konzils”. Efter en mycket selektivt tecknad förhistoria återges några inslag i förberedelsearbetet under konciliet till avsnitten om kyrkomusik och om latin/folkspråk i liturgin. Avsikten är uppenbarligen att visa ”hur många röster som uttalade sig för en klar avgränsning av tillåtelsen att använda folkspråket” (s. 376), men också att på ett annat sätt tjäna en speciell kyrkomusikalisk riktnings syften. Översättningen ”aktivt deltagande” av nyckelbegreppet actuosa participatio kritiseras: ”Denna översättning ger uppenbarligen den yttre medverkan en alltför stark accent, men förklarar samtidigt den aversion mot mästerverken inom den kyrkomusik som bara är avsedd att höras och därmed (‘.) mot kyrkokören, som man på många håll träffar på” (s. 377, utropstecken av mig). Det urval av synpunkter som Overath anlägger förklaras bara av den syn förf. själv vill förfäkta ute på det kyrkomusikaliska fältet. En tyst förutsättning för den pläderande historiebeskrivning, som möter här, är vidare att varje utveckling av liturgiska och kyrkomusikaliska ideal och principer utöver konciliets text är misstänkt: ”hit men inte längre’.” Inte oväntat är det då att den officiella romerska instruktionen Musicam sacram från 1967 inte eg. behandlas, lika litet som de efterkonciliära tilläggsbestämmelserna angående användning av folkspråket i gudstjänsten. I dessa kan en sådan reell utveckling utöver konciliets ståndpunkt studeras. Liknande svagheter i historisk inriktning och allsidighet möter i den följande kommentaren till konciliets text. – På elva sidor klarar därefter H.-J. Burbach av hela det europeiska kyrkomusikskapandet efter Vaticanum 11. Materialet (med en förödande dominans för inomtyskt material och inomtyska problemställningar) är föga representativt, och avsnittet genomsyras av alltför starka ressentiment mot mycket av det som refereras för att kunna tjäna som historisk framställning. Särskild energi lägger Burbach ner på att bekämpa ett par tyska tonsättare, som skriver gudstjänstmusik av jazz-typ. Om O. G. Blarr (evangelisk) heter det: ”O. G. Blarr använder sig många gånger av tekniskt bräckliga musikaliska medel och presenterar imitationer av utslitna mönster som ny musik” (s. 403). På P. Janssons (kat.) tas t.o.m. metodologiska skamgrepp, enligt vilka vi förmodligen bör misstänkas för nazistsympatier om vi sjunger ”Härlig är jorden” (se s. 403). Detta är inte seriös kyrkomusikvetenskap! Dessbättre är Burbachs kapitel ett undantag, om man ser till arbetet som helhet, men det är illavarslande ändå.

En partsinlaga?

Är atmosfären i den kontinentala kyrkomusikaliska debatten så förgiftad, att det i nuvarande läge inte går att åstadkomma ens en framställning av den katolska kyrkomusikens historia som brukbar för musikvetare och gudstjänstforskare oavsett grupptillhörighet? Så kan den allvarligaste frågan inför Fellerers verk uttryckas. Som denna kyrkomusikhistoria nu är utformad, är den alltför präglad av vissa synsätt och värderingar från det kyrkomusikaliska verksamhetsfältet för att bli en riktigt tillförlitlig framställning. Eftersom Fellerer trots sina introduktioner till de olika epokerna för mycket lite av övergripande, stringent diskussion, blir arbetet dubbelt sårbart. Det finns t.ex. ingen samlad diskussion om vilka faktorer som styrt kyrkomusikens utveckling under olika epoker. Den vikt som tillmäts Tridentinum för kyrkomusikens utveckling ges inte övertygande skäl för. Några av medarbetarna i såväl band I som band 11 är öppet pläderande – och då genomgående med samma tendens: förkärlek för den latinska körmusiken och uppvärdering av Pius X:s Motu proprio 1903 till en höjdpunkt i kyrkomusikens historia. Märkvärdigt liten plats ges åt 1900-talets mångskiftande kyrkomusikskapande såväl före som efter Vaticanum II (och somligas insatser tecknas bara partiellt, t.ex. Vinzenz Gollers); i gengäld erbjuds (i sig utmärkta) detaljerade studier av t.ex. monodin på 1600-talets början och orkesteranvändningen i kyrkomusiken på 1700-talet. En ordentlig jämförelse med den evangeliska kyrkomusikutvecklingen och en närmare granskning av ömsesidiga influenser mellan evangeliskt och katolskt i kyrkomusiken saknas. Osv.

Värdefulla delstudier

Den tjänst som Fellerers arbete kommer att kunna göra i framtiden är nog snarare att inom två band erbjuda ett antal delstudier av stort intresse och förblivande värde. Det positiva omdömet gäller, som redan har framgått, inte om alla enskilda avsnitt, men jag vill särskilt nämna några områden i band 11 där värdefulla bidrag ges.

Ett sådant område är den katolska kyrkovisans utveckling alltifrån senmedeltiden till tiden före Vaticanum Il. De första faserna skildras något förvirrande i flera olika bidrag där epokerna går i varandra, men sakligt är framställningen instruktiv; det redovisas ordentligt vilken roll kyrkovisan kom att spela först i senmedeltida fromhetsliv, därefter (under inte minst jesuitfäders ledning) på 15/1600-talet osv. En lucka är dock att senaste decenniernas flitiga verksamhet på området inte ägnas en samlad behandling; det hade varit motiverat med tanke på vilken stadga hymnologin fått som forskningsgren, men också och inte minst därför att kyrkovisans utveckling speglar både förändrade liturgiska ideal och den teologiska och fromhetsmässiga förändringen under senaste decennierna.

Ett annat område, där en värdefull och ganska samlad och i stort tillförlitlig bild ges (om man bortset fr.a. från avsnittet om koralrörelsen på 1800-talet på s. 253-261, f.ö. en ganska onödig dublett till L. Kunz’ utmärkta orientering om Editio Vaticana och dess förhistoria, om man läser samman den med kapitlet om ceciliansimen, s. 287-293 resp. 226-236), är delarna om den gregorianska sångens öden och äventyr alltifrån senmedeltid till nutidens restaurationsutgåvor. Alltifrån humanismen och framåt kom ju den gregorianska sången tid efter annan att bearbetas allt efter tidens skiftande musikaliska ideal, tills på slutet av 1800-talet ”koralrestaurationens” version av den gregorianska sången (en restauration med f.ö. inte alldeles konsekventa principer) kom att slå igenom som officiell sångversion, slutligen konfirmerat och kraftigt understött av påven Pius X. Vad som här ges är i praktiken en mycket intressant och instruktiv bild av den gregorianska sångens ständigt fortsatta förändring (ty det är väl så man musikhistoriskt måste beteckna saken).

För det tredje finns ett antal mycket värdefulla specialstudier: om den monodiska stilen på 1600-talets början av R. Flotzinger, om Benedikt XIV:s skrivelse Annus qui om kyrkomusiken av K. G. Fellerer, om orgeln och orgelmusiken under 18- och 1900-talen av K. G. Fellerer m.m.

Slutligen skall nämnas W. Wioras studie ”Restauration und Historimus” (s. 219-225). Hade den musikvetenskapliga attityd, som dokumenteras i den artikeln, fått dominera hela arbetet, hade vi kanske nu haft en verklig handbok i katolsk kyrkomusikhistoria. Wioras eftertänksamma och nyansrika diskussion av fenomenet restauration och historicerande borde också ha kunnat ge många övriga författare större distans till sin egen ståndpunkt i den aktuella diskussionen om hur kyrkans musik bör vara beskaffad.

Not

1. En värdefull sammanställning av källmaterial finns nu att tillgå i artikeln Musica sacra i Handwörterbuch der musikalischen Terminologie.