Ingemar Leckius dikturval

Sent i höstas kom på Bo Cavefors förlag Ingemar Leckius, Det branta spåret, Dikter i urval 1951-1977. Volymen har ett förord av Birgitta Trotzig, som dels ger en kongenial introduktion till IL:s poetiska, politiska och religiösa livsväg, dels utmanar läsare och potentiella läsare genom att hänvisa till den marginella roll som IL, som politiskt radikal och katolik i en mystisk tradition, måste spela i ett kulturklimat som det svenska.

Trots att samlingen innehöll ett dussin nya dikter fick IL inga förstadagsrecensioner, och det kunde under en tid förefalla som om Birgitta Trotzigs pessimistiska diagnos av förståelsen för IL:s poesi skulle besannas.

Men småningom kom en rad stora anmälningar av boken. Den sydsvenska kulturtidskriften Tärningskastet, redigerad av poeten Lasse Söderberg, ägnade Leckius nästan ett helt nummer. Där knöt man an till kontinuiteten bakåt, till den lika kortlivade som utmärkta tidskriften Salamander från mitten av 50talet. Konstnären C O Hulten, som gjort omslaget till Det branta spåret, var en medarbetare redan på den tiden.

I Vår Lösen skrev Lars Thunberg en utförlig studie om IL och mystiken. Hans framställning kunde inspirera till vidare diskussion om poesin som nedslag och vittnesbörd om mystisk erfarenhet som hos Juan de la Cruz eller Thomas Trahearne och det medvetna poetiska bruket av det mystiska språket som hos T S Eliot eller Gerald Manley Hopkins. (Om den senare har delvis med anledning av hundraårsjubileet av hans prästvigning nyligen kommit en rad monografier. Birgitta Trotzigs rubrik över sitt förord ”Det största motståndets lag” kunde än mer gälla Hopkins.)

Det slutgiltiga beviset för att IL mött annat än oförståelse är kanske ändå Karl Vennbergs två sidor långa anmälan av dikturvalet i BLM 1978:3. Vennberg på höjden av sin förmåga som kritiker och med personlig bekantskap med IL från Aftonbladets kulturredaktion.

Ingemar Leckius lyriska produktion är förvisso inte imponerande främst genom sin omfattning. Urvalet torde innehålla bortåt hälften av den lyrik han överhuvud publicerat sedan början av 50-talet. De nya dikterna förefaller lika ”valda” som de tidigare. (Signum har haft förmånen att få ge plats åt en av dessa.) Ett motiv som återkommer i flera av de nya dikterna är en konfrontation med den muslimska världen, i de märkliga porträttdikterna om Al-Hallaj, som kättare avrättad mystiker på 900-talet, och om den till islam övergångne svenske konstnären Ivan Agueli och slutdikten om Charles de Foucauld i Tamanrasset.

Av äldre dikter läser jag om Magister caput med samma fascination inför dess gåtfullhet, där just det oåtkomliga i diktens bilder förefaller att också beskriva själva ondskans gåtfullhet.

Man kan också hänvisa till de två hymner som skiljer ut sig genom en helt annan poetisk diktion. Särskilt Nattvardsbröd väcker frågan om inte Ingemar Leckius kunnat bidra till den nya vågen av psalmdiktning, där den lyriska kvaliteten sällan varit överväldigande. Eftersom det nämns varken i inledningen i urvalet eller i recensionerna, kan det vara värt att peka på IL:s andra stora insats i svensk litteratur: att introducera och översätta franskspråkig poesi, några av Paul Claudels stora oden, men huvudsakligen diktare från Tredje världen, från Senghor till eljest för oss alla okända poeter från Madagaskar eller Antillerna.