av FEDERICO LOMBARDI
Den 12 februari 2021 var det exakt 90 år sedan påven Pius XI med sitt berömda radiomeddelande – ”Lyssna, ni himlar…” (jfr 5 Mos 32:1) – invigde Vatikanradiostationen, byggd på hans uppdrag av den italienske fysikern Guglielmo Marconi, med jesuitpater Giuseppe Gianfranceschi som dess förste chef. Vatikanradions uppdrag var tydligt redan från början: att vara påvens kanal för att föra ut evangeliet i världen och ge vägledning åt den katolska kyrkans världsvida gemenskap. Det uppdraget har stått fast genom alla åren och har flera gånger bekräftats av senare påvar. Men uppdraget har genom åren utförts i såväl historiskt som kyrkligt mycket skiftande situationer. Låt oss i det följande belysa och reflektera litet kring de huvudsakliga etapperna på denna fascinerande resa.
Påvens röst
Vatikanradion föddes vid en alldeles bestämd tidpunkt och för att användas i ett alldeles bestämt teknikhistoriskt sammanhang. Året var 1931 och sammanhanget var den snabba uppbyggnaden av den nya Vatikanstaten, grundad genom Lateranfördraget år 1929, för att med hjälp av den då senaste kommunikationstekniken möjliggöra praktiskt taget ögonblicklig kommunikation över långa avstånd och väldiga ytor, oberoende av nationsgränser och transportproblem. Från den radiostation som Marconi konstruerade kunde både telegrafiska meddelanden och radioprogram sändas oberoende av de politiska förhållandena i Italien. Med hjälp av kortvågssändningar kunde man då för tiden göra sig hörd också på andra kontinenter även med en ganska svag sändare.
Genom Vatikanradion kunde nu katoliker världen över för första gången höra påvens röst direkt. Alltså inte bara läsa hans skrivna ord utan också lyssna till påvens röst, med den för honom utmärkande klangen. Det skapade en helt ny upplevelse av påvens närvaro, vilket naturligtvis hos lyssnarna väckte både entusiasm och en starkare upplevelse av gemenskap med honom. Det som radion kunde förmedla var den mänskliga, unika, levande rösten, utan att lyssnaren distraheras av bilder, en röst som når ända in i lyssnarens hjärta.
Men naturligtvis var innehållet i det som påven sade minst lika viktigt. Därför var ”Radiomeddelandena” (i Radiomessaggi) de viktigaste sändningarna under den första fasen i Vatikanradions historia, framför allt vid kyrkoårets högtider, tillsammans med direktsändningarna av olika evenemang av större intresse för världskyrkan, såsom firandet av jubelår och helgonförklaringar, för att inte tala om den högtidliga invigningen av Pius XII:s pontifikat år 1939.
Men 1930-talet var den totalitära maktens tid. Pius XI:s ställningstaganden var modiga, och när molnen hopade sig lyssnade man med särskild tillit till kyrkan. Det kom önskemål om att man skulle sända program på olika språk, inte bara på italienska, från de troende i Europas olika länder.
Efter pater Gianfranceschis alltför tidiga bortgång år 1934 utsågs pater Filippo Soccorsi till radions nye chef. Han ägnade sig inte bara åt att förbättra den tekniska utrustningen – med bland annat en ny antenn som reste sig över Vatikanens trädgårdar – utan utökade också snabbt radions programutbud. Från 1936 ingick Radio Vaticana i Internationella radiosändarunionen, med en erkänd ställning som tillät radiosändningar utan några geografiska begränsningar. För att utnyttja de medel som stod honom till buds begärde pater Soccorsi hjälp från sina medbröder i Jesuitorden från olika länder med översättningar och presentationer av texter. Särskilt viktiga under dessa år var naturligtvis sändningarna på tyska.
Andra världskriget – den ohyggliga tragedin
Jesuiternas ordensgeneral pater Wlodzimiera Ledóchowski samlade en internationell grupp av jesuiter till en fast redaktion så att man från år 1939, på tröskeln till kriget, kunde ha regelbundna sändningar på italienska, franska, engelska, tyska, spanska, portugisiska, polska, ukrainska och litauiska. Vatikanradion kunde på så sätt axla rollen av att påtala våldet, stötta dem som fallit offer för våldet och försöka ingjuta hopp. Pius XII:s radiomeddelanden under andra världskriget är välkända och de emotsågs med iver och lyssnades till med spänd uppmärksamhet runt om i hela Europa. Det var en röst som, under de hemska krigsåren, med en stark auktoritet manade till fred och rättvisa.
Men Vatikanradion blev under de här åren bekant också för en annan sak: den blev grundpelaren för Vatikanens informationsbyrå, som tillkom 1939 för att spåra både civilpersoner och soldater som försvunnit eller tagits till fånga, meddela sig med anhöriga och om möjligt åtminstone förmedla en kontakt, en hälsning. Byrån, under ledning av prästen Giovanni Battista Montini (alltså den senare påven Paulus VI), byggde upp ett brett och finmaskigt nät av kontakter med hjälp av nuntiaturer, stift och församlingar i olika delar av världen.
Vatikanradion ägnade särskilda sändningar åt att söka och förmedla information om saknade personer och att förmedla korta meddelanden till fångar från deras anhöriga, där namnen på de saknade lästes upp sakta och tydligt. Dessa sändningar pågick med tiden ända upp till 12–13 timmar per dygn. Mellan 1940 och 1946 sändes 1 240 728 sådana meddelanden om saknade personer. Bevisen på lyssnarnas tacksamhet för den tjänsten är oräkneliga och mycket gripande att läsa.
En röst för ”Tystnadens kyrka”
I och med krigsslutet följde Vatikanradions sändningar med i den stämning av moralisk och andlig återuppbyggnad som rådde i de länder som hade härjats av konflikten, alltmedan man i Vatikanen förberedde sig för fullt inför jubelåret 1950. Det var en tid med förnyad vitalitet i kyrkan.
Men samtidigt ockuperades nu större delen av Östeuropa av kommunistregimer och den katolska kyrkan blev föremål för hård förföljelse i många av dessa länder. Det blev en historisk utmaning för Vatikanradion, som i stort sett var den enda möjligheten för de troende i dessa länder att hålla liv i banden till påven och den universella kyrkan och att finna stöd för sin tro. Trots begränsade resurser blev programmen på de östeuropeiska ländernas språk allt fler och mer omfattande. Från slutet av 1940-talet fanns förutom polska – som tillsammans med italienska, engelska, franska, spanska och tyska länge varit ett av de viktigaste språken – nu även sändningar på tjeckiska, slovakiska, ungerska, litauiska, lettiska, ryska, kroatiska, slovenska, ukrainska, rumänska, bulgariska, belarusiska och, strax därefter, albanska. Under flera årtionden, så länge det kommunistiska förtrycket varade, erbjöd Vatikanradions sändningar ett regelbundet möte för katolska lekmän, munkar och nunnor, präster och biskopar som förvägrades möjligheten att fritt ge uttryck för och leva i sin tro.
Det finns en oändlig mängd berättelser bevarade från de här åren. I vissa länder och under vissa perioder när förföljelserna var som värst var det absolut förbjudet och ytterst riskabelt att lyssna till Vatikanradion: det kunde leda till allvarliga straff, även fängelsestraff och till och med – i några fall – dödsstraff. Vad gäller en del språk, som polska eller slovakiska, var lyssnarskaran stor, medan andra, där katolikerna var i minoritet, hade ett betydligt mindre antal lyssnare. Men kriteriet för vilka språk som man sände på var inte antalet lyssnare utan lyssnarnas situation och behov. Därför stod sändningar på de språk som talas i öststaterna för mer än hälften av Vatikanradions samtliga sändningar. Utan tvekan har detta sin plats i folkens historia. Under senare år har Institutet för bevarandet av nationens minnen i Prag bett om att få digitalisera och bevara samtliga texter som sändes av Vatikanradion på tjeckiska och slovakiska under kommunisttiden.
Att nå ut till jordens yttersta gränser
Vatikanradions historia är en berättelse om att försöken att förmedla ett budskap om tro och hopp, men det är också en berättelse om vetenskapligt och tekniskt engagemang för att nå ut till lyssnare över hela världen. Marconis radiostation, även om den var avancerad för sin tid, klarade inte av att möta de förväntningar som fanns på Vatikanradion i början av 1950-talet. Det behövdes både bättre arbetslokaler och mera mark för att kunna installera kraftfullare sändare och antennsystem med större räckvidd som också kunde köra flera sändningar samtidigt, i olika riktningar och på olika frekvenser. Så började äventyret med att bygga en större sändaranläggning ungefär tre mil utanför Rom, il Centro di Santa Maria di Galeria. Vatikanradions nye chef, pater Antonio Stefanizzi – han var då 35 år gammal – kastade sig in i äventyret med hela sin ungdomliga styrka. År 1957 invigde Pius XII anläggningen. De 100 meter höga riktantennerna på det roterande fundamentet kunde, med den tidens spatiösa utrymme för nya frekvenser, under gynnsamma atmosfäriska förhållanden bokstavligen nå ut till jordens yttersta gränser.
Tack vare denna stora sändaranläggning kunde man på 1960-talet i princip över hela världen följa det som hände i den katolska kyrkan under påvarna Johannes XXIII och Paulus VI. Påven Paulus VI:s resor till Heliga landet och till Indien kunde följas i direktsändning via Vatikanradion. Det var tiden för Andra Vatikankonciliet, men också tiden för kalla kriget och Kuba-krisen.
År 1970 flyttade Vatikanradions redaktion och olika studior in i Palazzo Pio mitt emot Castel Sant’Angelo, några hundra meter ifrån Petersplatsen. Där fick man utrymmen som väl lämpade sig för det som under årtionden framöver skulle vara Vatikanradions huvudsakliga säte. Så nådde Vatikanradion sin fulla mognad. Med en alltmer utvecklad och professionell journalistisk produktion blev den själva hjärtpunkten i den dagliga kommunikationen riktad till den universella kyrkan, men också en aktiv huvudrollsinnehavare som informatör i den världsvida etern om livet i kyrkan.
Från Rom till världen
Valet av Karol Józef Wojtyła till påve år 1978 innebar en massmedial knuff i ryggen för kyrkan, något som naturligtvis återspeglades på Vatikanradion. Den nye påven var som polack väl bekant med Vatikanradion och visste vad den betytt för så många människor som berövats sin frihet. Radion följde engagerat de första åren av hans pontifikat och stod med mikrofonerna redo under den dramatiska audiensen den 13 maj 1981 då påven utsattes för ett mordförsök på Petersplatsen. Direktsändningen av attentatet, utfört av Benedetto Nardacci, är ett av de mest oförglömliga dokumenten i Vatikanradions 90-åriga historia.
Men kanske minns man Johannes Paulus II:s tid som påve allra mest för hans resor, många, tätt återkommande, på alla kontinenter, med en oändlig mängd möten, högtidligheter och samtal. Det blev sammantaget mer än 70 utlandsresor. Varje gång var Vatikanradion med på plats, för att assistera de lokala teknikerna och för att hjälpa de lokala redaktörerna med alla olika språk. Sändningarna gick via Rom för att man inom hela världskyrkan skulle kunna ta del i påvens pilgrimsresor. Knappt hade en resa avslutats så började man förbereda nästa.
I vissa situationer var Vatikanradions uppdrag alldeles extra betydelsefullt, till exempel vid Johannes Paulus II:s första resa till Polen år 1979, när de polska myndigheterna gjorde sitt bästa för att begränsa och manipulera rapporteringen om vad påven sade genom att kontrollera de polska mediernas sändningar. Men en enorm lyssnarskara följde då i stället Vatikanradions direktsändningar, och påven Wojtyłas budskap spreds på så sätt helt obehindrat både på polska och på många andra språk runt om i hela värden.
En annan viktig aspekt av verksamheten under 1980-talet var att man började med sändningar på kinesiska och vietnamesiska. Jesuitpater Sesto Quercetti, som tidigare arbetat i Vietnam och Taiwan, producerade dagligen program på vietnamesiska som kom att ha stor betydelse för katolikerna i Vietnam, inte bara som informationskanal utan också genom att förmedla kunskaper om den katolska tron, bibeln och olika teologiska frågor. Med sändningstider på vardera 40 minuter per dag var de vietnamesiska och de kinesiska programmen de längsta som sändes, förutom programmen på italienska, noggrant förberedda varenda dag, vilket var ett stort arbete, av största betydelse för utsatta kyrkor.
I slutet av 1980-talet nådde personalstyrkan sitt historiska maximum: omkring 400 personer från mer än 60 olika länder sände regelbundet program på mer än 30 olika språk. Det var en unik multikulturell gemenskap, en återspegling av den universella kyrkans mångfald och rikedom. Hos oss kunde påven dessutom få hjälp med att öva på ett korrekt uttal när han skulle framföra hälsningar på de mest skiftande språk.
Ett radionät
I början av 1990-talet hade järnridån fallit och situationen förändrades i grunden. Programmen för Östeuropa kunde nu ge plats för intervjuer och andra kontakter med människor i dessa länder och därmed följa de lokala kyrkornas utveckling och nya möjligheter att agera och göra sig hörda. Samtidigt hade också kommunikationsteknologin utvecklats. Det var nu satelliternas tidsålder, och Vatikanradion var mycket medveten om detta. Under första halvan av 1990-talet sändes samtliga program, förutom de på kort- och mellanvåg, via satellit, också med hjälp av två nya satellitstationer inne i Vatikanen. Syftet med detta var inte att individuella personer skulle kunna lyssna direkt via satelliter, utan att de radiostationer som önskade vidaresända programmen skulle kunna ta emot dem i bästa skick. Vatikanradions program på olika språk sändes nu vidare av allt fler sändare spridda över de olika kontinenterna; till sist var det mer än 1 000 sändare i mer än 80 länder. Aldrig i sin historia hade Vatikanradion haft en så stor lyssnarskara. Det dagliga nyhetsprogrammet på polska, vidaresänt av lokala sändarstationer, nådde ut till många miljoner lyssnare. De franska och de brasilianska sändningarna nådde på motsvarande sätt flera hundra miljoner lyssnare, och så vidare.
Det stora jubelåret och det nya millenniet
Under senare delen av 1990-talet inriktades Johannes Paulus II:s pontifikat på det historiska högtidlighållandet av det stora jubelåret år 2000. Vi som arbetade på Vatikanradion under dessa år minns det som en både spännande och arbetstyngd period. Den tekniska personalen fick lov att kontinuerligt hålla utrustningen i trim för utsändningar från ett oräkneligt antal evenemang. Och redaktörerna följde med inlevelse med i raden av stora händelser, samtidigt som de tog emot intrycken från pilgrimerna från världens alla hörn, från olika kulturer med olika språk.
Det stora jubelåret år 2000 var en tid av intensiv och inspirerande aktivitet, och det kan betraktas som kulmen både av Johannes Paulus II:s pontifikat och även av Vatikanradion. Oförglömligt och dramatiskt är minnet av den 11 september 2001 när vi i direktsändningar såg Tvillingtornen i New York falla. Vi skulle under en lång tid framöver komma att tala om hur vi i trons ljus skulle möta dessa omskakande händelser, och vi skulle sedan följa den åldrande påvens starka engagemang för fredsfrågorna. Vi sände hans allt svagare röst. Ibland måste vi spela in hans tal, för att sedan redigera bort en del stunder av tystnad och ansträngda andetag, så att lyssnarna kunde uppfatta hans ord, medan Vatikanens tv-central på ett respektfullt sätt förmedlade bilderna på den allt svagare påven, som spontant väckte människornas medkänsla för honom.
Johannes Paulus II:s död i april 2005, hans begravning med över två miljoner deltagare, förberedelserna inför konklaven och valet av den nye påven Benedictus XVI var, ur en mediemässig synvinkel, präglad av ett intensivt och gott samarbete mellan Vatikanradion, Vatikanens tv-central och Vatikanens presskontor la Sala Stampa. Här gällde det inte bara att ge vidare all information som skulle spridas utan också om att ta hand om alla besökande och tekniskt bistå de tusentals journalister som kom från världens alla hörn, fler än någonsin tidigare, för att rapportera från Vatikanen. Det stora centrat som iordningställdes för journalisternas räkning i anslutning till Paulus VI:s stora audienshall blev ett riktigt mästerverk, uppskattat av alla som använde det.
En ny värld av digital kommunikation
Medievärlden är en värld i ständig förändring, vilket vi fick erfara inte minst genom utvecklingen av den digitala teknologin. Vatikanradions ljudradioprogram sändes i allt större utsträckning i kombination med bilder i direktsändning från Vatikanens tv-central eller om videoklipp utlagda på YouTube. Vatikanradion genomförde en successiv digitalisering av alla sina verktyg och lanserade en hemsida där sändningarna på alla de olika språken fanns tillgängliga. Medan kortvågssändningarna i princip hade nått vart som helst, men bara i det ögonblick som de sändes, krävde internet nya verktyg och nya arbetsformer för material som sedan sparades och förblev tillgängligt för vem som helst när som helst. Och det gällde inte bara ljudradioprogrammen utan också skrivna texter och bildmaterial. Utvecklingen av det världsomspännande nätet gjorde med tiden att Vatikanens satellitstationer inte längre behövdes.
Vatikanradions nye programansvarige sedan år 2005, jesuitpater Andrzej Koprowski, tog sig med entusiasm an uppgiften att formulera kyrkans budskap under dessa nya tekniska förutsättningar. Det räcker inte med att bara upprepa ord som redan sagts, om än med nya tekniska verktyg. Det handlar om att fånga upp det som verkligen betyder något för människorna och deras förhållande till Gud och att bistå kyrkan i hennes uppdrag att predika evangeliet i vår egen tid. Som en del av påven Franciskus omorganisation av Vatikanens olika verksamheter har Vatikanradion sedan år 2016 slagits samman med Vatikanens övriga medieverksamhet, däribland dagstidningen L’Osservatore Romano, under paraplyorganisationen Kommunikationsdikasteriet. Nu fortsätter verksamheten i nya former, men det är en historia som framtida redaktörer får berätta om.
Översättning: Katarina Sjöström
Artikeln var ursprungligen publicerad i La Civiltà Cattolica nr 4095 (februari 2021).
Federico Lombardi är jesuitpater, tidigare chef för Vatikanens pressekretariat och f. d. chefredaktör för La Civiltà Cattolica.
Ur Signum nr 7/2021, s. 36–41.