av GUSTAV ZAMORE
De senaste decennierna har sett ett kraftigt ökat intresse bland forskare för de medeltida kättarrörelserna – katarer, valdensare, lollarder, och människor som kanske inte hörde till någon särskild rörelse men som likväl drabbades av inkvisitionen. Skandinavien har dock ofta stått i skymundan i denna historieskrivning. Även om det stundom fanns påvliga inkvisitorer på plats existerade det inte någon kontinuerligt verksam inkvisition mot avvikande åsikter i de skandinaviska länderna. Det betyder dock inte att människor ute i församlingarna inte tänkte fritt och annorlunda även i Norden. Ett sådant fall är Botulf från Gottröra, som år 1311 dömdes till döden av ärkebiskop Nils Kettilsson för att vid upprepade tillfällen ha förnekat Kristi närvaro i eukaristin. Även om det finns några andra fall av religiösa dissidenter i Sverige under medeltiden är Botulf den ende som vi känner till som dömdes till döden som en ihärdig och återfallen kättare.
Botulf och hans åsikter hade kommit till Kettilssons företrädare Nils Allessons kännedom under hösten år 1303 i samband med en visitationsresa som passerade Gottröra, som ligger mellan Uppsala och Norrtälje. Efter vad som verkar ha varit en lång konversation gav Botulf slutligen med sig och accepterade kyrkans syn, samt en botgöring. Vi vet inget om botgöringens natur, men den varade sannolikt i sju år, därför att på påskdagen 1310 gick Botulf med de andra församlingsborna för att ta emot sakramentet igen i Gottröra kyrka vilket sannolikt var hans fulla återinträde i gemenskapen. Då frågade församlingsprästen Andreas Botulf om han nu verkligen trodde på Kristi närvaro i sakramentet. Botulf förnekade den åter och sade att om brödet verkligen vore Kristi kropp hade prästen redan ätit upp den. Han sade sig inte vilja äta brödet, men det fanns många andra sätt att tjäna Gud på, sade han. Därefter tillade han att om någon äter en annans kropp, skulle inte den personen vilja utkräva hämnd, och än mer så om det vore Guds kropp? Han skall ha sagt många ytterligare saker som ärkebiskopen sammanfattar som inte bara varande kätterska utan vansinniga.
Andreas slog genast larm och Botulf kallades in till Uppsala för förhör men vägrade att infinna sig. Lite över ett halvår senare på den helige Martins dag den 11 november höll ärkebiskop Kettilsson visitation i den närliggande Närtuna kyrka. Många hade rest dit både för högtiden och för ärkebiskopens skull (samt, kan man misstänka, för att socialisera och idka handel) och mitt i folksamlingen syntes Botulf, ille sathan – denne djävul. Botulf greps och utfrågades om han hade sagt det han anklagades för. ”Det har jag sagt, och jag förnekar det inte”, svarade han.
Botulf fördes ned till Skepptuna kyrka – sannolikt nästa hållplats på visitationsresan där han och flera vittnen förhördes av dominikanpriorn i Sigtuna, Israel Erlandsson, som just hade valts till biskop i Västerås, och en kanik från Uppsala domkyrka vid namn Johannes. Det står snart klart att anklagelserna mot Botulf, ”denne djävulens lem”, verkar stämma och Botulf fängslas därefter, oklart var, och i fängelset säger någon till honom att om han inte ångrar sig så kommer han att brännas. Botulf svarar att den elden går över inom kort (och han syftar på, som Olle Ferm och Claes Gejrot påpekat för mig, att han är villig att hellre lida en kort stund för sitt samvete, än att förråda sitt samvete och brinna för evigt i helvetet). Ärkebiskopen avslutar sin redogörelse i dombrevet med att ”Resandes oss upp i Jesu Kristi kraft” döma Botulf som en återfallen kättare och att han skulle lämnas till lagens arm för att bestraffas.
Dokumentationen kring Botulfs fall är mager, det enda dokument som existerar är dombrevet som på latin uppgår till 534 ord där hans fall beskrivs och där domen förkunnas. Men det går likväl att utläsa mycket från det om hur religiösa dissidenter behandlades, och framför allt under 1900-talets första hälft har svenska forskare försökt ta itu med hans fall. Dock har Botulf ofta reducerats till ett slagträ i större teologiska strider eller ses som en föregångsman för författarnas egna ställningstaganden. Den positivistiske och kristendomsfientlige filosofen Anton Nyström såg i Botulf den förste fritänkaren, medan Douglas Edenholm såg en föregångare till sin egen liberala teologi och hans kamp mot den högkyrkliga rörelsens sakramentala fokus. Emilia Fogelklou skriver med samma nedlåtande teleologi: ”Mitt bland de mässfirande står han där som en signal till något som skall komma, något som ännu blott är klätt i armodets och okunnighetens föraktade dräkt”. Biskopen av Växjö och sedermera ärkebiskopen Yngve Brilioth gav uttryck för samma nedlåtande attityd som ärkebiskop Kettilsson, när han beskrev Botulf som naiv i sitt lekmannaresonemang. Biskopen av Linköping, Tor Andrae, ansåg att Botulf var en fanatiker, inte helt olik Andraes samtida positivistiska filosofer som han så avskydde. Botulf har således funnit sig själv fängslad flera gånger om: först i verklig bemärkelse, därefter i historieskrivningen som, ömkande eller fördömande, reducerat honom till en dåre eller en profet för författarens egen position, och sist av allt i själva texten. Vid några tillfällen kan vi höra ett eko av hans röst – uttalat på äldre fornsvenska, översatt och nedskrivet på latin, samt kringgärdat av en mycket fientlig retorik. Kan vi skala av dessa lager och finna den ”äkta Botulf”? Tanken är lockande, men kringgärdad av en etisk fara, som historikern John H. Arnold påpekar, att vi i försöket att rädda historiens offer åter reducerar dem till våra egna nickedockor och konstruktioner. Under senare år har undertecknad och den finske historikern Reima Välimäki återvänt till fallet Botulf för att försöka finna nya sätt att läsa den torftiga dokumentationen på ett produktivt sätt, utan att falla i tidigare fallgropar – och kanske göra Botulf någon rättvisa.
Botulfs brott var i all enkelhet att han offentligt vid upprepade tillfällen förnekat kyrkans lära och därmed utgjorde ett hot mot kyrkan och sin församling. Till en början verkar Botulf vilja smälta in i resten av församlingen – han gick fram för att ta emot sakramentet – men när han blev utfrågad såg han sig nödgad att redogöra sanningsenligt för sina åsikter. Det första argument han framför – att Kristi kropp sedan länge skulle ha ätits upp om det verkligen var i brödet – är ett klassiskt argument som återfinns i inkvisitionsprotokoll över hela kontinenten. Det är ett argument som bemöttes redan under de eukaristiska debatter som rasade under 1000-talet där bland andra teologen Guitmund av Aversa (d. 1097) gjorde distinktionen mellan substans och accidens, att eukaristins yttre (accidens) inte förändrades, men väl dess substans som blev Kristi förhärligade kropp som existerar fullt ut i varje litet fragment och därför inte kan ökas eller minskas. En liten flisa av hostian innehåller således hela Kristi kropp och blod. Det är dock en lära som långtifrån varje man och kvinna accepterade, vilket otaliga exempel påvisar genom hela hög- och senmedeltiden.
Likheterna mellan Botulfs första argument – att Kristi kropp sedan länge skulle ha varit uppäten – och de argument man finner hos katarerna i södra Frankrike har lett vissa tidigare forskare att tro att Botulf själv var en medlem av denna dualistiska rörelse, kanske till och med en del av ett nätverk som nästlat sig in i Sverige via handelsvägar. Detta tycks mycket osannolikt då det inte har hittats några tecken på andra katarer i Sverige, och det faktum att detta var en vanlig tankegång långt utanför katarernas kretsar. Som historikern Miri Rubin påpekat i sin omfattande studie av eukaristin under senmedeltiden så utvecklas nya former av religiös dissidens i samband med att det religiösa tankesystemet utvecklas och var kyrkliga ledare lägger sin emfas. På Botulfs tid hade eukaristin intagit en central och upphöjd roll – så upphöjd att man inte förväntades ta emot sakramentet mer än någon enstaka gång per år efter bikt. Följden blev att andra fromhetsformer utvecklades, framför allt att fromt beskåda den konsekrerade hostian vid elevationen.
Det andra argumentet som Botulf framför verkar säga emot det första: att om någon äter en annans kropp så skulle den personen, och i synnerhet Gud, vilja utkräva hämnd. Detta argument förutsätter just det Botulf först hade förnekat – Kristi verkliga närvaro i sakramentet. Här verkar Botulf ha insett att han är i trubbel och försöker snabbt tänka ut ett nytt skäl till varför han inte vill ta emot eukaristin.
För att ytterligare styrka tron på realpresensen cirkulerade exempla – mirakelberättelser tagna från kyrkans historia som predikanter kunde använda sig av – som bland annat berättar om hur den konsekrerade hostian börjar blöda, eller hur en tvivlande person i en kort uppenbarelse får se dess blodiga realitet, ett avhugget finger, eller en slaktad kropp. Biskopen och sedermera kardinalen Jacques de Vitry (ca 1160–1240) menar att eukaristins verklighet göms för de troende bland annat för att synen av kött och blod på altaret skulle skrämma dem från att ta emot det. Kanske hade Botulf fått ta del av sådana berättelser i trosundervisningen, eller i mötet med ärkebiskop Allesson 1303, och använde dessa bilder för att i Gottröra kyrka påsken 1310 motivera sin vilja att avstå från att ta emot kommunionen.
Det fanns dock ett juridiskt hinder för att få Botulf avrättad: den gällande lagen, Upplandslagen, behandlar inte hur den världsliga makten ska hantera dem som döms för kätteri. Däremot kunde en person avrättas, med svärd, om denne varit exkommunicerad i ett år och en dag. Scenen i Gottröra kyrka utspelades påskdagen 1310, vilken inföll den 19 april. Domen mot Botulf utfärdades den 8 april följande år, vilket inte i strikt mening följer lagen även om själva avrättningen kunde ha skett enligt lagens krav. Anledningen till att domen föll på just detta datum var förmodligen dess symbolik för att förstärka retoriken som utmålar Botulf som ett hot. Denna dag var nämligen skärtorsdagen år 1311, högtidlighållandet av Jesu instiftande av det sakrament som Botulf just förnekat. Det var också då, enligt Lukasevangeliet, som Satan for in i Judas och han lämnade gemenskapen för att förråda Jesus. Genom att ”spy ut sin irrlära” i Gottröra kyrka i stället för att fromt ta emot sakramentet har Botulf gjort sig själv till vad ärkebiskopen senare i dombrevet kallar ”en lem på djävulens kropp” i stället för att inlemmas i Kristi kropp. Botulf jämställs här alltså indirekt med Judas – ett kraftfullt retoriskt grepp för att döma till döden i ett fall där ett tydligt prejudikat saknas.
Vi kan utifrån den överlevande dokumentationen inte med säkerhet veta att Botulf avrättades eller hur – lagen stipulerar att den bannlyste skall avrättas med svärd, men dombrevet antyder att det skulle ske med eld. Med största sannolikhet avrättades han dock genom att brännas på bål i Uppsala efter påsken 1311.
Botulf var sannolikt långt ifrån den ende som hade denna typ av åsikter. Den avgörande faktorn verkar ha varit två ärkebiskopars nitiskhet och det är i just det här avseendet – frånvaron av en aktiv inkvisition – och inte Botulfs åsikter som Sverige verkligen sticker ut jämfört med kontinenten.
Referenser
John H. Arnold: ”The Historian as Inquisitor: The Ethics of Interrogating Subaltern Voices” i Rethinking History 2:3 (1998): s. 379–386.
Reima Välimäki: ”’Hereticum iudicamus’. Kättardomen över Botulf vid rättegången i Uppsala ärkestift 1310–1311” i Historisk tidskrift för Finland 96 (2011), s. 110–130.
Miri Rubin: Corpus Christi: The Eucharist in Late Medieval Culture. Cambridge University Press 1991.
Gustav Zamore: ”A Peripheral Heretic? An Early Fourteenth-Century Heresy Trial from Sweden” i Historical Research 93, nr 262 (2020). Tillgänglig gratis online: https://doi.org/10.1093/hisres/htaa023.
Gustav Zamore är Fil. dr i historia och forskare vid University of Cambridge.
Ur Signum nr 7/2021, s. 33–36.