Abortfrågan i Europa

Frågan om det ofödda barnets etiska status och rättsliga ställning har den senaste tiden varit under omprövning i en rad europeiska länder. Efter stundom dramatiska debatter och omröstningar antog det polska parlamentet en ny abortlag under årets första månader. Efter återföreningen röstade den tyska förbundsdagen i juni förra året för en reform och en för hela landet enhetlig abortlag. Den nya lagen innebar att kvinnan under de tre första månaderna, efter obligatorisk rådgivning, själv skulle få bestämma att fortsätta eller avbryta graviditeten. Efter omröstningen i den tyska förbundsdagen, och innan lagen skulle träda i kraft, vände sig emellertid 249 ledamöter från kristdemokraterna och den bayerska delstatsregeringen till den högsta tyska författningsdomstolen i Karlsruhe för en prövning av reformen.

Den tyska författningsdomstolen (Bundesverfassungsgericbt) är den högsta juridiska myndigheten med uppgift att tolka grundlagen och att granska författningsenligheten hos nya lagar och förordningar. Domstolen skall bland annat undersöka, om klagomål mot nya lagar är berättigade, dvs om lagar som väcker motstånd står i samklang med eller strider mot grundlagen. Domslutet är bindande. På försommaren i år, efter nära nio månaders arbete, kom domstolen med sitt utlåtande i abortstriden. Den upphävde den av förbundsdagen instiftade lagen med hänvisning till att den strider mot grundlagen. Det innebär att abortfrågan för tredje gången inom 20 år kommer att tas upp till parlamentarisk debatt i Tyskland.

Rättsstridig men straffri

Med tydlig majoritet (sex av åtta ledamöter) förklarade författningsdomstolen, att provocerade aborter under graviditetens första tre månader visserligen var straffria men att de är rättsstridiga om inte något direkt nödläge föreligger. Ett sådant nödläge uppkommer vid en graviditet efter våldtäkt (kriminologisk indikation), när moderns liv hotas av graviditeten (medicinsk indikation), eller när det väntade barnet drabbats av svåra skador (eugenisk indikation). Rättsstridiga aborter får utföras av läkare men inte på statliga sjukhus, och de får inte finansieras av sjukkassan. Det blir i stället socialhjälpen som kan bistå ekonomiskt, om den abortsökande kvinnan inte kan betala själv.

Genom att förklara aborter som rättsstridiga hävdar domstolen den primära rättsstatliga och grundläggande etiska principen att skydda det ofödda livet. Genom att förklara dem straffria på vissa villkor har den tagit hänsyn till det pluralistiska samhällets krav. Domen är en intrikat och kanske nödvändig kompromiss. Domstolen har valt att stanna mitt emellan det naturrättsliga kravet att skydda livet och den pragmatiska insikten att straffrätten inte är någon lämplig och framkomlig väg att driva detta krav. Hot om straff är nämligen bara meningsfullt när det gör avsedd verkan, vilket med avseende på abortingrepp enligt erfarenhet från många länder inte tycks vara fallet. Domstolens ambition är att förena etiska och rättsliga krav med chansen till politisk framgång.

Domstolens utlåtande innebär ett nytt grepp på ett så utomordentligt ömtåligt ämne som abortlagstiftningen, där den grundläggande etiska och rättsliga principen om fostrets rätt till liv och det moderna (sekulära och pluralistiska) samhällets krav på tolerans mot den abortsökande kvinnan sällan finner den balans som man skulle önska. Antingen tar lagstiftningen entydigt parti för fostret och dess klart uttalade rättsskydd, som på Irland, eller också tar den parti för kvinnans frihet och självbestämmande, som i Sverige. Mot den bakgrunden innebär det nya tyska lösningsförslaget en juridisk vidareutveckling.

Författningsdomstolen har försökt att åstadkomma en försoning mellan de grundläggande mänskliga rättigheterna och människors konkreta vardagsverklighet, där även aborten med all den svåra nöd den medför hör hemma. Man har säkert valt denna väg eftersom problematiken i sista hand tett sig olöslig.

Rättsstridig och delvis straffri

Det redan nämnda polska parlamentet har delvis valt en annan väg. I januari och februari i år antog parlamentets underhus Sejmen, därefter senaten (med en rösts majoritet) och slutligen presidenten en abortlag som trädde i kraft i mars och som klart tar ställning till förmån för det ofödda livet. Lagen tillåter abort vid våldtäkt eller incest, och när fostret är så svårt skadat att det inte kan räddas. Abort far också utföras när kvinnans liv eller hälsa är i allvarlig fara. I den polska lagen finner man alltså samma tre indikationer för abort som den tyska författningsdomstolen anser vara i överensstämmelse med grundlagen och därför tillämpliga. Aborter i Polen far endast utföras på offentliga kliniker.

Den tyska grundformeln om abort som rättsstridig men straffri finner man delvis också i den polska lagen. Den kvinna som genomgår en sådan abort som strider mot lagen drabbas inte av lagen och straffas inte. Däremot kan en läkare som bryter mot lagen dömas till upp till två års fängelse. Straffrihet för kvinnan kan tyckas anmärkningsvärt men är det inte vid närmare påseende. En av de ledande polska intellektuella, Andrzej Micewski, kardinal Glemps rådgivare, skrev mitt under den heta debatt som föregick omröstningen i parlamentet: ”I fråga om att försvara (det ofödda) livet ser katolikerna ingen möjlighet till kompromiss. De betraktar det emellertid inte som nödvändigt att förfölja kvinnorna med hjälp av straffrätten. Det är huvudsakligen politikerna, men inte biskoparna som har krävt detta hot om straff” (Herrler Korrespondenz 1993 nr 4).

I en artikel som vittnar om både nervositet och okunnighet skriver riksdagsledamoten Bertil Fiskesjö, att man i Polen ”infört en abortlag, som till och med förbjuder abort efter våldtäkt” (Liberal Debatt 1993 nr 3–4). Efter detta tydliga bevis på dålig akribi skriver Fiskesjö i samma artikel, att den polska abortlagen kom till ”efter ständiga påtryckningar från den katolska kyrkan”. För en riksdagsman vars parti söker bevara statskyrkosystemet, dvs kyrkan som statens gisslan, måste det nog te sig främmande att den katolska kyrkan ser det som sin uppgift att påverka samhället och kraftfullt värna om det svaga och försvarslösa livet.

Rådgivningens roll

För att återvända till situationen i Tyskland så speglas det tyska domslutets dubbla struktur – etisk principfasthet och politisk hänsyn – också i den betydelse som man tillmäter abortrådgivningen. Den obligatoriska rådgivningen intar enligt denna nya modell en nyckelställning.

Författningsdomstolen menar att rådgivningen skall präglas av en ”resultatöppen” inställning hos rådgivarna, dvs den gravida kvinnan skall bestämma själv och ha sista ordet. Samtidigt skall rådgivningen vara ”målorienterad”, dvs den skall i möjligaste mån skydda det ofödda livet. I stället för att enbart förmedla en värdeneutral information söker domstolen motivera och uppmuntra, men inte tvinga, kvinnan till att föda barnet. Den söker öppna nya perspektiv för kvinnans liv tillsammans med barnet. Domarna ville därmed uttryckligen befrämja medvetandet om det spirande livets rätt till liv. Denna rätt har inte sin grund i kvinnans accepterande av barnet utan i det ofödda barnets inneboende, och därför av modern oberoende, människovärde.

Den framtida rådgivningens organisation och verksamhet skall enligt domstolen, och i enlighet med grundlagen, säkerställa skyddet av det ofödda livet. Rådgivningsbyråerna och de kliniker som genomför aborter far organisatoriskt inte stå i förbindelse med varandra.

Som politisk eftergift avstår domstolen från hot om straff mot kvinnor som efter rådgivning väljer abort, även om hon träffar valet utan någon som helst indikation. Däremot skall nära anhöriga till en kvinna straffas om de påverkar henne att göra abort. Också den läkare som under graviditetens tre första månader – efter fosterdiagnostik – lämnar uppgifter om fostrets kön måste räkna med straffpåföljd.

Politisk chans

Författningsdomstolens väl avvägda dom är ett respektabelt försök att bryta det politiska dödläget och att finna en utväg ur ett etiskt dilemma där man hellre vill satsa på hjälp än på straff. Det är mycket möjligt att Karlsruhe-domen kan skapa eller leda till politisk konsensus. Den bayerska delstatsregeringen tillkännagav sin tillfredsställelse. Från andra än kristdemokratiska partimedlemmar har det kommit positiva signaler, mest på grund av att domstolen respekterar och tryggar kvinnans personliga ansvar och självbestämmande.

Det är också intressant att den katolska biskopskonferensen i Tyskland betraktar domslutet som ”ett historiskt och vägledande beslut”. Det förstärker statens stöd för modern och det ofödda barnet. Ordföranden för de tyska katolikernas centralkommitté, Rita Waschbusch, ansåg att den katolska kyrkans omfattande verksamhet inom abortrådgivningen bekräftades av domstolens uppfattning. Hon framhöll också att kyrkan försöker att ge kvinnorna stöd utan att inkräkta på deras självständiga beslut.

Tysklands förbundsdagspartier kommer snart att föra politiska samtal om den konkreta utformningen av en ny abortlag där domstolsbeslutet i Karlsruhe torde bli vägledande. Det är mycket möjligt att Tyskland kommer att kunna stifta en abortlag som samtidigt värnar om fostret och respekterar kvinnan. Ingen lagstiftning har hittills lyckats med denna cirkelns kvadratur. Nu återstår att se om politikerna i Tyskland är lika insiktsfulla som landets främsta jurister.