Att mötas i sjukvården

Titeln på denna bok är en programförklaring. Etiken framställs som ett förhållningssätt i vardagen. Det är en vårdetik ur ett relationsperspektiv. Förhållandet mellan vårdgivarna och patienten står i centrum.

Efter ett inledande kapitel där författarna redovisar några grundläggande etiska begrepp och teorier lägger de fram olika uppfattningar om människan och människosynens betydelse för sjukvården. Därefter behandlas de etiska problemen vid livets början och i livets slutskede. I detta relativt utförliga kapitel tar författarna också ställning till organdonation, eutanasi och nära-dödenupplevelser. Nästa kapitel ägnas åt frågan om sjukvården som behandlingsfälla vilket innebär behandling mot patientens tysta eller uttryckliga vilja. Boken avslutas med ett par kapitel om smärta och smärtbehandling. Framställningen boken igenom är mycket levande och sympatisk, och i nära kontakt med den kliniska verkligheten. Den är späckad med exempel på många konkreta patientsituationer. Kapitlen om människosynen och om behandlingsfällan är synnerligen instruktiva.

Boken är kanske det bästa exemplet på narrativ etik vi har i Sverige. Den berättande framställningen sker då och då på bekostnad av terminologisk precision. Boken utmärker sig inte in första hand av en inträngande analys och stringent argumentation. Dess styrka ligger i den övertygande grundhållningen, i människosynen, i exemplifieringen.

När författarna som är sjukhuspräst och intensivvårdsläkare förhoppningsvis förbereder bokens andra upplaga bör de se över vissa faktaupplysningar, t ex i fråga om genteknologin och livets början. Boken nämner ”katolska kyrkan som hävdar att det mänskliga livet uppstår vid konceptionen” (s. 46). Bortsett från den något suddiga terminologin behöver katolska kyrkan inte alls hävda denna ståndpunkt utan bara konstatera faktum. Dessutom borde sjukhusprästen veta att Svenska kyrkan i flera officiella skrivelser har gett uttryck för samma uppfattning. Vidare påstår författarna i samma avsnitt, att ”den nuvarande gentekniken möjliggör viss behandling av fostret i livmodern”. Det skulle ha varit intressant att veta vad det är för genterapi som avses här. Tyvärr är just gapet mellan diagnos av genetisk avvikelse och genterapi så stort. Att lyfta fram den tragiken skulle ha legat i linje med bokens intention.

Sammanfattningsvis är boken ett mycket värdefullt tillskott till den växande vårdetiska litteraturen på svenska. Den rekommenderas varmt för vårdutbildningarna på alla nivåer.