Det humana kapitalet

I dagens läge beskrivs många samhällsfenomen med hjälp av ekonomiska teorier och begrepp. Arbetslivet, men även privatlivet, analyseras och formuleras ofta i termer av intäkter och kostnader, vinnare och förlorare. Ett aktuellt exempel är att hushållet liknas vid ett företag. Det ekonomiska språket är emellertid begränsat och onyanserat. Allvarligast är kanske att det är okänsligt för skillnaden mellan människor och ting (maskiner). I denna artikel vill jag lyfta fram ett exempel på detta, nämligen begreppet humankapital.

Uppkomsten av begreppet humankapital hänger troligen samman med framväxten av vad som kallas tjänstesamhället. Under de senaste decennierna har produktionen övergått från tillverkning av varor till att mer handla om tjänster. I dag ägnar sig ca 75 % av arbetskraften åt tjänsteproduktion. Information och kommunikation är det centrala och företagen är numera beroende av de anställdas kompetens på dessa områden och säljer den på ett eller annat sätt till kunderna. Forskare i ekonomi menar att personalens ambitioner och kunskap är utomordentligt viktiga konkurrensmedel. Triumferande utropar personalkonsulenter, företagsledare och debattörer i tidningar och på seminarier att: ”Personalen är företagets viktigaste resurs!” Jag förnekar inte att detta är en tämligen positiv utveckling, men en berättigad fråga är dock: För vem/vad är personalen en viktig resurs? För att poängtera hur viktig den anställdes kunskaper är, och därmed framhäva utbildningens betydelse, talas det inte sällan om humankapital. Humankapitalet är något vi skall satsa på, skriver Marika Tavell i en tidning för unga akademiker, Match (1993:1), för att ge ett smakprov. Handelshögskolans rektor Staffan Burenstam Linder hävdar i Svenska Dagbladet (921206) att investeringar måste göras i det mänskliga kapitalet. Med det menar han att vi måste satsa på utbildning. Vad jag vill påpeka är att detta är ett uttryck för en instrumentell syn på människan. Den arbetande människan betraktas främst som en resurs, en tillgång, som kan användas för något ändamål. Den enskilda människans egenvärde är således sekundärt i förhållande till nyttovärdet eller funktionsvärdet som är det avgörande.

Varifrån kommer begreppet humankapital? Det lär ha myntats av Chicagoekonomen Theodore Shultz. Mer betydelsefull i detta sammanhang är ändå dennes kollega Gary S. Becker, nobelpristagare i ekonomi. Becker skrev 1964 boken Human Capital i vilken han gör en teoretisk och empirisk analys av investeringar, som det heter, i humankapitalet. Det innebär att han undersöker lönsamheten i utbildning av olika slag. Syftet med studien var att söka förklaringar till ett lands ekonomiska tillväxt och utveckling, vid sidan av de effekter som investeringar i fysiskt kapital far. (1 neoklassisk nationalekonomisk teori finns tre så kallade produktionsfaktorer, tillika resurser. Dessa är land (naturresurser), arbete (mänskliga resurser) och fysiskt kapital. Kapital har en rad olika betydelser. Till det räknas fabriker, maskiner, material, värdepapper m.m.)

Det mänskliga huvudet som investeringsobjekt

Begreppet humankapital gör oss enligt min mening blinda för huvudsakligen två saker. Dels medför begreppet en instrumentell syn på kunskap och utbildning, varigenom den kultiverande, existentiella och estetiska sidan av förkovring kommer i skymundan. Dels förstärks uppfattningen att människan är en resurs i produktionen, vars mål ligger utanför henne själv. Därigenom ser vi inte att människan genom arbetet kan förverkligas, vilket är gott i sig. Att se på människan som en resurs, som produktions- eller konkurrensmedel, är illa nog. Men genom att kalla en människas kunskap för humankapital blir den arbetande personen totalt förtingligad eller kanske snarare överintellektualiserad. Förtingligad i den bemärkelsen att hon liksom maskiner är något man kan investera i. Overintellektualiserad i så måtto att det inte längre är människan som helhet som är värdefull, utan endast en del av henne, nämligen huvudet.

Begreppet humankapital har alltså en metaforisk funktion. Ett företag kan investera inte bara i maskiner (fysiskt kapital) utan också i människor – därav uttrycket humankapital: Visserligen har människor och maskiner detta gemensamt ur företagets synvinkel, men jämförelsen är olycklig. För att förstå detta vill jag betona några avgörande skillnader mellan människor och maskiner. En dator kan utföra kommandon men är inte medveten om sig själv, inte heller fri att välja om en instruktion skall utföras. En diskmaskin kan behandla porslinet skonsamt men saknar förmågan att älska. En bilmotor kan serietillverkas medan en människa är unik. En tunnelbanespärr kan gå sönder men kan inte bli sårad. Min huvudtes är att skillnaderna mellan människor och maskiner bör återspeglas i språket.

Om människan är en resurs, ett medel, vad är då målet? I den nationalekonomiska världen av neoklassiskt snitt är vinst målet för företaget (mikroplanet) och ekonomisk tillväxt målet för nationen (makrosammanhang). Vinst eller ränta är definitionsmässigt belöningen på det investerade kapitalet. Vinsten är sålunda målet, men vinsten återinvesteras ju och blir således medel för ny produktion osv. Vinst kan alltså inte vara något överordnat värde, något absolut mål, vilket redan Aristoteles såg i Den Nikomachiska Etiken: ”Ett liv som går ut på att skaffa pengar är slutligen underkastat ett slags tvång, och det är klart att rikedom inte är det goda som vi är på jakt efter. Den behövs ju bara till någonting annat.” Jag menar att viktiga dimensioner överskuggas när ekonomiska termer dominerar. Då syftar jag på principer ur den katolska socialläran som att målet med arbetet är människan själv, att återspegla Gud själv i hans verksamhet som all världens skapare. Att varje människa borde vara Guds avbild och att hon i sitt arbete bör utvecklas och förvalta den del av skapelsen som är henne given, är en annan tanke som kvävs i ett instrumentellt språk. Johannes Paulus II säger i sin rundskrivelse Människans arbete att tingen är medel för människan och inte tvärtom. Med den terminologi som vissa ekonomer använder blir människan snarast ett medel för kapitalet.

Det är väl bara teorier?

Nu inställer sig frågan om detta bara är teorier och endast ett oskyldigt sätt att begagna språket. Nationalekonomerna påstår att de primärt varken är intresserade av hur verkligheten är beskaffad eller hur den borde se ut. Deras ambition är bara att laborera med en analysmetod som hjälper dem att se vissa samband. De studerar tänkta ekonomier, kort och gott. Denna tänkta ekonomi vilar på ett fatal basantaganden med vilka komplexa förhållanden analyseras. Nationalekonomerna antar t.ex. att individer i egenintresse, på ett rationellt sätt, söker information. Med hjälp av denna information strävar de efter att maximera sin egennytta eller vinst. Det här sättet att tänka på sprids som ovan exemplifierats i massmedia, men även i utbildningen. Företagsekonomer far bl.a. räkna på maskiners och människors substituerbarhet, dvs. hur många individer som kan ersättas vid inköp av en ny maskin.

Instrumentella vokabulärer och tänkesätt inskränker sig knappast till en jargong i en mindre klubb. Samhället är snarare genomsyrat av dess sätt att tänka och uttrycka sig. ”Jaså, skall du skaffa barn.” ”Jag far inte längre ut något av den här relationen.” ”Man måste utnyttja kontakterna.” ”Samhället har nytta av den ackumulerade kunskapen.” I dagligt tal har kapital en innebörd som sträcker sig långt utöver att vara en synonym till pengar. Snart sagt allting i livet betecknas med suffixet kapital. Det kombineras med alla möjliga ord. Den förre SE-Bankschefen Jacob Palmstierna medgav indignerat att han var tvungen att avgå eftersom hans ”förtroendekapital var förbrukat” och att han ”inte längre utgör någon tillgång för banken”. I konstkretsar har begreppet symboliskt kapital fatt fäste. Socialt och kulturellt kapital är andra exempel. Till och med Spara i sagan Spara och Slösa benämner sina egenskaper som känslokapital.

Innehållet i det neoklassiska nationalekonomiska paradigmet har attackerats av framförallt Amatai Etzioni i The Moral Dimension (1988). Några år tidigare såg sig Donald McCloskey tvingad att granska ekonomernas språk i The Rhetoric ofEconomics. Han menar att bakom nationalekonomernas anspråk på att ägna sig åt objektiva teorier fria från värderingar döljer sig retoriska knep, metaforer och jargong. Man kan fråga sig varför ekonomiska begrepp far sådan genomslagskraft även utanför akademiska kretsar. En orsak torde vara att det överordnade värdet i västvärlden är effektivitet. Det gäller att tillämpa de bästa metoderna för att uppnå icke ifrågasatta mål. Ord som associerar till effektivitet vinner därför terräng.

Det kan möjligen finnas pedagogiska skäl att använda ekonomiska begrepp. På miljöområdet talas det om ”naturkapital”, ”ekologisk skuld” osv. Den positiva konsekvensen är att företag far betala avgifter för den skada som orsakas av utsläpp eller dylikt. Likaså kan termer som ”personalekonomi” medföra att uppmärksamheten på sjukfrånvaro och dålig arbetsmiljö ökar.

Babels torn

Avsikten med denna artikel är inte att nedvärdera de ansträngningar som görs på utbildningens område. Syftet är inte heller att svartmåla företagande och offentligt arbete i allmänhet. Jag vill blott påpeka att när begrepp som humankapital blir vedertagna, reduceras människan till ett ting och arbetets spiritualitet blir alltmer avlägsen. Det ekonomiska språket har sin begränsning, och när det breder ut sig är jag rädd för att viktiga dimensioner överskuggas eller till och med utplånas. När arbetslivet till slut endast handlar om lön och produktivitet, tappar det sin djupare betydelse. Sättet på vilket vi talar om arbetet påverkar våra värderingar och vårt synsätt. I förlängningen utarmas förmodligen också det konkreta arbetet, om vi talar med ett alltför snävt perspektiv. Min bedömning är tyvärr den, att den gammaltestamentliga myten om Babels torn åter är aktuell. (Myter är tidlösa.) Såsom folket i myten – enade i ett och samma tungomål – försökte bygga ett torn ända upp till himmelen utan Guds hjälp, ämnar vi med ett och samma begränsade ekonomiska språkbruk konstruera ett samhälle där individerna själva är byggets beståndsdelar, dess resurs. Det är möjligen en lönsam investering, men det är allt annat än humant.

Förf. är verksam inom forskningsprogrammet ”Ideologi och norm” vid Rådet för företagsledning och arbetslivsfrågor.