Dialogen med islam – en utmaning

Islams politisk-religiösa ideologi har blivit en allt mer avgörande faktor på den internationella politiska scenen ända från medelhavsområdet till Centralasien och till Kinas gränsområden. Möjligheten till en dialog med islam om grundläggande mänskliga rättigheter liksom mellan kristendomen och islam har en ödesdiger betydelse för en fredlig samexistens. Har överhuvudtaget en sådan dialog någon chans? Inte enbart islams principer utan också hela den historiska utvecklingen tycks ifrågasätta det.

Två publikationer som utgår från olika infallsvinklar förmedlar en inblick i denna problematik och visar samtidigt utmaningen som ligger däri.

I historiskt perspektiv har en vetenskaplig publikation om islamiska länders demografi under historiens gång ett aktuellt intresse. Den ger en ytterst detaljrik inblick i kristendomens och judendomens belägenhet i den arabiska och turkiska islamvärlden (Chretiens et juifs dans llslam arabe et turc). Två forskare vid det franska instiutet för demografiska studier (Institut national d’etudes demographiques), Youssef Courbage och Philippe Fargues, presenterar i en volym på drygt trehundra sidor resultatet av sina ingående undersökningar.

Hur kunde en handfull erövrare vinna ofantliga massor av människor för islam i så vitt spridda och avlägsna länder? Tack vare en häpnadsväckande dokumentation lyckas forskarna belysa olika orsaker till denna utveckling från 600-talet intill våra dagar. Islamiskt ”tvång” utövades ganska sent och har utan tvekan överdrivits. Islams besittningstagande av den arabiska Orienten pågick under inte mindre än nio århundraden. Inomkristna splittringar och i synnerhet bysantinsk och romersk kyrkopolitik bidrog därtill på ett avgörande sätt. Så mottog exempelvis de kristna i Mellanöstern araberna som befriare. I Nordafrika uppgick antalet barbariska kristna i början av 600-talet till en och en halv miljon med inte mindre än fyrahundrasjuttio biskopar. Där fanns också 20 000 judar. Först femhundra år senare försvann kristendomen. Men även om islam utplånade kristendomen i Nordafrika var det aldrig fallet med judendomen. Även annorstädes i den islamiska världen överlevde både kristendom och judendom och upplevde till och med en viss uppblomstring. Omkring år 1000 var Anatolien nästan helt kristet och år 1200 uppgick de kristna till 43 % av befolkningen. Efter mongolernas erövringståg under Tamerlan sjönk den kristna befolkningen från 7 miljoner till 400 000. Detta skedde omkring 1520. Under det ottomanska liberala herraväldet på 1800-talet ökade de kristna återigen till 16 % och 1881 utgjorde de 21 %. 1941 kunde man räkna 3 miljoner. Från 1914 till 1924 inträffade däremot en av den kristna historiens största katastrofer med massakrer, massmord (på armenier) och emigration. I dag finns 145 000 kristna i Turkiet, dvs. 0,2 % av hela befolkningen.

I stort sett visar historien att på varje konfrontation mellan islam och västerländska kristna eller politiska makter följde en islamsk fundamentalism: den almohadiska puritanismen efter den spanska reconquistas första seger, mameluckernas intransigens efter korstågen, sultan Abdul-Hamids panislamism efter maghrebiternas förödmjukelse, ungturkarnas reaktion efter de ottomanska nederlagen i balkanländerna, Baath-partiets grundande som reaktion på kolonialmakternas herravälde i Mellanöstern och i området kring Persiska viken. Samtidigt visar historien emellertid också hur kristna minoriteter kunde överleva i den muslimska och arabiska Orienten. Författarna dokumenterar sin framställning med ett otal siffror och tabeller och med en stor bibliografi. Av annan art är en skrift som en tvärvetenskaplig expertgrupp i den tyska biskopskonferensens kommission för den universella kyrkans problem nyligen publicerade: Christen und Muslime vorderHerausforderungderMenschenrechte (Kristna och muslimer inför den utmaning som de mänskliga rättigheterna innebär). Författarna ställer den principiella frågan: Kan kristna och muslimer mötas i den moderna (och kanske samtidigt urgamla) iden om de mänskliga rättigheterna? Kan de gemensamt verka för att dessa tillämpas konkret? Kan ett sådant gemensamt engagemang bli ett ämne där de båda religionssamfunden kritiskt befattar sig med moderniteten?

I ett flerårigt dialogprogram kring de mänskliga rättigheterna i vilket kristna och muslimska vetenskapsmän deltagit preciserade expertgruppen frågeställningarna, lokaliserade problemen och föreslog tänkbara ansatspunkter till lösningar. Ledaren för dialoggruppen, prof. J. Schwartländer, Tubingen, kommer att dokumentera hela dialogen i en vetenskaplig publikation. Kommissionen var emellertid angelägen om att sammanfatta baslinjerna för dialogen för en bredare publik i den nämnda skriften.

Boken utgår från en tanke som bör uppmärksammas även om man är skeptiskt inställd till chansen för en kristen-muslimsk dialog. De kristna far inte glömma hur länge det dröjde tills deras egna kyrkor recipierade de moderna mänskliga fri- och rättigheterna och överhuvud den moderna interreligiösa dialogen.

I ett kristet-muslimskt möte intar givetvis religionsdialogen en central plats. Infallsvinkeln i den föreliggande skriften är emellertid en annan: Kan ett brobygge tänkas och påbörjas mellan muslimskt och kristet traditionsmedvetande utifrån iden om de moderna mänskliga rättigheterna? När man utgår från denna infallsvinkel är grundfrågan i vad mån en långsam och tålmodig process av förmedling mellan tradition och modernitet beträffande de mänskliga rättigheterna kan åstadkomma i islam liksom inom kristendomen.

Det är spännande att observera hur realistiskt den muslimsk-kristna expertgruppen ser på svårigheterna exempelvis angående religionsfriheten. (1 islam inskränks den till att enbart vara större eller mindre tolerans i det politiska samhället.) Islamiskt teologiskt medvetande avvisar dessutom den moderna frihetsetiken. Motsättningen mellan sharia och det moderna människorättsliga tänkandet blir därför skarp. Andra exempel är de konkreta konflikterna angående kvinnans ställning, kroppsstraffen m.m.

1981 antog det europeiska islamrådet visserligen en ”Allmän islamisk människorättsdeklaration”. Men sharia och de mänskliga rättigheterna förbinds däri enbart på ett ”harmoniserande” sätt. Deklarationen talar varken öppet eller kritiskt granskande om motsättningar utan förmedlar snarast ett tvetydigt intryck. Så anförs exempelvis rättigheten till liv, frihet, jämlikhet, till tros-, samvets- och religionsfrihet med förbehåll och underställs sharia. Detta behöver inte nödvändigtvis vara ett slags skenmanöver. Det kan också vara ett tecken för en ej medgiven orienteringskris. Åtminstone finns däri spår av en ”pragmatisk humanitet” som under alla tider fick ganska stort utrymme i den islamiska traditionen. Man kan till och med påstå att de islårniska fundamentalisternas rigorism inte är karakteristisk för den islamiska rättstraditionen i dess helhet. (Det gäller exempelvis den hanafitiska rättsskolan i islam.)

Utan tvekan märks hur ett inflytande av iden om de moderna mänskliga rättigheterna verkar influera inte enbart enskilda reformvänliga muslimer utan också en bredare bas inom en konservativ sharia-islam. Om en fördjupad dialog i fortsättningen kommer att lyckas är visserligen en öppen fråga. För närvarande rör det sig inte primärt om att ställa prognoser utan att trots alla hinder anta utmaningen till en utveckling.

Youssef Courbage – Philippe Fargues, Chretiens et Juifs dans I’Islam arabe et turc, Fayard 1992, 345 s.

Johannes Schwartländer – Heiner Bielefeldt, Christen und Muslime vor der Herausforderung der Menschenrechte. Hrsg. von der Wissenschaftlichen Arbeitsgruppe för weltkirchliche Aufgaben der Deutschen Bischofskonferenz, Bonn 1992, 53 s.