Efter jubelfesten

Den 20–22 augusti firade Svenska kyrkan sin jubelfest med anledning av 400-årsminnet av Uppsala möte 1593, då staten och kyrkan i nära förbund övergick till den lutherska tron.

Med några veckors distans kan man nu konstatera att Svenska kyrkan och hennes ställning är på väg att förändras på ett grundläggande sätt både nationellt och internationellt.

På väg att förändras

Jubelfesten saknade inslag både av reformatoriskt trosvissa och nationellt-kyrkliga undertoner. På ett välgörande sätt var man medveten om att tiden förändrats och att man inte längre kan vinna trovärdighet genom att bara se tillbaka på ett historiskt avlägset enhetssamhälle med kyrka och stat som bärande pelare. I en programmatisk deklaration framhävde biskop Jonas Jonson vid högtiden att man inte firade ett nationellt årsminne utan ett ekumeniskt jubileum.

Reformationen lyste påtagligt med sin frånvaro vid jubelfesten. Jubileer, historiska märkesdagar, ger ibland anledning till eftertanke och de kan få oss att förstå varför vi har blivit sådana som vi är idag.

För Svenska kyrkans del kan eftertanke och reflexion bl.a. innebära att man besinnar sitt ansvar, men det innebär också förundran och tacksamhet: Svenska kyrkans betydelse för det svenska samhällets utveckling har varit stor. Många människor står medvetet eller omedvetet i tacksamhetsskuld till henne. Att idag diskutera reformationens aktualitet ter sig säkerligen alltför smärtsamt för en kyrka som sargats och förlamats genom inre splittring och många offentliga utredningar och mediernas hänsynslösa behandling. Men i ett längre perspektiv kan ett fördomsfritt studium av reformationen i Sverige utifrån en annan tids förutsättningar inte undvikas.

Isolerad i samhället?

Av Svenska kyrkans nära samband med det svenska samhället och den svenska kulturen under de gångna århundradena syntes inte mycket under jubelfesten. Svenska kyrkans isolering idag kunde ingen undgå att lägga märke till. Det är bara att konstatera att jubelåret och jubelfesten givit kulturdebatt och media föga anledning att erinra om den viktiga roll, som Svenska kyrkan spelat som religionsbärare under historiens lopp. Tystnaden kring Svenska kyrkans jubelfest kan tyckas ännu mera förvånande när tidskrifter och media är fyllda av artiklar om Sveriges historia.

Isoleringen är inte något nytt och borde har gett en allvarlig tankeställare inför de frågor som följer av den sekularisering och värdenihilism som präglar både vårt samhälle och den västliga världen i övrigt. Sekulariseringens komplicerade mönster har som mycket annat fått sin enkla definition: ingen bryr sig längre om kyrkan(orna): de traditionella präktiga fasaderna finns kvar, men bakom dem tomheten. Det råder inte någon som helst tvekan om att vår tids vilsenhet och många psykosociala problem i våra västerländska samhällen kan härledas ur sekulariseringen. Inte sällan intar nyandliga rörelser och allsköns esoteriska religionssurrogat den gamla religionens plats. I en tid som av många, framförallt ungdomar, upplevs som tom och vidrig söker människorna sig till nya rörelser för att få sin desperata längtan efter helhet, mening i tillvaron uppfylld. Visserligen har Svenska kyrkan skrivit en stor bok om kristen tro, men typiskt nog har den beskrivits som ett välpolerat församlingshem som utstrålar mycken värme, men som lämnar de utanförstående kvar utanför dörren.

Vad som här har antytts vill bara markera vissa svårigheter när det gäller att fira ett 400-årsjubileum. I princip var det säkert riktigt av Svenska kyrkan att framhäva de viktiga aspekter som man valde för jubelfesten. Utan större ansträngning kan man se hur de står i samband med det ovan sagda.

På jubelfesten överlämnade ärkebiskopen en bok om den kristna tron: Befrielsen – Stora boken om kristen tro. Därmed avslutade Svenska kyrkan ett mångårigt teologiskt arbete med sin bekännelse. Boken recenseras på annan plats i detta nummer. Det är en sak att formulera vissa synpunkter utifrån en viss troserfarenhet, men själva viljan att ta ansvar för kristendomen i detta land går inte att ta miste på. Visserligen är boken lågmäld och i jämförelse med den nyligen utkomna stora katolska katekesen inbjuder den mera till att samtala om tron än att försvara den från att urholkas. Vår förhoppning är att en mera medveten tro så småningom leder till ökad insikt om att Svenska kyrkans framtid ligger i en gemenskap som synligt samlas kring den kristna tron och att den kyrkliga enheten i mindre utsträckning skapas av de statskyrkliga banden. En revitalisering av den kristna tron har också påven anfört som den stora uppgiften för den katolska kyrkan inför det kommande århundradet. Uppgiften att stärka den kristna trons fundament måste växa fram ur ett perspektiv utöver kyrkornas egna fortbestånd. Det gäller ytterst att rädda grundvalarna för en humanism som kan ge oss människovärdigt liv bortom det tjugonde århundradet.

Dialogen med Rom

Ekumeniken var det andra framträdande draget vid jubelfesten. Sökandet efter en synlig enhet mellan kyrkorna har i vår tid blivit en fråga om trovärdighet. Det är vanligt att inte räkna med kyrkorna därför att de sysslar med vad man uppfattar som perifera trosfrågor istället att ge sig in på de viktiga livsfrågorna om livets mening och världens framtid. Inom ekumeniken finns alla dessa frågor samlade idag.

Det kan inte förnekas att ekumeniken idag präglas av motsägelsefulla drag. Officiella deklarationer om betydelsen av att åstadkomma enhet mellan kyrkorna och viljan till enhet saknas inte, men i verkligheten är alla inblandade överens om att det sedan en tid tillbaka går trögt. Påfrestningarna och irritationen ökar. Detta gäller inte bara den katolska kyrkans förhållande till de kyrkor som har sitt ursprung i reformationen, utan i hög grad också de kyrkor som är sammanslutna i Kyrkornas världsråd. Det framstår allt tydligare att det är en sak att uppleva gemenskapen över de kyrkliga gränserna i högtidliga gudstjänster och möten kyrkoledarna emellan och en helt annan sak att komma närmare varandra i den teologiska diskussion som för närvarande med en viss nödvändighet tycks markera divergerande åsikter. Vidare tycks gapet mellan den lokala ekumeniken och ekumeniken på högsta nivå växa till ett svårkontrollerbart fenomen.

Trots detta är det ett hoppfullt tecken att Svenska kyrkan vid jubelfesten velat markera vägen till enhet genom att inbjuda representanter från den stora kyrkliga gemenskapen: från Konstantinopel kom den ekumeniske patriarken Bartholomeos som representerade de ortodoxa kyrkorna, från Rom kom kardinal Cassidy från det Påvliga rådet för de kristnas enhet.

Ekumeniken mellan den katolska kyrkan och Svenska kyrkan står idag inför ett vägval. Då påven sammanträffade med ärkebiskop Werkström i Uppsala i juni 1989 och då ärkebiskopen besökte påven i Rom i oktober 1991 visade det sig att de både kyrkorna efter många århundraden kunde mötas med högaktning och respekt. Dessa möten har öppnat väg för en besvärlig ”bergsvandring”, under vilken – enligt påvens ord – ”inte allt kan göras omedelbart, men vi måste göra det vi kan göra idag och hoppas på det som kan bli möjligt i morgon” (9/6 1989 i Uppsala domkyrka).

Under jubelfesten undrade kardinal Cassidy om inte Svenska kyrkan tillsammans med Finska kyrkan skulle kunna inta en ledande roll i samtalen om ett av de svåraste ekumeniska problem som lutheranerna och katolikerna har att lösa, nämligen det om ämbetet och synen på kyrkan. Med den dialog som förts i Sverige sedan 1970-talet och den internationella dialogen om kyrkan och ämbetet i åtanke, föreslog han att det nu skulle påbörjas en officiell internationell studie om den apostoliska successionen i Svenska kyrkan och kyrkan i Finland med biskopar och teologer från både Sverige och Finland samt motsvarande katolska representanter från Sverige, Finland och kontinenten. I förslaget ingick att denna kommission skulle knytas både till det Påvliga rådet för kristen enhet med kardinal Cassidy i spetsen och till Lutherska världsförbundet. Dialogen mellan den katolska kyrkan och de två nordiska kyrkorna blir därmed internationell och ömsesidigt förpliktande på ett helt annat sätt än tidigare. Den hittills förda dialogen har bara kunnat åstadkomma eventuellt intressanta diskussionsinlägg.

Två besvärliga frågor måste här emellertid nämnas: Om den föreslagna dialogen kommer till stånd, måste det stå klart, vem som talar å respektive kyrkas vägnar, med andra ord, var auktoriteten i kyrkan ligger. Den andra frågan gäller dialogens kompatibilitet, dvs. om en kyrka för ekumeniska samtal med flera kyrkor måste det som sägs åt ett håll vara förenligt med det som sägs åt ett annat håll. Om det framförs divergerande uppfattningar inom en kyrka medför det komplikationer för dialogen.

Kardinal Cassidy sade bl.a. under jubelfesten: Vad kan vi göra mer än att ge synliga tecken för att utveckla våra bilaterala relationer? Han hänvisade till sin egen mångåriga erfarenhet och menade: ”Jag har kommit att uppskatta just vikten av att det finns en ömsesidig växelverkan mellan nya teologiska insikter som ett resultat av dialogen på det nationella och internationella planet å ena sidan och ett växande ömsesidigt förtroende å andra sidan: varje trovärdig dialog, som inkluderar en längtan efter hjärtats omvändelse, skapar nytt förtroende, och fördjupat förtroende främjar modet och viljan att angripa svåra teologiska frågor, något som ger resultat i nya teologiska insikter. Det var på grundval av ömsesidigt förtroende som påven Johannes Paulus II och ärkebiskop Werkström kunde mötas.”

Frans-J Holin

Publicerad i nr 6 1993