En karmelits svar till Gustav Vasa

År 1527 trycktes i Köpenhamn en liten bok som besvarade ett antal frågor som reformatorn Olaus Petri – med tillstånd av Gustav Vasa – formulerat. De svenska frågorna var centrerade kring de stora stridsfrågorna i kyrkostriden och ställda på ett sådant sätt att den katolska parten skulle hamna på defensiven. I en första vända gick allt efter planerna. Den katolske prästen och läraren vid Uppsala universitet Peder Galle besvarade spörsmålen på traditionellt katolskt sätt. Peder Galles Swar påå tolf spörsmål är ett gediget arbete och fullt av bibliska hänvisningar, allt i syfte att legitimera den katolska tron. Men Olaus Petri avgav därefter sina synpunkter och fick på så sätt slutordet i varje fråga, gång efter annan kunde han därför trassla sönder Galles argument. Den katolska hierarkin i landet, som avrått från en sådan teologisk skriftväxling, kunde bara beklaga utvecklingen.

Men nu blandade sig alltså en främling i diskussionen, och det med en sådan begåvning och stilistisk skicklighet att hela projektet löpte risk att kapsejsa. Den danska boken med titeln Nogre Christelige Svar, som till omfånget motsvarar en modern pocketbok på cirka 150 sidor, blev snabbt känd i Sverige och orsakade stor uppståndelse. Författaren till svarsskriften var den dansk-svenske karmelitbrodern Paul Helgesen, vid denna tid föreståndare för karmeliternas studiehus i den danska huvudstaden och lektor vid Köpenhamns universitet. Denne broder Paulus var en av sin tids främsta teologer i Norden.

Bibeln och kyrkan

Paul Helgesen kunde lägga tyngd bakom sina ord, när han enkelt och klart framhöll att striden i kyrkan inte handlade om att katolikerna inte ville ”predika det rena Evangeliet” – givetvis måste kyrkan alltid bemöda sig om att folket fick höra Guds Ord. Enligt karmeliten var bibeln en bok där:

Kristus själv talar med levande röst, och mindre tvivel har jag på de stycken som jag i skriften läser än på de ting jag hör med mina öron, ser med mina ögon eller ock rör vid med mina händer.

Men problemet med lutheranerna var att de spelade ut bibeln mot kyrkans läroämbete. Lutheranerna citerade ”rundelige” ur skriften, men godtog ingen annan tolkning än den egna. Så kan man inte göra enligt munken, bibeln har ju vuxit fram inom de troendes gemenskap. Kyrkan har under Andens ledning etablerat en skriftkanon. Skriften och kyrkan hör ihop:

Inte vet vi att det första Evangeliet är skrivet av Matteus, det andra av Markus och det tredje av Lukas och det fjärde av johannes utan efter kyrkans förklaring […] samma kyrkans föreståndare som har med deras redeliga dom givit skriften den ställning som hon nu har hos menige kristenman, har också av samma makt stadffizst oss mycket annat till kristendomens bestånd.

Broder Paulus påminner om hur fornkyrkans vördade martyrer – biskopar som ”Linus, Clemens, Cletus, Ignatius, Polycarpus och Irenaeus” – ledda av Anden, hjälpt till att etablera en skriftkanon, utlagt densamma och givit oss föreskrifter som inte uttryckligen står i bibeln, men som traderats och varit vägledande för de troende. Var står det att det är söndagen som skall vara vilodagen? Var sägs det att påskdagen skall firas på en söndag? Hur kan man veta att kättardop är giltiga? Var finns Treenighetsmysteriet preciserat? Slutsatsen som man kan dra av sådana frågor är att det är kyrkan som tolkar skriften och bevarar traditionen, särskilt när den är ”djup och oklar”, och inte ”Peder eller Påvel, Jens eller Lasse”. Godtog man det lutherska partiets argumentering, så gav man en sekterisk gruppering tolkningsföreträde i tvistefrågorna, och detta var något för karmeliten oacceptabelt. Hur skall det gå att samtala med lutheranerna när de ser den egna positionen som normativ för alla? Stridigheter inom kyrkan måste lösas av läroämbetet genom utsedda experter, som granskade parternas argumentering och avgjorde tvisterna. Alternativet skulle bli ett fullständigt kaos, som riskerade att leda till kristendomens totala sönderfall.

Bibeln var alltså den självklara ledstjärnan för bibelhumanisten Paul Helgesen, men den kunde inte lösgöras från kyrkan och läroämbetet.

Nåden och gärningarna

När det gällde den kanske viktigaste teologiska frågan för reformatorerna, om nåden eller gärningarna ger saligheten, så menade broder Paulus att ”en vrång mening” ligger bakom frågeställningen, så som den formulerats av Olaus Petri.

Så giver detta spörsmål före, som där hade varit lärt uti någon förliden tid i den heliga kyrka, att människor kunna bli saliga för utan Guds nåd och misskund, endast av sin egen insats, vilket aldrig då gjorts varken av kristna eller kättare […] de lärare som mycket aktar människans gärningar och giver avlaten stor makt, vill inte heller säga annat, än det är alltsammans Guds nåd och misskund att vi styrkes uti de goda gärningarna.

Att vi ”har liv och ande, kunna se och höra, kunna stå och gå” – allt är enligt honom beroende av Guds nåd. Denna nåd blir inte mindre viktig för att vi gör goda gärningar, vår uppgift och kallelse är ju att vara Guds ”medhjälpare”, något som vi kan vara enbart på grund av Kristi försoningsoffer. Det kan i marginalen nämnas att också Olaus Petri i stort instämde i den katolske motparten Peder Galles uppfattning på denna punkt: ytterst är allt beroende av Guds nåd.

Helgonen

En annan stridsfråga gällde helgonen och deras roll i kyrkans liv. Karmeliten var angelägen att betona: ”Att ingen utom Gud skall tillbedjas på ett särskilt sätt det bekänner vi gärna, och tackar den sanne Gud att vi har det länge vetat.” Men bibeln omtalar inte sällan hur människor faller ned inför kungar, präster och profeter och ger dem sin hyllning. Aposteln Paulus ber i sina brev de troende att be för honom. När kyrkan firar helgonens minne dyrkar hon inte helgonen i Guds ställe, kollektbönerna på helgonfesterna riktas inte ”till några helgon men till Gud”. Det lutherska partiet säger nu att de levande kan be för varandra, men de döda kan sannolikt inte göra det. Detta är häpnadsväckande, helgonen är inte döda bara för att de ”sagt godnatt” till denna värld, tvärtom så lever de nu hos Gud.

Den som aktar och ärar en konungs sändebud, föraktar ju inte konungen genom sitt handlande, utan visar tvärtom att han vill vara sin herre och konung trogen. Helgonen är inte några avgudar utan Guds vänner, den som vill ära den evige Konungen måste också visa respekt för hans vänner. Ingen kan ära Gud om han samtidigt vanärar ”Guds helgon”.

Det är inte något fel att visa helgonens jordiska kvarlevor aktning. När vi knäböjer inför ett helgonaltare så är det inte ”stock och sten till ära” utan Gud till pris och lov. Men precis som utsmyckningen i en bok, som är prydd med ”förgyllda bokstäver, lövverk och vinrankor och utsmyckad med fåglar och djur, papegojor och apor, ugglor och markattor”, kan distrahera oss från bokens text, så kan på samma sätt överdådiga helgonbilder få oss att glömma att bilden är ett tecken för en bakomliggande andlig verklighet. Men överdrifter och missbruk far inte leda till att det rätta bruket avskaffas.

Rent parentetiskt kan nämnas att broder Paulus hyste en genuin kärlek till jungfru Maria, han diktade en hel del till hennes ära och upprördes över att hon smädades av motståndarsidan. Hon stod över ”alla rosenris”, eftersom hon bejakade Guds vilja. Hon var den främsta i Guds rike: ”Vi må dig därför kalla ett blomster över dem alla, o ädla jungfru vis.” När karmeliten senare fick bevittna hur pöbeln skändade Maria-bilder och altaren i Köpenhamn så kunde han inte se detta som något annat än ett vedervärdigt sacrilegium.

Det var, enligt Paul Helgesen, egendomligt att sekteristerna uppfattade katolikernas vördnad inför helgonbilderna som avgudadyrkan, när de själva prydde sina hem med avbildningar av nakna antika gudinnor som till exempel Venus. En del förmögna personer lät till och med utsmycka väggarna med bonader som återgav ”det hor som David gjorde med Batseba och andra syndiga historier” – är detta verkligen att vara evangelisk, frågar Helgesen retoriskt?

Klosterlivet

En av de svenska frågorna gällde om det räckte med att hålla Guds bud, eller om ytterligare något behövdes för saligheten? Helgesen ansåg åter en gång att frågan var formulerad med en polemisk udd:

Detta spörsmål är utformat på ett sådant sätt att allt det som kallas människors sätt, dikt, bud och skick skall misshagas och föraktas, som att läsa och sjunga, fasta och vaka, ära Guds helgon med lovsägelser och åminnelse, att göra skillnad på mat och dagar, på tid och stund, på vigda och ovigda platser, klosterliv, pilgrimsresor och annat mera som varit i akt och ära sedan de heliga apostlarna och deras lärjungar levde här på jorden.

Om klosterlivet säger broder Paulus att den som vill leva i celibat, men finner att han inte kan behålla kyskhet mitt i en oförstående värld och kanske uppvaktad av ”kåta pigor”, han kan ha skäl att fundera över om inte klostret, där man lever tillsammans med ”goda män”, är ett vettigt alternativ. I vart fall var det livet inte, så som lutheranerna hävdade, mot Evangeliet utan hade sin grund i den helige Andes kallelse och stöd.

Denna kortfattade redogörelse för några få av Paul Helgesens svar på de frågor som utsänts från Stockholm gör givetvis inte karmelitbrodern full rättvisa, men vi har kunnat se att han var lidelsefullt engagerad i debatten och ingalunda stod handfallen inför frågorna. Det tycks också som om många uppfattade honom som segraren i striden.

Åter till broder Paulus

Vem var då Paul Helgesen – eller Paulus Heliae som han latiniserade namnet – och varför uppfattades han som så farlig?

Paul Helgesen var född i Varberg omkring 1485. Hans far var dansk och modern svenska. Den unge Paul fick sin grundläggande utbildning i den utmärkta katedralskolan i Skara. Vid tiden för reformationens inledning i Tyskland var han verksam i Vår Frus karmelitkloster i Helsingør. Den stora klosterbyggnaden i tegel, med vackra kryssvalv och stor korsgång, är bevarad och vittnar fortfarande om sin dåtida betydelse. Detta kloster var ordens viktigaste hus i Danmark, där residerade också provinsialen. På broder Paulus tid hette denne Anders Kristiernsen, en man som på allt sätt sökte stimulera bröderna till intellektuell förkovran och andlig fördjupning. I klostret i Helsingør studerade bröderna enligt det nya bibel-humanistiska program som hade Erasmus av Rotterdam som den viktigaste inspiratören. Riktningen ville främja bibliska och fornkyrkliga studier liksom klassiska språk och var klart reforminriktad. Typiskt nog översatte också Paul Helgesen till folkspråket den furstespegel Institutio principis christiani som Erasmus skrivit några år tidigare.

När Luther inledde sin kritik av den samtida kyrkan fanns det mycket i dennes uppfattning som bröderna i de danska karmelitklostren sympatiserade med. Pater Paul Helgesen läste den ”unge” Luther grundligt och översatte till och med vissa skrifter till danska (Luthers förklaringar till buden och Fader Vår). Kritiken av biskoparnas maktmissbruk, avlatshandeln och den romerska kurians handlande gillades av karmeliten. Det fanns enligt brodern visserligen ”mange gode Bispex” men också åtskilliga som spenderade sina pengar på ”bössor och krut, på hästar och värjor” istället för att bistå de fattiga som är ”Guds levande tempel”. Men någon medlem av det ”lutherska partiet” var han inte. I ett brev år 1524, som var ställt till ”högvördige Herr Peder Iversen, magister i de fria vetenskaperna och kanik i Lund” skriver han: ”Visst är det sant att jag i hög grad instämmer i en del av det som Luther lyft fram, men som är för bra för att kallas ’lutherskt’; men å andra sidan är det åtskilligt som i sanning är lutherskt, det vill säga kätterskt och stridande mot allt förnuft, och det avskyr jag så starkt, att ingen kan avsky det mer.”

Inte heller var Paul Helgesen en vän av den danske kungen Kristian II (”tyrann” kallas han också av broder Paulus). Dennes våldsamma framfart i Sverige fördömde han kraftfullt, likaså att kungen höll sig med älskarinna. Men karmeliten ställde sig för den skull inte heller på den adliga oppositionens sida – denna försvarade ofta katolicismen av rädsla för att förlora makt och privilegier. För övrigt var det enligt broder Paulus så att kyrkans förfall till stor del berodde på att adeln lagt beslag på så många höga kyrkliga tjänster, det vore bättre om fromheten belönades istället för börden.

Paul Helgesen tycks ha varit en person med integritet och mod, därtill med en modern och gedigen utbildning, och det var inte lätt att placera in honom i någon fålla. Att han var förtrogen med de lutherska ledarnas skrifter och i vissa delar erkände det berättigade i kritiken gjorde inte saken enklare för hans motståndare, tillika kunde han inte så lätt manipuleras av Gustav Vasa och hans rådgivare.

Tolv frågor till Gustav Vasa

Efter att ha besvarat de reformatoriska frågorna ställer Paul Helgesen i sin tur tolv frågor till Gustav Vasa. Han undrar bland annat om kungar skall förtrycka de fattiga, bryta löften, beslagta det som hör Gud till, och själva leva i lyx och rikedom? Genom sina retoriska frågar påvisar han hur lätt det är att med hjälp av ledande frågor och lösryckta bibelcitat vinna poänger, och hur vanskligt det är för motståndarna att bemöta sådana frågor.

Det var många inom episkopatet och det ledande prästerskapet i Sverige som hade en likartad utbildning och uppfattning som den danske karmeliten, ibland brukar dessa betecknas som ”reformkatoliker”. Birgittinbrodern och biskopen i Västerås Peder Månsson var en sådan, biskop Sven Jacobi i Skara en annan, likaså bröderna Johannes och Olaus Magnus – landsflyktiga ärkebiskopar av Uppsala – vidare dominikanen och biskopen i Åbo Martin Skytte, för att bara nämna några ledande män. Den reformriktning som dessa representerade hade sannolikt segrat också i Sverige, om inte kungen av politiska skäl hade valt att stödja andra grupper i kyrkostriden.

I andra skrifter fördjupade broder Paulus av Elias – som han med en lätt transformering av efternamnet i karmelitisk anda ibland kallade sig – argumenteringen i den teologiska striden. Men just svaret på de kungliga frågorna var det som uppmärksammades mest i Sverige.

Olaus Petri tvingades bemöta den danske karmeliten i flera sammanhang och den svenske reformatorn nyttjade därvid åtskilliga skamgrepp. Olaus Petri kallar brodern för ”en galen kärring”, och en ”helig jungfru Marias broder”, därtill ”förblindad”, ”girig” och ”högmodig”. Någon ärlig teologisk debatt bidrog broder Paulus inlägg inte till att skapa, positionerna mellan de båda grupperna var redan låsta.

En katolsk krönika

Snart nog hade lutherdomen genom maktmedel segrat även i Danmark, klostren stängdes med våld och det katolska episkopatet fängslades. Vad som därefter hände med broder Paulus är oklart. Vid mitten av 1530-talet är han emellertid i livet och verksam som försvarare av den katolska saken. Hans krönika över den tidiga reformationen i Norden – Skibykrönikan – slutar mitt i en mening i slutet av år 1534. Denna krönika som långt senare påträffades inmurad vid altaret i Skiby kyrka är ett fängslande dokument. Här far vi information om hur den ”förlorande” sidan betraktade reformationen. Vi befinner oss ljusår ifrån de protestantiska skildringarna av ”förnuftets seger” och befrielsen undan ”det påviska oket”. Om de lokala danska reformatorerna sägs bland annat: ”Dessa män lärde folket att håna helgonen, att nedtrampa alla den kristna religionens heliga handlingar, att fördöma de goda gärningarna, att vanhelga de till Gud invigda husen, att omstörta de heliga altarna, att överlämna helgonbilderna till lågornas rov, att göra narr av fastan och de offentliga bönerna och allt annat som de troende hittills iakttagit för att bevara dygderna. De lärde också folket att förakta den myndighet som kyrkans personal offentligt har sig tilldelad och som är erkänd sedan många århundraden, att utjaga munkar, att plundra gudshusen och med våld sätta sig i besittning av klostren. De påstod vidare med en förbluffande skamlöshet, att sedan apostlarnas dagar hade det sanna och äkta evangeliet inte förkunnats här i världen, och att i hela denna tid hade inga varit sanna och uppriktiga kristna – utom de som kyrkan alltid hade ansett för kättare.”

Det upprörda ordvalet är förståeligt om vi betänker att den som för pennan själv bevittnat våldet mot klostren – med flera dödsfall vid utdrivandena – och hört och sett exempel på många andra gruvligheter, inte minst utförda av dessa ständigt närvarande legoknektar som överallt i Norden med hård hand befäste reformationen.

Reformanhängarna splittras

Gruppen av reformsinnade och bibel-humanistiska karmeliter i Norden splittrades genom reformationen, något som skedde också inom andra ordnar. En liten minoritet av klosterfolket anslöt sig till reformationen under det att den överväldigande majoriteten gick i inre eller yttre exil. Det fanns givetvis många ärliga, bildade, fromma och balanserade personer i båda lägren. Tillika fanns då, som alltid, gränsmänniskor som inte riktigt visste till vilken sida de hörde, eller som överhuvudtaget inte förstod vad striden egentligen gällde. Karmeliterna splittrades alltså vid denna tid. Det smärtade broder Paulus djupt att några av hans bästa studenter valde att ansluta sig till den reformatoriska sidan, han nämner namnen på sju sådana bröder.

Några intressanta förhållanden noteras av Paul Helgesen, så nämner han att påfallande många av de lokala danska reformatorerna var frillobarn till präster. För den som växt upp med det sociala stigma som det innebar att vara ”prästens horunge”, var det säkert ett evangelium att få höra budskapet om att alla präster borde vara hederligt gifta. En annan notering som munken gör var att åtskilliga antiklerikala personer anslöt sig till reformationen mer som en protest mot rika adliga biskopar än av ideologiska skäl. Broder Paulus använder så starka ord som att tala om ”det gamla hat” som under lång tid funnits mellan det högre kleresiet och lekfolket. Han antecknar också att många av städernas borgare med gillande såg att tiggarordnarnas kloster stängdes. En ny typ av ekonomiskt medvetna aktörer började formas under denna tid, dessa hade föga förståelse för brödernas propaganda mot ekonomisk girighet.

Reformationens genombrott i Norden var, tvärtemot vad som ibland har sagts, en komplicerad och utdragen historia. Dessa rader har förhoppningsvis visat att även den nordiska katolska kyrkan hade begåvade företrädare, en av de främsta i denna skara var utan tvekan Paul Helgesen, en man som visserligen ville reformera – men inte splittra – kyrkan. Trots att det ekumeniska klimatet idag är ett annat, är det viktigt att något lära känna den dåtida argumentationen. Vi kan inte förstå vår egen – eller andras – position om vi inte lyssnar på de röster ur det förflutna som skapat eller omgestaltat vår historia.

Litteratur:

Jag har använt mig av universitetsbibliotekets i Uppsala originalexemplar av broder Paulus svar på de svenska spörsmålen: Nogre Christelige Svar till the spörsmaall som Konung Göstaff till Swerigis rijge lodt wdgaa […] aff Broder Paulo Helie (Kiobmenhaffn, 1527).

Skibykrönikan har jag läst i A. Heises översättning (Köpenhamn, 1890).

Paul Helgesens Skrifter 1–7 föreligger i en textkritisk edition utgiven av ”Det danske Sprog- och Litteraturselskab” (1932-1948). Olaus Petris reaktion mot Helgesen återfinns i första bandet av Olaus Petris Samlade skrifter (Uppsala, 1914).