Förbehållet

”När jag vaknade på morgonen såg jag den kommande dagen som ett mörkt hav innanför mina slutna ögonlock, ett oändligt, obönhörligt stillastående hav” Det är med tröst i Mondrians måleri, schackspelets dynamiska orörlighet och den sköna geometrin som berättarjaget i Jean-Philippe Toussaints förtätade debutroman Badrummet varje eftermiddag betraktar tillvaron från kanten av sitt badkar. Perspektivet har sedermera visat sig vara typiskt för Toussaints hjältar, vilka lever i ett utanförskap som de sällan finner skäl att söka bryta.

Med sina följande kortromaner Monsieur och Kameran har författaren, född år 1957 i Bryssel men numera bosatt på Korsika och i Paris, utvecklat en märklig prosastil, där rörelser och skenbart betydelselösa detaljer laddas med en försåtlig innebörd som tar den konventionella intrigens plats. Även om textelementen därmed ser ut att väga lika tungt finns inte någon lättköpt värderelativistisk hållning. Den som efter att ha dröjt vid verkens ytskikt går djupare kan spåra hur hektiska tempoväxlingar och språkliga nyanser svarar mot såväl vetenskapsteoretiska som mer handfasta frågeställningar. Genom författarskapet ljuder samtidigt ett civilisationskritiskt anslag, antingen skeendet kretsar kring en man som trycker i en förtätande väntan, som i Monsieur, eller kring en ensling som vandrar i storstadens larm med en bunt dagstidningar under armen, som i Kameran.

Liksom i Luis Bunuels filmer möter hos Toussaint skarpt utmejslade karikatyrer, genom vilka konventionen träffsäkert demaskeras. På ett häpnadsväckande sätt lyckas diktaren klä av sina figurer, inpå bara huden om så behövs. Det är lustigt och fyndigt fastän hans hjälte ju varken är pajas eller grubblare. Den kringströvande yngre parisinvånare som för talan i varje Toussaint-roman tycks egentligen inte stå för någonting. Det är som han i ett rusets och slumpens blickfång söker nå en uppfattning om blott gester och fragment. Bildad men lat går han sin egen väg också när livsvillkoren ställs på sin spets.

Toussaints fjärde roman Förbehållet, som nu utkommer i Suzanne Ekelöfs säkra översättning, bär trots ett aningen dystrare tonfall, påfallande tematiska och stilistiska likheter med föregående opus. Liksom tidigare arbetar han här med korta komprimerade scener, vars centrala punkter ges vidare klangbotten under handlingens gång. I en mening kan talas om minimalistiska förskjutningar: mönstret expanderar av sin inneboende kraft. Men ingenting är vad det ser ut att vara när Toussaint som för att rasera framkallningen lägger bilder i ett bländande ljushav eller i enlighet med fotografens solarisationsmetod ristar djupare linjer så att nakna och avslöjande formationer uppstår. Ingenting är säkert när författaren så gärna kastar sin struktur överbord.

Händelseförloppet omspänner några dagar i en bergsby vid Medelhavet, dit den 33-årige berättaren i slutet av oktober anländer tillsammans med sin åtta månader gamla son. I avsikt att senare besöka en god vän tar han in på byns enda hotell, halvtomt efter sommaren och turistsäsongen. Visiten dröjer emellertid. Likt protagonisten i Kameran erfar han ”ett stilla jubel […] över att låta sakerna ha sin gilla gång” där han planlöst promenerar längs tysta landsvägar, sluttande bergsstigar och ödsliga strandremsor och under nattliga utfärder passerar månbelysta trädgårdsmurar och terrasser för att när humöret tillåter dra vidare ner längs piren och kajkanten och där se på en drunknad katt som flyter bland fiskebåtarna i det mörka vattnet. Andra stunder ägnas den baby som eljest tycks klara sig bra på egen hand.

Dagarna i den slumrande och tömda byn formar sig efter hand till en hektisk jakt på vännen, som plötsligt tycks ha rest bort. Likt en spion går berättaren till dennes villa för att om natten stilla sin nyfikenhet och bättra på de tecken på vilka han grundar sina växande paranoida föreställningar. Han går dit för att någonting göra och med misstanken att själv vara skuggad. För en tid liknar detta en ömsesidig och farlig kurragömmalek.

Vad som därefter sker är läsarens uppgift att röna ut sedan berättarens mentala fasader har rämnat. I denna genomarbetade, på thrillerns knep byggda komposition är ingenting slutgiltigt: skärvorna fogas till en provisorisk helhet, en mall som innefattar fler frågor än svar. I de öppna skikten ligger en ansats till fortsatt dialog, till nya öppningar för den berättare som i söndrade fönsterrutor speglar sig själv och vars fruktan för blickar väcker rädsla inför det egna jaget, ”som om det var mig själv jag var på min vakt mot”. I detta växelspel mellan jagets och omvärldens signaler ligger styrkan hos denna roman, där ljuset skänker lika stor mening som ordväxlingar och steg – i denna skildring av en inre och yttre resa, där det mystiska skimret vilar runt glödande hållpunkter som fyren, det ständiga månskenet, gatlyktor, lanternor, fasadskyltar, akvarium, bilstrålkastare, cigarettändare, nakna takglödlampor, ögon. Det inre skeendet samverkar med skuggornas skiftningar.

Med knappa medel målar Jean-Philippe Toussaint så upp ett matt och dimmigt skimmer som tycks försvinna i samma ögonblick som läsaren tror sig kunna fånga det.