Abrahams andra söner

Den 17 september i år firade muslimer över hela världen den årliga Offerhögtiden (arab. ’id al’adha), också känd som Den Stora Högtiden (’id al-kabir). När högtiden firas i olika områden av den muslimska världen kan skilja på en dag eller två på grund av de små variationer i den muslimska månkalendern som beror på olika perspektiv på nymånen. Denna årliga högtids innehåll och innebörd kan bli ett första steg i riktning mot en förståelse för islam som trosform, som personlig och samfundsmässig religion. Kristna och ickekristna i Europa och Amerika saknar i hög grad en sådan förståelse.

De tio åren som gått sedan OPEC:s oljekrig inleddes och de sista drygt tio åren av västlig brist på förståelse för utvecklingen i den arabiska världen, i Iran, Pakistan och andra muslimska områden har väckt till nytt liv några av de värsta överdrifterna från de medeltida korstågsfararnas inställning till muslimer. På detta område har tyvärr alltför många kristna låtit sig domineras intellektuellt av västmedias skeptiska eller agnostiska opinionsbildare.

Offerhögtiden ger en god bild av denna typ av tro som i sina kanoniska källor definieras som underkastelse (islam) inför Gud. Högtidens namn syftar på den vädur som offrades av Abraham, den patriark som alla kristna, judar och muslimer vördar som anfadern för alla dem som har en stark och uthållig tro på Gud. Enligt den version av denna berättelse som finns bevarad i Bibeln (1 Mos 22:1-19) var Abrahams och Saras ende son, Isak, utsedd att offras, innan Jahves ängel gick emellan och en vädur offrades i stället. Fastän själva Koranen inte återger historien om hur Abrahams son var nära att offras hävdar traditionella arabiska berättelser utanför Koranen att Ismael, Abrahams son med Hagar, och inte Isak var den som först var utsedd att offras av Abraham.

Att muslimer föredrar denna Ismael-version av traditionen kring Abrahams offer kan ge oss en nyckel till förståelse av islam. Ingen som har läst historien om Abraham i Första Mosebok kan undgå att känna medlidande med Hagar och Ismael, tjänsteflickan från Egypten och den son hon gav den barnlöse patriarken (1 Mos 16:1-16). Sarai, hustru till Abram (som de då fortfarande kallades), insåg att det var osannolikt att hon vid sin framskridna ålder skulle bli havande och uppmuntrade sin man att avla ett barn med Hagar. Så snart hon hade blivit havande visade sig Hagar emellertid mindre foglig mot sin ofruktsamma husmor än hon dittills hade varit, och förhållandet mellan de två kvinnorna blev hätskt. Fördriven från Abrahams hus klagade Hagar inför Gud över den behandling hon fått. Herren hörde tjänsteflickans klagan och försäkrade henne genom sin ängel: ”Se, du är havande och skall föda en son: honom skall du giva namnet Ismael, därför att Herren har hört ditt lidande. Och han skall bliva lik en vildåsna: hans hand skall vara emot var man, och var mans hand emot honom; och han skall ligga i strid med alla sina bröder” (1 Mos 16:11-1 -2).

Ismael var Guds första svar på Abrahams bön om avkomma. Sarai, som senare kom att kallas Sara, blev därefter havande trots sitt leende och sina tvivel (1 Mos 18:12-15) och födde sonen Isak vars namn betyder ”skratt”. Antagonismen mellan Sara och den undergivna Hagar växte sig starkare, så snart den förra hade en egen son som kunde ta upp tävlan med Ismael. Sara övertalade Abraham att fördriva Hagar och Ismael från sitt hus: detta misshagade Abraham mycket, men Gud gav sitt hemlighetsfulla godkännande (1 Mos 21:9-12). De gamla israelerna såg utan tvivel i denna mänskligt sett orättvisa behandling en symbolisk framställning av deras egen paradoxala ställning som utvalda i förhållande till andra, icke utvalda folk i Mellanöstern. Inte desto mindre ger Första Mosebokens bild av Hagar och Ismael uttryck för medkänsla, trots att den härrör från så ensidigt israeliska källor. Redan innan Gud i Bibelns berättelse uppmanade Abraham att offra Isak hade trosfadern med smärta måst godta som Guds outrannsakliga vilja, att han skulle offra Ismael genom att fördriva denne och hans mor: ”Bittida följande morgon tog Abraham bröd och en lägel med vatten och gav det åt Hagar; han lade det på hennes rygg och gav henne barnet med och lät henne gå” (1 Mos 21:14).

Men författaren till denna berättelse i Första Moseboken låter förstå att Gud inte helt tog sin kärlek från Hagar och Ismael trots det företräde som givits Saras son: ”Men också tjänstekvinnans son”, säger Gud, ”skall jag göra till ett folk, därför att han är din säd” (1 Mos 21:13). När hon åter fördrivits ut i vildmarken, kom Gud Hagar till undsättning. Trogen hennes sons namn hörde Gud när barnet Ismael skrek och grät av törst. Gud upprepade sitt löfte att göra också Ismaels efterkommande till ett stort folk, inte olikt Isaks: ”Och Gud öppnade hennes ögon, så att hon blev varse en vattenbrunn, och hon gick dit och fyllde sin lägel med vatten och gav gossen att dricka. Och Gud var med gossen, och han växte upp och bodde i öknen och blev med tiden en bågskytt” (1 Mos 21:19-20).

Längre fram i Första Moseboken får vi veta att Ismaels efterkommande var tolv hövdingar för de stammar som, liksom Ismael hade gjort, levde i området ”från Havila ända till Sur, som ligger gentemot Egypten, fram emot Assyrien (1 Mos 25:18). Denna passus i Första Moseboken tycks med andra ord ge vid handen att Sinaihalvöns beduinaraber – sällan några vänner till Israel, vare sig då eller nu – utgjorde Ismaels efterkommande. Att Bibeln igenkänner dessa nordvästaraber som Ismaels ättlingar kan nog förklara slutorden i beskrivningen av Ismael och hans avkomma ”Han kom i strid med alla sina bröder” (1 Mos 25:18). Ismael hade bara en bror, Isak. Ismaeliterna. Sinais beduiner, och de israeliska herdarna och bönderna i södra Kanaan erkände kanske varandra – om än något motvilligt – som bröder, som skott från samma stam, klen som fallet är i så många familjer, särskilt när det finns mer än ett föräldrapar, har förhållandet mellan barnen inte alltid varit fredligt.

Beduinerna – bokstavligen ”ökenfolket” – i Främre Orienten, särskilt de på Sinaihalvön och den arabiska halvön, har sällan lyckats med att få en utkomst i sin ökenomgivning, vare sig genom jakt, boskapsskötsel eller jordbruk. Genom att anfalla varandra, sina närmaste bofasta grannar eller otursamma resande som korsat deras vägar har dessa beduiner skaffat sig vad de behövt för att överleva fram till i jämförelsevis sen tid. Sedan olja upptäcktes i Arabien på 1930-talet har regeringarna i området mer eller mindre fatt slut på räderna. Men de första försöken att hålla tillbaka beduinarabernas anfallslust är av mycket äldre datum och tog sin början med de urbaniserade araberna i Meckas handelscentrum under Muhammeds ledning på 600-talet e.Kr. Islam var då, till en början, inte så mycket beduinernas tro som de urbaniserade arabers, som – helt bokstavligen – försökte civilisera beduinerna, få bort dem från ökenvägarna och inpassa dem i den fredliga ordningen i en idealstats system med lagstiftning i enlighet med gudomlig uppenbarelse och profetens förebild.

Muslimsk tradition hävdar vanligen att Muhammed inte kunde läsa de skrifter som hölls heliga av judar och kristna Muntliga versioner av bibelns berättelser liksom av många andra traditioner om bibliska figurer tycks inte desto mindre ha varit kända på den arabiska halvön under och före Muhammeds livstid. Mecka och Medina, där hans profetkarriär huvudsakligen utspelade sig, hyste som minoriteter judiska och kristna församlingar, men dessa folk kan, trots att de etniskt sett var araber, mycket väl ha upprätthållit sin religiösa särart och skilt ut sig något från den arabiska omgivning de levde i.

Vissa arabiska klaner och stammar på den arabiska halvöns norra kant hade helt eller delvis övergått till sina kristna grannars tro i näraliggande bysantinska kolonier som Syrien. Tre små arabiska klaner i Medina hade uppenbarligen övergått till judendomen någon tid före islams uppkomst, ett faktum som tydligen gjorde dem oemottagliga för den lockelse Muhammeds lära utövade på deras ickejudiska arabiska landsmän.

Det är osannolikt att något mer betydande antal ickearabiska kristna eller judar levde i Arabien på Muhammeds tid, eller att de arabiska kristna Muhammed kände till skulle ha varit särskilt välutbildade eller förtrogna med de hebreiska, arameiska eller grekiska bibliska originaltexterna. Både Muhammed och hans arabiska landsmän på 600-talet – t.o.m. de få som kunde ha uppgett sig vara judar eller kristna – var analfabeter. Deras förtrogenhet med Arabiens nedärvda religiösa traditioner liksom med judars och kristnas importerade tro och sedvänjor grundade sig i första hand på muntlig förmedling.

Det tycks ha varit i en på detta sätt sammansatt muntlig kultur som Muhammed och hans samtida kom att betrakta alla araber som ”Ismaels barn” – de ursprungliga beduinaraberna såväl som deras ganska nyligen urbaniserade bröder i centra som Mecka och Medina. Muslimer tar än idag illa vid sig av antydningar som går ut på att Muhammed eller Koranen hämtat teman från Bibeln, och detta med visst berättigande. Men samtidigt som många fromma muslimer än idag skulle hävda att Muhammed fick all sin kännedom om Abraham och Ismael och andra figurer nämnda i Bibeln direkt genom gudomlig inspiration, finns det muslimska modernister som är villiga att medge att Muhammed mycket väl kan ha känt till bibliska och apokryfiska historier oberoende av gudomlig uppenbarelse, historier som – för att använda muslimsk terminologi – återframställdes för Muhammed som Guds ord just i hans mottagande av uppenbarelsen.

Muhammed och hans första lärjungar gjorde inte bara Bibelns definition av araberna som ismaeliter till sin; de tycks också ha förstått att araberna just som ismaeliter betraktades som icke-utvalda, uteslutna. Muhammed hade hoppats att Medinas judiskt troende araber skulle godta hans anspråk på att vara profet; men innan två år hade gått sedan hans flyttning från Mecka till Medina (622 e Kr) hade han blivit bittert besviken. Dessa arabiska fränder, som liksom han tillbad den ende Guden, inte bara avvisade Muhammeds profetiska anspråk. De gick mycket längre. De förnekade möjligheten att någon icke-israelit – förmodligen de själva ingripna – skulle kunna förstå och förmedla Guds uppenbarade ord. De skrattade åt vad de såg som meckaledarens falska pretentioner på att tala å Guds vägnar som profet. Fastän det är svårt att rättfärdiga någon form av mänskligt våld, blir Muhammeds sätt att slå tillbaka mot Medinas judetroende araber efter år 624 mer begripligt när man ser det i dess inomarabiska sammanhang. Han hade hoppats på så mycket från dem, och han hade fatt så litet.

De judiska och kristna araberna i 600-talets arabiska urbana centra tycks ha levt i något av kulturell och religiös karantän från sina polyteistiska arabgrannar. Dessa judiska och kristna araber var avkomlingar från landsflyktiga sekterister, som hade flytt undan samhällets intolerans i de bysantinska, etiopiska eller persiskt-sassanidiska imperierna och hade gift in sig i ett arabiskt samhälle som fungerade jämsides med deras eget. De fann nog sig själva vara i den underligt paradoxala ställningen att vara araber på mödernet och judar eller kristna med gnostiska, nestorianska eller ebionitiska inslag på fädernet. De var varken fågel eller fisk, och de tycks ha hållit sin tro för sig själva, ovilliga att missionera. Avskurna som de var från levande läromässig och liturgisk tradition tycks den judendom och den kristendom som Muhammed mötte ha varit långt ifrån fullödig.

Den identitet som ismaeliter som i den bibliska litteraturen tillskrevs araberna och som antogs av de första muslimerna kan ha befästs ytterligare av Muhammeds erfarenhet som utesluten från de judiska och kristna gemenskaperna, i synnerhet de förra. Araber som dragits till de bibliska traditionernas monoteism hade vid den här tiden löst slutit sig samman som hunafa’ (singl. hanif), ett begrepp som översätts på olika sätt men som troligast svarar mot föreställningen ”rättrådiga hedningar”. Muhammeds första lärjungar kan faktiskt ha använt denna term för att beskriva sig själva, tills Muhammeds upprepade upplevelser av uppenbarelsen i allt högre grad utpekade dem som ”de trogna” (mu’minun) eller som ”de som har underkastat sig” (muslimun).

De judiska och kristna arabernas särställning kan ha komplicerats ytterligare av att de fortsatte att i gudstjänsten och religiösa sammanhang använda sina invandrade förfäders liturgiska språk: hebreiska, arameiska, syriska – alla semitiska språk besläktade med arabiskan men ändå i grunden obegripliga för en arab. Det var antagligen de syrisktalande kristnas klosterliturgi – Keryana – som tjänade som förebild för den ”arabiska Koran” Muhammed började mottaga, först extatiskt men senare på ett mera rofyllt sätt, mellan 610 e.Kr. och sitt dödsår, 632. Muhammed kände sig bokstavligen kallad att ord för ord upprepa ”något som skall uppläsas på beduinernas rena och klara språk”, en monoteistisk urkund och liturgi, tillgänglig för araberna på det språk de älskade så högt. Ismaels barn, utestängda från det monoteistiska arvet efter Abraham, återkrävde genom Muhammed sin förstfödslorätt. Ironin i sammanhanget består i att icke arabisktalande muslimer än idag befinner sig i samma språkliga situation som Muhammed och hans samtida vis-a-vis de judiska och kristna araber vilkas skrifter och liturgi de inte utan svårighet kunde förstå. En del av dragningskraften hos Ahmadiyyah-rörelsen, som uppstod i Indien-Pakistan för hundra år sedan, och som har spridit sig som små minoriteter i en stor del av den ickearabiska världen, har bestått just i dess beredvillighet att översätta Koranen till andra språk, samtidigt som den fortfarande erkänner det arabiska originalet som oefterlikneligt.

Så kom det sig, att Muhammeds första upplevelse av vad han uppfattade som gudomlig uppenbarelse inte var en vision utan något han hörde – en befallning att ”framsäga, i din Herres namn, han som har skapat” (Sura 967). Koranen själv gör en uttrycklig jämförelse och ställer sitt eget begripliga arabiska budskap i kontrast mot tidigare uppenbarelser för judar och kristna:

Inget har sagts dig utom det som redan

har sagts till budbärare före dig.

Sannerligen är din Gud en förlåtelsens

och den gruvliga hämndens Herre.

Om vi har gjort det till en barbarisk Koran,

skulle de ha sagt: ”Varför är dess tecken inte tydliga?

Vad? Barbarisk och arabisk?” (Sura 41)

Och därför har vi för dig uppenbarat en arabisk Koran, på det att du må varna städernas Moder (Mecka) och dem som bor däromkring, och att du må varna dem för Samlingens Dag, då inga tvivel finns – ett sällskap i Paradiset och ett sällskap i den flammande Elden (Sura 42).

Koranen framställer sig själv som en uppenbarelse för araberna av sanningen att Gud är den ende Guden, sanningen om hans förlåtelse för synder, kraven på rättrådighet och, slutligen, den kommande domens dag, ”Samlingens Dag”, himlens belöningar och helvetets straff. Ingen jude eller kristen skulle vara villig att godta Koranens budskap som en riktig återgivning av Bibelns budskap i Gamla och Nya testamentet. Israels ställning som utvalt folk och det absolut unika i förhållandet mellan Jesus och Gud saknas helt i Koranen. Men för Muhammed och dem som slöt sig till honom och för hans mål och uppgift i 600-talets Arabien betydde varken Israels utvalda ställning eller Jesu särställning lika mycket som för de efter eget val segregerade judiska och kristna arabminoriteter, som levde bland sina arabiska rasfränder som bofasta främlingar. Det kan mycket väl vara så, att de judiska och kristna minoriteterna i 600-talets Arabien inte kan klandras för sin slutenhet. Med tanke på hur fragmentariska de vittnesbörd är som vi har om dem, tillkommer det inte oss att döma dem. Allt vi med säkerhet vet om dem är att de behandlade ickejudiska och ickekristna araber som utomstående i förhållande till deras slutna trosgemenskap.

Med denna bakgrund i minnet är det lättare att förstå den ismaelitiska tolkningen av Offerhögtidens innebörd. Att muslimsk tradition skulle komma att identifiera den son Abraham var nära att offra med Ismael är verkligen höjden av ironi. Isak offrades faktiskt inte, fastän Abraham i Bibelns berättelse var beredd att göra det på Guds befallning. Men Ismael och hans mor blev offrade av Abraham, drivna ut i öknen där bara Gud kunde höra och förbarma sig över det gråtande barnet. Utesluten i den bibliska traditionen från arvet efter Abraham, att tillhöra Guds utvalda folk, blir Ismael anfader till världens urarva, människorna utan land (nomader), till vilka Jesus gav löftet att de skulle komma att besitta jorden.

Det djuroffer som vid Offerhögtiden förrättas av muslimer världen över äger rum bara en gång varje år, på tionde dagen i den månad i den muslimska månkalendern som kallas ”Vallfartsmånaden” (Dhu’l-hijja). I Mina, en stad i centrala Arabien, samlas denna dag muslimer från hela världen, som har sammanstrålat på den arabiska halvön. Som ett led i vallfarten offrar de också gumsar, getter eller t.o.m. kameler, beroende på ekonomisk ställning. De har alla samma tanke med sitt offer: att fira minnet av Abraham och Ismael. Hal eller den muslimska vallfarten är i själva verket full av sådana motiv. Kaba, den fönsterlösa kubiska helgedomen vid Mecka, beskrivs i Koranen som en Guds helgedom, först byggd av Abraham och Ismael:

”Och vi slöt ett förbund med

Abraham och Ismael: Rena

mitt hus för dem som skall

gå omkring det, för dem som

klänger sig fast vid det, för

dem som bugar sig och kastar

sig i stoftet” (Sura 2).

Medan de är i Mecka går pilgrimerna inte bara runt Kabahelgedomen som framgår av det just citerade stället; de efterliknar också Hagars förtvivlade sökande efter vatten, där de springer mellan de två små kullarna Sala och Marwa (Sura 2). Vattnet från Zamzam, som återvändande pilgrimer ofta tar med sig i flaskor från Mecka (inte olikt vatten från Lourdes), sägs komma från just den källa Gud själv beredde för Hagar och Ismael i öknen.

Muslimernas bild av sig själva som Abrahams ättlingar genom Ismael är i sanning central i deras tro! En stor katolsk kännare av islam, professor Luis Massignon vid Collège de France som dog 1962, har t.o.m. skrivit att ”Ismael är islam – de uteslutnas monoteism”. Massignon var en ivrig kämpe för ickevåld i Gandhis anda liksom en förespråkare för de arabiska folkens rättigheter i en tid då sådana åsiktsyttringar var mycket impopulära i Frankrike. Med ovanstående citat ville han ha sagt, att 600-talets araber, som kände sig utestängda från de judiska och kristna samfunden, ändå sökte den ende sanne Guden, liksom Ismael och hans mor hade gjort, fördrivna ut i öknen där de ropade ut sin protest till Gud.

Ibland har det hänt också på andra ställen i världshistorien att utestängda befolkningsgrupper, t.ex. en liten minoritet svarta amerikaner, har antagit islam just som en protest mot vad de uppfattar som en dominant kristenhet, en kristenhet som de av olika anledningar känt sig uteslutna från. De som utvandrat från landsbygdsområden där traditionella afrikanska trosföreställningar är förhärskande har på 1900-talet ofta antagit islam vid flyttningen till urbana centra, eftersom de har känt sig mer välkomna i de muslimska ghettona i större städer som Abidjan, Accra och Lagos än de gjort bland den huvudsakligen kristna befolkningen i dessa områden. Ironiskt nog har sådana migrerande arbetare ofta återvänt till sina hemländer och introducerat islam i landsbygdsområden där den aldrig förekommit tidigare, även om man kan ange exempel på att de vid hemkomsten har återintegrerats i det traditionella religiösa sammanhanget.

I en tid då västliga media är särskilt fientliga gentemot vad som vanligen kallas islamisk ”fundamentalism” (en term från den amerikanska protestantismens historia som inte svarar mot något känt begrepp på arabiska eller något annat språk som i större utsträckning talas av muslimer) skulle det vara värdefullt, om västerlandets kristna ginge i spetsen för försöken att förstå islam som trosform. En sådan förståelse är inte lätt att få till stånd under de ekonomiska och politiska förhållanden som rått under det sista årtiondet. Det är emellertid just det sistlidna decenniets historia som gör en sådan förståelse till en tvingande nödvändighet.

Övers. Bror-Ivan Johansson