Vänskapens dialog

Det hör inte till vanligheten att en katolsk präst i Sverige far mottaga tecken på samhällets uppskattning. Desto mer överraskande är det att sådant kunde inträffa under det förra århundradet, som ju knappast utmärktes av större aktning eller förståelse skilda trosanhängare emellan.

Den som fick möta denna uppskattning var en italienare, barnabitpatern Giovanni Carlo Moro (omnämnd i Signum 1981 nr 7 sid 205). Han prisades inte för någon viss konkret handlings skull utan för sitt sätt att vara i en protestantisk omgivning. Människokärlek, barmhärtighet och försonlighet är kännetecknande för pastor Moro sades det från icke katolskt håll, han visar att i varje kyrka – alltså även den katolska – ”det ljus kan brinna, som tänts av honom som lärde att Gud är kärleken.”(1)

Moro vistades inte många år i Sverige, sammanlagt endast fjorton, och de var uppdelade på flera perioder. Lovorden vittnar om att han trots den korta tiden lyckades bryta väg för möten i broderlig anda med kretsar som tidigare förhållit sig avvisande till den katolska kyrkan.

Missionärer i Sverige

Genom toleransediktet 1781 fick katoliker i Sverige rätt att offentligen utöva sin religion. Men den katolska verksamheten i landet förblev lång tid framåt nästan enbart inriktad på katolikerna själva. De katolska präster som tjänstgjorde vid utländska legationer i Stockholm under 1600- och 1700-talen kunde oftast inte något annat språk än sitt eget och predikade sällan. Deras verksamhet begränsade sig till legationskapellen. Från och med 1782 sände propagandakongregationen präster till Sverige som skulle vårda sig om alla katoliker i landet. Men de var få, saknade pengar och måste ägna sina krafter åt att kunna behålla den förhyrda kyrkolokalen på Söder, och katolska församlingens inrättningar för dess många fattiga. För övrigt var det förbjudet för dem att utsträcka verksamheten utanför den krets av utlänningar, som katolikerna utgjorde.

Jacob Studach, som blev apostolisk vikarie 1833, menade att tillståndet varit bättre under legationsprästernas tid än det blivit genom församlingskyrkans tillkomst 1784. I stället för tre präster hade det blivit mestadels bara en, i stället för tre värdiga kapell hade kommit en sal, vars yttre och inre inte inbjöd till att bevista gudstjänsten utan snarare väckte en obehaglig känsla och övertygelse om församlingens sorgliga tillstånd. Så uttryckte han sig.(2)

Själv skapade Studach bättre betingelser för katolikerna i Sverige. I mitten på 1850-talet kunde han skriva: ”Stockholm och hela landet har blivit uppmärksamt på oss och öppnar ögon och öron . . . Jag behandlade från första ögonblicket missionen som en svensk mission. Nu håller vi redan på att växa och följderna är oöverskådliga.”

Men ”främmande trosbekännare” var utsatta för orättvisa och katoliker i synnerhet för misstro. Studach och hans prästerliga medhjälpare ansåg sig därför vara tvungna att inta en kampställning gentemot den svenska statskyrkan och att ingå i polemik i olika trosfrågor. Samtidigt kritiserades de av svenskfödda konvertiteter för att allt för mycket hålla den katolska kyrkan i skymundan och att inte tillräckligt betona att den utgjorde den fädernas kyrka som Ansgar byggt upp. För dess utländska präster ”som kommer som missionärer till ett hedniskt land”, betyder den gamla svenska katolska kyrkan litet eller intet, klagades det.(3) Allt hämtades utomlands ifrån, inte bara katekes utan också böner och psalmer. Om samarbete med den svenska kyrka som var resultatet av reformationen, var det inte tal.

Apostolat de salon

Sådant var läget när barnabitpatern Moro år 1864 av sin kongregation sändes att verka i Sverige. Han kände sig inte alls lämplig för uppgiften. En fransk josefsyster, som befann sig i Stockholm, manade emellertid ivrigt på honom: ”Här behövs dygd, mogenhet, pastoralt kunnande, och artigt uppträdande … Det gäller ett stort verk, själarnas frälsning och Guds ära. Vägarna är jämnade, stunden har kommit, då denna arma mission, som under många år på ett så sorgligt sätt legat i träda, skall slå rot och till slut bringa frukt; men denna obrukade jord behöver arbetare. Vår Herre kallar er, min käre fader, att komma de olyckliga katoliker till hjälp som lever här som verkliga hedningar … Vidare väntar ett apostolat de salon bland diplomater och familjer, katolska eller andra, som ni genom er mildhet och ert distingerade yttre är mycket lämplig för. Alltså – åberopa inte längre er oförmåga eller era bristfälliga språkkunskaper. Om era överordnade säger till er ’Gå’, ge er av i förtröstan på Gud.”.(4)

Den knappt fyrtioårige Moro hade onekligen egenskaper som passade ett apolstolat de salon: han såg bra ut, var bildad och begåvad, hade ett angenämt sätt och lätt för att tala med alla sorts människor. Med italienarna och fransmännen i den katolska församlingen i Stockholm fick han snabbt kontakt. Däremot var han oförsiktig nog att kritisera vikariatsledningen för passivitet och resignation. Det ledde till att han själv blev kritiserad och motarbetad. Han tvingades in i en isolering gentemot de andra katolska prästerna i Stockholm som han – sällskaplig som han var – inte stod ut med. Det drev honom, fortare än väntat, ut i huvudstadens förnäma salonger. Han bjöds hem till protestantiska präster, som tyckte om att diskutera religiösa frågor med honom, och blev en ofta förekommande middagsgäst hos lärda och ämbetsmän.’ Det var dock inte fråga endast om angenämt umgängesliv, Moro vann också sina nyvunna vänners förtroende. Så satte sig en av rikets herrar, utrikesministern och ledamoten av Svenska Akademien, Ludvig Manderström, i en sorgens stund och skrev ett brev till den katolske patern. Han berättade för honom att han just fatt underrättelse om att en katolsk väninna till honom avlidit och fortsatte: ”Jag är inte katolik, men jag känner stor respekt för den religiösa tro, vid vilken min väninna hängivet var fäst. Jag vet inte om det är tillåtet för någon, som Ni betraktar som avfälling, att be om att det läses mässor för en persons själaro som levat och dött i den Romerska Kyrkans sköte, men om så är fallet skulle jag vara er verkligt tacksam om Ni ville tillåta mig att be därom. Om Era regler inte tillåter detta, har jag en sådan förtröstan till Er kärlek till nästan att Ni, motu proprio, låter fira en mässa för den avlidnas vila … Förlåt, Monsieur l’Abbé, denna ovanliga hemställan, som en förtvivlad själ vågar rikta till Er, och var förvissad om min djupa uppskattning. Manderström. ”(6)

Inte dogmer, utan tröst

Moro talade kraftfullt och med slående bilder. Han lovordades för sina utmärkta predikningar. En av dessa – som handlade om kyrkans enhet – blev så omtalad att han lät trycka den i 500 exemplar, som spreds bland hans protestantiska vänner. Den svenske ärkebiskopen läste den och tillställde Moro ett uppskattande brev och en penningsumma till katolska församlingens fattiga. Efter en serie predikningar på franska kallades han till audiens på Stockholms slott, där änkedrottningen Josefina tackade honom för vad hans ord betytt för henne och hennes uppvaktning, som blivit mer gynnsamt inställd mot katoliker.

Den audiensen följdes av fler och änkedrottningen var en av de många som djupt beklagade att Moro – för de interna misshälligheternas skull – efter endast fyra års verksamhet i Stockholm förflyttades därifrån.

Desto större tillfredsställelse var det för Josefina att Moro sju år senare var villig att återvända till Sverige, nu för att bli hennes hovkaplan. När hon fick budet därom sände hon honom ett telegram, innehållande endast två ord: ”Deo gratias”. Det följdes av ett brev, i vilket hon berättade att hennes omgivning gråtit av glädje när hon underrättat dem om att han skulle återkomma.(7)

På grund av Josefinas snara bortgång blev Moros nya vistelse i Sverige kort, 1 1/2 år. Vid hovet var man nöjd med honom. Josefina utverkade att han blev kaplan vid det nyinrättade hemmet Oscarsminne,(8) ihågkom honom i sitt testamente och gjorde honom till en av dess exekutorer. Oscar II utnämnde honom till riddare av Nordstjärneorden och tillsåg att han till sin död årligen fick lyfta 2 000 riksdaler i pension som hovkaplan.(9)

Även nu vann han anseende som predikant i försonlig anda. En av hans protestantiska åhörare skrev: ”Moro predikar religiös fördragsamhet, kärlek och frid mellan människorna. Hans föredrag går icke ut på att inskärpa eller förklara dogmer: de avser att ge åhöraren lärdomar för livet, att trösta och lindra”.

Då Moro år 1877 på nytt lämnade Sverige avbildades han i veckotidskriften Ny Illustrerad Tidning och ägnades en längre biografi. I tidskriftsartikeln, som uppenbarligen skrivits av någon som ej var katolik, framhölls att Moros företrädare gisslat den svenska protestantiska kyrkan ”med stor bitterhet men mindre sakkunskap” och att en annan Roms här verkande son kort förut hade fört en dogmatisk kamp mot en svensk biskop ”som åtminstone inte kunde sägas förd i kristlig anda”. Artikelförfattaren fann det därför märkligt att vida kretsar av huvudstadens befolkning nu kände sig smärtligt berörda av att en katolsk andlig – Moro – skulle lämna dem. Idel uppskattande ord skrevs om Moro, ”som här vunnit icke blott vänner åt hans person utan vad nu är, erkännandet av den alltför ofta glömda sanningen, att kristendomen står över kyrkorna … Själens liv i Gud kan näras i ett sinne, som är öppet för kristendomens anda, utan att dogmatiska strider därför måste framkallas. Så har pastor Moro verkat bland oss.”.(10)

Bland studenter och borgare

Inte att undra på att Moro med saknad lämnade ett land som gav honom sådana avskedsord. Han hade, bättre än andra utländska katolska präster, lyckat acklimatisera sig i Sverige. Helt oväntat återfördes han tre år senare till sina kära svenskar.

Under en våg av religionsförföljelse utvisade den franska regeringen år 1880 alla utländska ordensmedlemmar ur landet. Moro, som då var föreståndare för ett av barnabiternas hus i Paris, måste ge sig iväg.(11) Efter sitt sedvanliga årliga besök i Sverige för att hämta sin pension kunde han år 1880 alltså inte återvända till sin tjänst i Frankrike. Den dåvarande apostoliske vikarien i Sverige, Huber, framförde då ett förslag, som måste kommit Moros hjärta att klappa fortare – ville han inte upprätta en missionsstation i Uppsala?

I ett brev till självaste påven hade Moro tolv år tidigare berättat om att han i Stockholm uppsökts av tre Uppsalastudenter som enkom begivit sig dit för att på uppdrag av kamrater och professorer be Moro att slå sig ned i Uppsala, där han utlovades få verka i full frihet.(12) Var tiden nu inne att villfara denna önskan? Moro accepterade Hubers förslag.

Det bestämdes emellertid att den nya katolska missionen skulle ha sitt centrum i Gävle. Där fanns en grupp katoliker och stadens hamn besöktes ofta av utländska fartyg med katolsk besättning, för vilka en katolsk kyrka länge varit ett önskemål.(13) En tomt för kyrka inköptes och Moro tog livligt del i dess uppförande och utsmyckning. Han blev den lilla församlingens förste föreståndare och fick snart rykte om sig att vara en framstående predikant. Långt fler än de fåtaliga församlingsmedlemmarna – flertalet enkla hantverkare – fyllde kyrkan vid gudstjänsterna. Och protestanterna deltog också: i församlingens sångkör, som Moro ledde, var de i majoritetet. Några år tidigare, 1874, hade en järnväg mellan Uppsala och Gävle invigts. Moro blev en flitig resenär på denna. I vart fall förtäljer barnabiternas krönikör att Moro genom regelbundna föredrag närmade sig de bildade i universitetsstaden, hade många återbesökare och fick många proselyter bland studenterna och den protestantiska befolkningen. En annan barnabitpater i Gävle, höll en kurs i fransk litteratur vid universitetet, något på den tiden nytt.(14)

Moro ägnade sig också åt annan verksamhet. Med stort intresse följde han med vad som sades och skrevs om sin tids aktuella frågor. Själv föredrog han att strida med pennan, vilket han ansåg vara det verksammaste sättet att föra ut vad han hade att säga. Och det var mycket. Utan att vika ifrån sin katolska övertygelse, men utan att göra långa utläggningar om den, framlade han i Gävles och Uppsalas tidningar sin syn på socialism och liberalism, kristendom och vetenskap, sakrament och reliker. Humor och originella idéer kryddade hans framställning. En del av artiklarna gav han uti en bok,(15) om vilken det hette i en recension: ”Om man än icke delar pastor Moros åskådning i allt, är det dock av mycket intresse att läsa hans arbeten som utmärka sig för tankedjup och logisk skärpa, och som städse bära prägeln av den försonlighetens ande, som av ett oemotståndligt hjärtebehov alltid noga skiljer mellan person och sak.”(16)

De fattigas vän

Moros tid i Gävle kom att vara i sju år. 1887 hemkallades han av sin kongregation, som inte kunde avstå fler missionärer för Sverige.(17) Med verklig smärta lämnade han sitt nordliga verksamhetsfält.

Vid en avskedsfest, som anordnades för honom på Centralhotellet i Gävle, mötte många av stadens främsta män upp, med landshövdingen och borgmästaren i spetsen. Båda höll tal och tackade varmt Moro för hans verksamhet i människokärlekens tjänst. Landshövdingen utbragte på samhällets vägnar hedersgästens skål och överlämnade till honom ett fotoalbum med bilder av Moros många vänner i staden. ”Den angenäma festen var ett bevis för den aktning och vänskap, varmed pastor Moro omfattats här i Gävle” skrev en tidning,(18) och en annan framhöll: ”Samhället mister i honom också en det offentliga ordets man, som varit en gärna hörd predikant i det merendels överfyllda katolska templet i Gävle och som även på annat sätt inlagt sitt ord i dagens samhälleliga frågor, visserligen med åsikter som icke alltid överensstämt med ett flertals, men alltid i gott syfte och utan bitterhet mot andra.”.(19)

Vari Moros verksamhet i människokärlekens tjänst bestått antyds i en insändare i Gefle-Posten någon dag senare, undertecknad ”En bland många tacksamma”. Insändaren påpekade att få väl varit så överlupna av fattiga och hjälpbehövande som pastor Moro ”och dock har han aldrig tröttnat på att göra gott. Hans avskedsord till de nödställda äro vanligen ’kom tillbaka så ofta ni vill’ . . . Så stor, såsom han själv, är hans kärlek, och tackad vare han härför!” slutar insändaren.(20)

Den reslige Moro hade nämligen ett känsligt sinne. Det hade han visat redan som ung präst, då han efter ett fältslag inrättat ett stort krigslasarett. Under sin tid i Paris samlade han arbetare omkring sig på en krog i en av de rödaste förstäderna och förstod att tala till dem på en gång ödmjukt och kraftfullt. När han skulle avresa till Sverige för att bli änkedrottningens hovkaplan lade de ihop till en snusdosa av silver, som de gav till honom sedan de först utverkat att få bevara hans gamla som minne och hedersföremål i samlingslokalen.(21)

Också från katolsk sida gav man nu Moro sitt erkännande. Albert Bitter, nybliven apostolisk vikarie, skrev till barnabitgeneralen i Rom: ”Missionen i Sverige har förlorat en ivrig präst, en duktig predikant; de fattiga förlorar i honom en välgörare, en verklig fader. Och jag förlorar i honom min bäste vän i Sverige.”(22)

Ombytta roller

Medan Moro med möda sökte lära sig både svenska och norska befann sig flera skandinaver i barnabiternas kloster i Italien. Moro hade förmedlat att fyra unga katolska stockholmare började studera teologi vid kongregationens prästseminarium. De fick emellertid besked från vikariatsledningen i Sverige att de tack vare sitt samröre med Moro inte var välkomna tillbaka dit. Efter en prästvigning sökte de sig i stället till USA och så kom det sig att en Svensson, en Pedersen slutade sitt liv som katolsk präst i Minnesota.(23)

Kvar i barnabiternas novitiat i Sydeuropa blev norrmannen Karl Schilling. Han hade svårt för att lära sig italienska och franska och kunde därför aldrig predika. Som präst fann han sig ödmjukt i att tillbringa återstoden av sitt liv i ett flackt och rökigt Flandern, helt olikt hans ungdoms fjällandskap. Där blev han en det inre livets man, en from bedjare som samlade avlat för att hjälpa sina landsmän. Han var konvertit och medgav att han blev upprörd redan av att se en protestantisk präst. Vid samma tid som Moro i Sverige inledde vänskapsförhållanden med hög och låg fick Schilling påvens tillåtelse att låta trycka den bön som han enträget bad i sitt kloster för de vilseförda skandinaviska folken: ”Gode herde, för också dessa får tillbaka till ditt fårahus så att de må utgöra en hjord tillsammans med oss .”.(24)

För 20 år sedan inleddes en kanonisationsprocess rörande Schilling, ”den helige i Mouscron”. Någon helgonförklaring har aldrig varit aktuell för hans medbroder Moro, trots alla lovord som kom denne till del från protestantiskt håll i Sverige. ”Det är både dyrt och svårt att bli helgon”, brukade han själv skrattande säga och han skulle inte ha bestått provet.

In i det sista ville Moro ägna sina krafter åt Sverige. Under de nya stränga tiderna för klosterfolk i Frankrike vid sekelskiftets början sökte han sig åter norrut och vistades flera månader här, i hopp om att kunna starta någon verksamhet i Sverige.(25) Han kallades dock tillbaka och dog i klostret i Flandern några månader senare, i januari 1904.

”Helt tillhörig dig, Gud, allt för dig, Gud”, hade varit Moros valspråk. Och ”Till Gud”, det var hans hjärtevarma önskan åt alla, har en av hans svenska vänner berättat.(26) Få av dem konverterade och många av dem ändrade inte sin kritiska inställning mot den kyrka som Moro representerade. Långt innan ekumenik var ett begrepp kallade emellertid Moro protestanterna för bröder och inledde en vänskapens dialog, som på lång sikt säkert var till gagn för alla parter.

Noter

1) Ni Illustrerad Tidning den 24.3 1877 sid. 92

2) Dagmar Anckarsvärd, Katolska kyrkan och katolska församlingen i Stockholm 1784-1837, Samfundet Sankt Eriks Årsbok 1937 sid. 84

3) Claes Lagergren, Mitt livs minnen, IV, sid. 262

4) Silvestro Declercq, La Rinascita cattolica in Norvegia, Papine di Cultura 1935 sid. 146

5) Silvestro Declercq, I Barnabiti studi 1936 sid. 42

6) Declercq, La Rinascita cattolica in Norvegia, I Barnabiti studi 1936 sid. 45

7) Declercq, La Missione dei Barnabiti in Svezia, Eco dei Barnabiti studi 1939 sid. 77

8) Declercq, a.a. 1939 sid. 78

9) Declercq, a.a. 1939 sid. 79 och Antonio Maria Gentili, I Barnabiti, Roma 1967 sid. 363

10) Ny Illustrerad Tidning den 24.3 1877 sid. 94

11) Gentili, a.a. sid. 363

12) Arne Palmqvist, Die römisch-katolische Kirche in Schweden del II sid. 150

13) Norrlandsposten den 3.8 1881

14) Gentili a.a. sid. 364

15) Samlade skrifter, Gefle 1887, 292 sid.

16) Gefle-Posten den 10.12 1887

17) Gentili a.a. sid. 364

18) Gefle-Posten den 22.12 1887

19) Norrlandsposten den 21.12 1887

20) Gefle-Posten den 24.12 1887

21) Albert Dubois, Le Reverend Pere Jean Charles Moro, Necrologie di Barnabiti.

22) Gentili a.a. sid. 364

23) Declercq, I Barnabiti studi 1937 sid. 157

24) Sigrid Undset, Norske Helgener, Aschehoug 1937 sid. 278-80

25) Dubois, a.a.

26) Petrus Lindblom, Hemmet och Helgedomen 1931 nr 20