av HÅKAN LINDGREN
Birgitta Trotzig vill ner till den punkt där människosjälen, på grund av inre och yttre misär, tillfogas en skada som den aldrig mer kan resa sig från. En punkt där ingen självtillit, ingen stolthet och inget motstånd är möjliga. Hon har förstått att en sådan punkt finns – därför måste hon ständigt återvända till den. Det märks i fjärde bandet av Trotzigs Samlade skrifter (Bokförlaget Faethon 2023), som består av den prosalyriska boken Ordgränser, romanen Sjukdomen och novellen ”Teresa”. Jag är tacksam för att det finns ett svenskt författarskap som jag kan använda sådana ord om: ett författarskap med lite större ambitioner än att skildra väluppfostrade stockholmares relationsproblem.
Huvudpersonen i ”Teresa” – först utgiven i Bonniers bokklubb Fronten (1969), därefter inkluderad i samlingen Berättelser (1977) – växer upp bland fattiga potatisplockare på den polska landsbygden. Alla andra syskon har flyttat eller emigrerat. Föräldrarna är helt beroende av att Teresa en gång i veckan kommer hem till dem med mat. Misären är total. Trotzig vill skildra människor som har blivit så kraftlösa, både själsligt och kroppsligt, att de inte gör någonting för att förbättra sin situation. De klarar bara av att fortsätta vegetera på samma nivå, skyddslösa mot de olyckor som förr eller senare drabbar dem.
Samma sak gäller människorna i romanen Sjukdomen (1972). Där befinner vi oss på de leriga skånska betfälten. Elje, som är förståndshandikappad, bor i vuxen ålder hemma hos sin far. Trotzig har gett sig själv i uppgift att skildra en människa i vars liv ingenting händer och ingenting kan hända – åtminstone på de första 150 sidorna. ”Alla andra råkade ut för saker och så uppkom deras särskilda historia. Så kände man igen dem. – Han råkade inte ut. Det började aldrig”, skriver hon. Och: ”Luften är tom, utan eko.”
Någonting med Polen måste fascinera henne, för även här dyker polacker upp. Betfältens ägare utnyttjar galiziska lantarbetare. När Albin, Eljes far, i sin ungdom gör uppror mot det liv som är förutbestämt åt honom hamnar han, snyggt nog, bara i den skånska leran på ett annat sätt: på en keramikfabrik. Där möter han galizier av samma slag som på åkern. Trotzig snålar inte med beskrivningar av dem, men hon framställer dem alltid som ett namnlöst, homogent kollektiv: ”dammet täckte ansiktena så att de blev oigenkännliga masker.”
Varför är det viktigt för Trotzig att beskriva dem på det sättet? Hon hade kunnat gestalta kontaktlösheten mellan polacker och svenskar med många olika medel, men observera vad hon gör. Hon säger inte att polackerna behandlades som om de var anonyma och ansiktslösa, hon gör dem anonyma och ansiktslösa. ”De hade inga krav”, får vi veta; ”de levde i sin värld som var grå och liksom bedövad liksom overklig”.
De fyra kvinnor som förekommer i romanen är avsiktligt ansiktslösa på samma sätt. Ingen av dem får något namn. Alla har polskt ursprung.
Den första är Eljes mor, som försvinner spårlöst. ”Hon var grov, grå, färglös.” Eljes far ”kunde inte uttala hennes namn”, och hon själv var ”trög och liksom skingrad, det var som om hon egentligen inte hade haft något språk alls.” Den andra är en betplockerska som Elje blir förälskad i. Kvinnan ”arbetade tafatt och långsamt”, kunde knappt prata, och ”det verkade som om hon var utlänning”. Det är ”omöjligt få syn på hur hon egentligen såg ut: antingen hade hon huvudet vänt åt ett annat håll, eller kanske med ens ett annat uttryck som förändrade allting”. Elje förföljer henne, hon lyfter på kjolen, och han flyr därifrån.
Den tredje kvinnan träffar han på en parkbänk i Polen, och följer med till hennes rum, utan att några ord behöver sägas. Återigen är det ”omöjligt att ens riktigt få syn på hennes ansikte”. Hon är ”mjuk och grå som någon som allt skydd tagits ifrån”. Det ögonblick när Elje tror att han ska triumfera, när han ska få sex och kärlek, vänds i skam och förnedring: kvinnan är prostituerad, och när han inte kan betala får han stryk av grannarna innan han hämtas av polis.
Den fjärde är en sköterska på det mentalsjukhus där Elje hamnar. Hon ”hade inget språk, bara ljud” och hennes namn ”gick inte att uttala”. Kan man gissa att det är polskt? Ja, snart får vi veta att hon på sin lediga tid ”åkte till Malmö till polska kapellet”.
Varje gång någon av kvinnorna träder in i historien beskriver Trotzig, mycket omsorgsfullt, samma sorts icke-personlighet. De är stumma, egenskapslösa, traumatiserade, likgiltiga för allt som omger dem. Det går inte att få kontakt med dem, och Trotzig vill uppenbarligen ha det så.
Sköterskan växte upp på landsbygden, vaktade grisar och blev tidigt sexuellt utnyttjad. På mentalsjukhuset utför hon ”vilket arbete man än anvisade henne på samma sätt: starkt, jämnt, utan att tveka, som en stum stark bara ibland fullkomligt oordnad maskin.” Och ”man kunde inte tänka sig att hon egentligen hade egenskaper. Att hon till exempel kunde tycka bättre om en maträtt än en annan – hon slukade allt med samma råa stumma maskinmässiga kraft.” Vid det här laget hoppas Elje inte längre på kärlek, och mördar henne i sjukhusparken. Varför vill Trotzig ha just ett sådant offer?
Kvinnorna är så lika varandra att de hade kunnat vara samma person som visar sig fyra gånger i romanen. Det betyder säkert någonting – men vad? Jag förstår det inte, men jag kan inte säga att det besvärar mig. En författare lägger alltid in mer i sin text än hon är medveten om; under läsningen får författarens ordlösa, omedvetna nivåer kontakt med lika omedvetna skikt inom läsaren. Det är vad litteratur handlar om; den är ingen informationsöverföring.
Jag kan visserligen föreställa mig en tolkning som kanske hade gett mig godkänt om det var litteraturvetenskap jag ägnade mig åt – Oidipus dödar sin mor och älskar sin far – men jag föredrar att gåtan förblir olöst, eftersom det påverkar mig djupare. Det jag inte förstår är inte passivt. Det arbetar inom mig. Att författaren ibland överför olösta emotionella knutar till sin text är ingen nackdel; från dem kommer en lågintensiv, outtömlig energi, som stannar kvar hos läsaren. Symboler är bara verkningsfulla så länge jag inte förstår dem, som om de hade hämtats från en dröm; om symbolens innebörd är uppenbar för mig är den inte längre en symbol, utan ett påstående.
Lägg märke till hur vackert och uppfinningsrikt Trotzigs språk blir när hon skildrar den misär som hennes personer sitter fast i. ”Dagarna hade skinn som kallnad mjölk.” Hon skriver om ”skräcken-som-inte kändes”, ”om hur livet fjärmas, om hur ångesten träder in, om hur liv upphör, vattnets förnimmelse in i minsta rysning som en hud när stelnandet börjar, vilket gradtal är själens nollpunkt”. Människorna är instängda i ”det torra mörkret där man letar och letar efter sprickan”. Oönskade barn föds ”liksom ur ett sår som inte vill läkas bara avsöndra”. Livet kryper ”framåt i en torr fåra över tomma slätten som inte verkade ha något slut, bara att det skymtade och flimrade en mörk fläck, en slags förtätning långt borta egentligen utom synhåll”.
Skönhet och försoning ligger alltid så svidande nära människan. Här skriver hon om Elje: ”Denna sommar var det något särskilt också med blommorna – de levde på ett helt annat sätt än vanligt och hade kött och skälvde liksom fjärilar eller någon annan slags underliga djur, och färgerna var djupa och liksom nakna som fuktiga ögon, genom färgen som hade blivit till känsel blickade de rakt in i hans hud på alla nakna ställen med rötter eller rörliga sugspröt överallt.”
Trotzig idealiserar inte sina fattiga och förtryckta människor. Tvärtom, jag misstänker att hon äcklas av dem lika mycket som hon dras till dem. I Ordgränser skriver hon om ”nersmältande celler”, och om ett ansikte där ”käkarna faller isär i vattenupplösta leenden”. Den prostituerade kvinnan som Elje möter har ögon som är ”klara mörkfärgade fasta klot fyllda med gölvatten”. En annan person beskrivs på det här sättet: ”Inte ens benstommen var fast. Det där – inuti – som höll alltsammans var dy.”
Det som händer är att Trotzigs äckel och hennes medlidande stödjer varandra, och kommunicerar med varandra. Tillsammans driver de fram hennes unika och känsliga språk, och de räddar henne från de många fallgropar som öppnar sig kring en författare som vill skriva om lidande människor. Hon blir inte sentimental eller moraliserande. De fattiga förtjänar en rättvisa som världen aldrig kommer att ge dem, men de är samtidigt fula, skitiga och elaka. När Elje är född skriver Trotzig att fadern ”förfärades över svagheten och den överväldigande fulheten hos denna varelse”. Men just ur äcklet växer medkänslan: ”det steg upp i honom ett så förfärligt medlidande med den fula svaga varelsen som väste där i barnmorskans främmande händer.”
Trotzig är dömande snarare än medömkande – och just därför är hon den samhällskritiker vi behöver, en kritiker av det oförsonliga slaget. Det märkliga är att hon dömer så strängt (och sig själv lika strängt som andra, det framgår av Ett landskap, 1959), utan minsta behov av att håna eller straffa. De övertoner som uppstår vid läsningen av hennes iakttagelser förmedlar sorg och illusionslöshet, rent av en paradoxal sorts uppmuntran. Hur går det till? Kanske för att hon ser djupare än andra, utan att förskräckas av det hon ser. Hon vet redan hur illa det kan vara.
Någon försoning erbjuder hon inte. Lidandet kommer alltid att fortsätta, det är en självklarhet i hennes texter. Flyktingar som drunknar på Medelhavet skulle inte ha gjort henne förvånad; inte heller Islamiska statens videoklipp med avrättningsporr.
Karaktäristiskt för Trotzig är en återkommande bild av en ström av smutsiga, sammanträngda människor. Så här låter det i Ett landskap: ”Alldeles nakna och tomma är de dödströtta svettiga gråa ansiktena i människofloden.” Stycket handlar om Paris, men de syner som uppstår inom mig påminner mest om en helvetesvision eller framtidsvision – en blandning av H. R. Giger, den uråldriga, möjligen underjordiska stenstaden i Piranesis Carceri och Sebastião Salgados foton av brasilianska gruvarbetare.
I Ordgränser beskriver hon ”människor pressade mellan gjutna släta murar”, i en stad där ”flyende pressas genom mörka gator”. Arbetarna i den keramikfabrik där Eljes far blandar leran ”strömmade till som ett myller av råttor, sådana som lever i kalkgruvornas fuktiga mörka gångar”. Elje får jobb på en båt, men smiter när de lägger till i Polen, och där ser det ut så här: ”Grå ansikten lyste av svett i den för årstiden ovanliga värmen. Allihop i en enda smutssprängd dyster varm massa som rörde sig sakta framåt.”
Efter två tredjedelar visar det sig att Sjukdomen är en roman med ett ärende. De återkommande, varierade – och aldrig tröttande! – beskrivningarna av ljus, väder, landskap och Eljes stillastående liv upphör, och romanen vill förklara att renhet och ordning leder till mord och krig. För att ingen ska missa poängen låter Trotzig Hitler invadera Polen samtidigt som Eljes inre kompass långsamt börjar vrida sig i riktning mot förintande renhetsfantasier.
”Ordningens arméer var på marsch för att göra upp med detta eländiga som hade blivit över, resten av oordning och avfall”, skriver Trotzig. ”Som ett led i renhetens genomdrivande börjar man låta arrestera folk. I hopvis, i massvis vandrar de in genom fängelseportarna: efter kort tid förslår inte de vanliga fängelse- och arrestlokaler som den erövrade befolkningen hållit sig med i fredstid: vidsträckta läger upprättas.”
Att renhet och rationalitet kan slå över i utrotning och förtryck är en väsentlig insikt, och den har formulerats många gånger, exempelvis av Adorno och Horkheimer i Upplysningens dialektik (1944). Kanske var det ännu nödvändigt att poängtera det i 1970-talets Sverige – när Sjukdomen publicerades – men denna insikt har sedan dess förvandlats till en av de intellektuellas mest älskade floskler. När renliga och mycket välanpassade människor möter ord som ”renhet” eller ”ordning” är de numera förprogrammerade att associera till nazism, steriliseringspolitik och kolonialism. Genom en vacker historisk ironi har ”renhet”, ”ordning” och liknande begrepp blivit den smuts som nu ska jagas bort så fort den visar sig. Det borde vara dags att vi frågade oss hur mycket vi förstår – och hur mycket förståelse vi förlorar – när vi lär oss associera renhet med ondska.
”Det är ju så att fulländningen vill lyfta andra upp till sitt tillstånd – med hjälp av alla beskärande formande redskap som finns. Sekatörer, spanska stövlar, korsformade träställningar”, förklarar Trotzig. Sida upp och sida ner får vi nu veta att ”enhetligheten vill ena”, ”ordningen ordna”, ”renheten rena”, och ”dessutom måste ju några offras på vägen mot den fulländade mänskliga gestalten”.
De som Trotzig syftar på söker inte fulländning; de vill ha makt och de vill utöva våld. Fulländningen är den retorik som de våldslystna pryder sig med, för att se lite mer respektabla ut för sig själva. Varför skulle vi gå på så enkla trick?
Ingen borde bli förvånad över att en ledare som planerar massmord föredrar att prata om renhet i stället för om mord, men vad vinner en författare på att överta hans retorik och hans självbild? En massaker kan aldrig vara annat än grisig, hur förföriskt det än är att föreställa sig något slags kirurgiska precisionsingrepp.
Var kommer renhetsfantasierna från? Om kvällarna läser fadern för Elje ur Jehovas vittnens skrifter. Här, där man kunde förvänta sig en bärande bjälke i det resonemang om renhet och fadersmakt som Trotzig vill föra, är romanen märkligt stum. Hon antyder knappt vilka idéer som fadern droppar in i Eljes hjärna; läsaren får själv sluta sig till det, genom den effekt som idéerna kommer att få, det vill säga mordet på sjuksköterskan. En hädisk läsare kunde misstänka att Trotzig, som annars är så skarpsynt och så noggrann med sina beskrivningar, undviker att säga något konkret om skrifternas idéinnehåll eftersom det skulle tvinga henne att konfronteras med liknande, intoleranta idéer i katolicismens historia.
Fadern framstår som avigsidan av den självdisciplinerande arbetarklass som Ronny Ambjörnsson har beskrivit i Den skötsamme arbetaren (1988). Han är så besatt av att göra rätt för sig att han inte vill ta emot sin pension. Som ung är han lika misslyckad som Elje, men han utvecklas i en annan riktning: han blir lojal med en överhet vars krav han inte kan leva upp till. Det syns tydligt, tycker fadern, ”Vem som var byggande sammanhållande del. Vem som var avfall.” Med lätta antydningar visar Trotzig hur fadern hamnar utanför i det välmående samhälle som växer fram efter kriget (jag antar att vi nu befinner oss på 1960-talet). När han tar på sig finkostymen för att göra ett ärende i stan ser han ut som en luffare. Utan att han själv förstår det har han blivit smutsen i Välfärds-Sverige.
Elje vet att han är den lägsta av de lägsta, men de renhetsfantasier som jäser inom honom gör att han också känner sig som Kejsaren. ”Kejsaren var ren, stor, stark.” Han är ”den som är helt oförorenad”. Kejsaren väntar lugnt och tyst på en uppgift – mordet i sjukhusparken.
Inom den som är underlägsen uppstår alltför lätt totalitära fantasier om absolut renhet och absolut kontroll, som om det var frågan om en psykologisk naturlag. Hitler förklarade att tyskarna var överlägsna, att de var starkare och intelligentare än alla andra folk; samtidigt var de så förtryckta av de svaga och underlägsna judarna att de riskerade att gå under. Den här känsloknuten, där förödmjukelse och överlägsenhet flätas ihop, kan framstå som en paradox för den som vill tänka logiskt, men den är extremt effektiv när den utnyttjas för politiska syften. Följer man det här känslospåret ytterligare några steg kommer man att hitta en religiös association, som Trotzig undviker. Var inte Jesus lika förödmjukad som Elje, samtidigt som han också var den allra högste? Trotzig, som inte brukar vara rädd för att gå djupt in i själsliga smärtpunkter, borde ha kunnat utvinna massor av material ur denna komplicerade motsättning mellan högt och lågt.
Intervjuad om romanen tio år efteråt säger Trotzig till Dagens Nyheters Karl Erik Lagerlöf att hon ”ville skildra krigets uppkomst inne i själen på folk” (DN 28/5 1983). ”Hela bokens problematik kretsar kring andra världskriget och de själslägen av omänsklighet som detta krig är prototypen för.”
Trotzig har emellertid lastat sin båt på ett sådant sätt att det som möjligen skulle vara huvudsaken skjuts åt sidan och blir en bisak – och det vinner boken på. De långa beskrivningarna av ljuset, landskapet och tristessen besegrar romanens planerade budskap, och de gör det utan att ens anstränga sig.
Elje som metafor för andra världskriget eller förintelsen fungerar lika dåligt som att göra Kurtz till metafor för kolonialismen i Joseph Conrads Mörkrets hjärta (1899). Kurtz och Elje kan aldrig representera systemet; de är den sorts avvikare som varje väldisciplinerat förtryckarsystem kommer att stöta bort. Därför blir romanen om Elje ingen enkel moralitet om det våld som systemet ger upphov till; den berättar något annat och större.
Faderns predikningar framstår inte som en orsak till det som händer; möjligen ger de lite extra riktning och fokus åt en utveckling som redan är på gång inom Elje. Långt mer övertygande är de stycken som visar att Elje är beredd att begå övergrepp just för att han inte är ren, enhetlig eller välordnad. Det finns inget grymmare än den underlägsnes föreställning om styrka, och inget farligare än den kärlekslöses föreställning om renhet, perfektion och makt.
Efter mordet flyr Elje till skogen och dör innan polishundarna hinner fram till honom. För Teresa slutar det heller inte bra. En snöstorm hindrar henne från att gå med mat till föräldrarnas hus. När hon kommer fram, fylld av onda aningar i det stillsamma solskenet, syns ingen rök från skorstenen. Fadern ligger död innanför dörren och modern har inte långt kvar. Båda begravs några dagar senare. Teresa börjar angripas av skuldkänslor, som inte försvagas trots att tiden går: ”Du kom inte när de behövde dig. Du svek. Ditt fel.”
Hon kan inte förlåta sig själv. Fram till dess har hon framstått som en ödmjuk, oansenlig och lite blek person; denna vägran är det starkaste i henne. Den utvecklar en fruktansvärd kraft. Till sist söker hon hjälp hos prästen – och då tänker läsaren Aha!
Trotzig är ju en katolsk författare – det är närmast obligatoriskt att påpeka det – därför kommer vi säkert att få se hur kyrkan sluter Teresa i sin famn och ger henne den förlåtelse hon behöver. De läsare som tänker något i den stilen kommer lyckligtvis att få en överraskning. Prästen, herr Tadeusz, är ”en liten grå man som luktade illa”. Han kan inte hjälpa henne. Hon går därifrån med sin skuld.
Något år senare kommer en väckelserörelse till bygden, och Teresa ansluter sig. Nu tänker läsaren Aha! igen, men lite svagare denna gång. Snart visar det sig att väckelsen inte heller kan hjälpa henne. I stället händer något underbart: Trotzig låter Teresa vandra ut ur berättelsen oförlöst och oförsonad. I sådana ögonblick visar hennes språk vad det förmår: kring orden har ett resonansrum uppstått, och när detta oförsonade slut kommer, får det en klang av något storartat. Alla andra sätt att avsluta novellen hade förminskat Teresa. De två sista styckena lyder som följer:
”Något lindrade det att gå genom mörker och köld, det var vidrörbart. Men annars var det som om en del av henne lösgjorde sig och styrde bort, den delen var fri och kunde styra hur långt som helst in i himlen, den var fri, fri – men småningom förnam hon det som om den var inte så mycket fri som lossryckt, utan styrsel, skenande.
Men med vårmånaderna. Något åt och åt underifrån liksom vattnet gnager och fräter istäcket, isen tärs och förtunnas. Något underligt levde och arbetade därnere i det mörka gömda. Hon kunde inte säga vad – bara att något levde där, gömt, oberäkneligt. Något hotade. Hon ville slå omkring sig, försvara sig, skada. Men hon kunde ju inte nå det, hela tiden vek det undan, det var i henne själv, det var hon själv – ingen annan, ingen annanstans.”
Håkan Lindgren är frilansskribent för SvD Kultur.
Ur Signum nr 3/2024, s. 31–36.