av PER HÖJEBERG
Sveriges television SVT har under hösten och våren visat en påkostad och omsorgsfullt annonserad serie om Sveriges historia. Det stämmer till eftertanke om public service i ett land gör detta. Parallellt har SVT producerat en rad andra kompletterande program: om Sveriges musikhistoria, konsthistoria och litteraturhistoria och ett program om ”Kvinnorna som förändrade historien”. För barn har en förenklad serie sänts: ”Historien om Sverige med Farah”. Avslutningsvis visades programmet ”Vetenskapen bakom historien om Sverige”, där det redogjordes för de vetenskapliga metoder som använts. Även radioprogram kring Sveriges historia har sänts. En hel rad program för att dokumentera och skildra Sveriges historia från istiden till våra dagar.
Denna artikel är en reflektion kring denna gigantiska satsning, som för övrigt görs i en tid då public service är satt under diskussion och frågor ställs kring vad ett lands public servicebolag skall prioritera. Artikeln resonerar kring urval, presentation, vinkling och historiebruk.
Historiekultur och historiska berättelser
Inom historievetenskapen talas det om ett lands historiekultur. En samling starka berättelser som sammanfogas till en kollektiv, meningsskapande minnesbild. Den är ständigt stadd i förändring och motberättelser kommer ständigt upp. Berättelserna dekonstrueras och omtolkas, men vissa företeelser, händelser och personer är mer beständiga än andra. Historiekulturen existerar inte i ett vakuum, den bärs upp av politiska, religiösa och sociala företeelser. Den här artikeln kommer att analysera vad denna serie bidragit med till denna historiekulturella utveckling och om det går att se något underförstått eller aktivt historiebruk. Bärs den upp av en sammanhängande berättelse? En berättelse är i motsats till en krönika meningsskapande med ett syfte och sensmoral, klart definierade aktörer och sammanfogade med en kausalitet. Höjdpunkter och vändpunkter får styra berättelsens dramaturgi.
Vad utlovar SVT med denna serie?
I trailern för den stora serien utlovas ett genomgående tema och en fråga ställs: ”Hur skapas ett land? Genom krig, maktspel och allianser och svek, genom tro, övertygelse och tradition.” Vi får inledningsvis en inblick i hur vi kommer åt svaren: ”Historien formades av människorna som levde här, genom upptäckter de gjorde, genom levnadssätten de utvecklade och verktygen de uppfann, genom utmaningarna de ställdes inför och hindren de tog sig förbi.” Vid introt inför varje program upprepas detta: ”Det här är berättelsen om vårt land. Om människorna och krafterna som har format det. … Det här är historien om Sverige!” Ett klart aktörsperspektiv, det är de historiska aktörernas handlande och val som utgör grunden för berättelsen och det är teknik, sociala, kulturella och religiösa förhållanden som skall undersökas. En god grund för en god berättelse. Varje program har en tematik som ger en viss berättelsekaraktär; aktörer lyfts fram och en utvecklingslinje dras upp. Det är i grund och botten en utvecklings- och framstegstanke som driver dessa teman.
De tidiga historiska epokerna
Medeltidsavsnittet framställs inte som en mörk tid utan som framstegens tid, där inte minst kyrkan ges en roll som en aktör som driver på även en materiell utveckling av jordbruk, bergsbruk och utbildning. Kyrkan är med och driver på riksbildningen genom att upprätta ett ärkesäte i Uppsala 1164. Med en av påven upprättad kyrkoprovins läggs grunden för ett internationellt erkänt rike. Det framställs som att ”kristendomen ger nya möjligheter, alla får en möjlighet att komma till himlen”. Nya riter som både innehåller vidskepelse och rationella helhetsförklaringar introduceras. Kyrkan inkluderas som en del av förändringarna av den tidiga medeltiden – jordbrukets omvandling och expandering, gruvnäring, folkökning, social omsorg, fattigvård, utbildning – inte minst genom klostren.
Tiden 1361–1560 karaktäriseras som ”Kampen om tronen” och drivkraften i det tematiska upplägget är maktkampen mellan olika intressen: kungen, adeln, bergsmän och handelsmän. Drottning Margareta, den heliga Birgitta och Gustav Vasa lyfts fram som betydelsefulla maktspelare som driver berättelsen, så även köpmännen i Hansan och handelsmännen i de svenska städerna. Gustav Vasa får en särställning som segraren i denna maktkamp. Nationsbildningens fulländning genom honom är en drivande tes. Berättelsen om hänsynslösa härskare kompletteras med berättelser om socialt klättrande via kyrkan. Vändpunkter markeras såsom bildandet av Kalmarunionen 1397 och Stockholms blodbad 1520.
Den så kallade stormaktstiden 1658–1720 presenteras med ett osedvanligt dystopiskt tema: ”Sverige går igenom något av de svåraste tiderna landet varit med om. … Alla krigen förvandlar Sverige till en militärstat.” Förutom krigen är det häxprocesserna som blir bärande delar av detta mörka tema. Den personifieras av prästen i Torsåkers församling Laurentius Hornaeus och en av vändpunkterna i berättelsen är häxprocessernas avblåsning.
Nya tiden 1719–1810 beskrivs som en omvälvningarnas tid som utmanar den gamla ordningen med stora politiska, sociala och kulturella förändringar. Det är på ett markant sätt ett kungacentrerat aktörskap. Kungarnas agerande eller brist på agerande står i centrum av det tematiska upplägget, men även upproren och invändningarna mot denna kungamakt i form av bondeuppror och adelssammansvärjningar och en kamp för yttrande- och tryckfrihet. Ett annat tema är globalisering, handel och kolonisering, som bereder plats för nya samhällsgrupper och utmaningar av sociala och kulturella normer, som klädsel och socialt umgänge.
Program nio drivs av temat ”Folket tar makten” och omfattar tiden 1809–1921. ”Reformer, vaccin och nyvunnen fred – Sverige tar sina första steg mot ett rättvist och demokratiskt samhälle.” Det är demokratiseringsprocessen och utvecklingen mot ett mer jämlikt och jämställt samhälle som driver detta tema. Här görs utvecklingsoptimismen ännu mer tydlig som den drivande kraften. Folkrörelser som arbetarrörelsen, nykterhetsrörelsen och kvinnorörelser görs till viktiga aktörer. Kampen för rösträtt, religionsfrihet och andra mänskliga rättigheter är ledande motiv.
Välfärdsstat och folkhem
I det sista programmet, som berör tiden efter 1921, presenteras temat så här: ”Det är en period då vårt land går från att vara ett jordbrukssamhälle, med djupa klassklyftor och hårda konflikter på arbetsmarknaden, till att vara ett av världens rikaste länder, en välfärdsstat”; landet ”går igenom enorma förändringar i en takt man inte tidigare skådat, svenskarna går mot en framtid ingen skulle drömma om, det gäller inte minst de flickor som växer upp nu och kommer att få helt andra möjligheter än tidigare generationer.”
Det betyder att berättelsekaraktären är mer framträdande i detta program och det är minst sex berättelser som bär upp programmet: berättelserna om välfärd, demokrati, modernitet, jämlikhet och jämställdhet samt samförstånd. Dessa berättelser kan sammanfattas i en: folkhemsberättelsen. Det är en traditionell berättelse som varit stommen i den svenska historiekulturen sedan länge. Folkhemsberättelsen är dock omtvistad och under omförhandling. Med den förs samarbetspolitiken in som en bärande tanke, med förhandlingar och kompromisser för att åstadkomma förändring. Det är dock den politiska och fackliga dimensionen som dominerar i seriens folkhemsberättelse; ”den svenska modellen” är ett politiskt projekt. Det är med andra ord en klassisk socialdemokratisk version av folkhemsberättelsen som dominerar. Politiska beslut skapar nya förutsättningar för bostäder, social omsorg och välstånd. Visserligen ges forskare, ingenjörer, författare och samhällsdebattörer en plats, men det är de politiska besluten och den fackliga kampen som skapar Välfärdssverige.
Hanteringen av folkhemsberättelsen
På senare år har motberättelser skapats till den klassiska socialdemokratiska folkhemsberättelsen. Liberala berättelser som mer betonar innovationer, entreprenöranda, företagaranda, uppfinningar och teknisk utveckling, som lägger grunden för tillväxt och välstånd. Dessa liberala perspektiv får inte lika stort utrymme i serien. Visserligen redogörs det för den ekonomiska tillväxtens betydelse för välståndet, och att samförståndsandan mellan socialdemokrati och näringsliv tillät näringslivet att göra det de var bra på: skapa tillväxt. Men näringsliv och forskarvärld blir inte aktörer på samma sätt som fackföreningsrörelse och politiker.
Man skulle även kunna se det som en stor brist att den långa historiska linjen med självägande bönder, organiserade i sockenstämmor och fyrståndsriksdag, inte ses som en del av det demokratiska samhällets framväxt. Liksom att den bildade borgarklassen – och inte minst dess kvinnor – inte ses som en lika viktig aktör som arbetarklassen i välfärdssamhällets framväxt.
Folkhemsberättelsens negativa sidor lyfts fram men dominerar inte. Den sociala ingenjörskonsten framställs inte enbart som något negativt: bostadsinspektion, barnavård, fattigvård och nykterhetsvård städar upp och gör Sverige mer jämlikt, rent och modernt. Det är en i grunden optimistisk berättelse, det är möjligt att göra samhället bättre. De mörkare sidorna av folkhemmet presenteras men skjuts lite i bakgrunden. Visserligen beskrivs den kartläggning, vägning och mätning av stora befolkningsgrupper som ägde rum och att individer ställdes mot varandra: den nordiska folkstammen skulle skyddas mot inre och yttre fiender; 10 procent av befolkningen steriliserades.
Möjlighet att identifiera sig med konkreta aktörer
Ett sätt att få en sammanhängande berättelse som tilltalar åhöraren är att följa ett konkret livsöde, som får förkroppsliga det man vill lyfta fram i berättelsen. Den heliga Birgitta får personifiera medeltidens fromhetsideal. Kyrkoherden Laurentius Hornaeus får personifiera häxprocesserna. Vi får följa en officersfamiljs öden genom det stora nordiska kriget i början av 1700-talet. Ryttmästare Johan Stålhammar och hans maka Sofia Drake får förkroppsliga massutskrivningar och krigets plågor, där åtta av tio soldater dog, så även Stålhammar och en av hans söner. Vi får följa dessa livsöden genom den korrespondens som upprätthölls mellan makarna Stålhammar och hustruns dagbok. Under 1800-talets omvälvningar tar torparflickan Lena Törnqvist denna roll. Hon blir jordlös av skiftesreformerna och försörjer sig som piga. Vi får följa henne under ett husförhör. Hon flyttar slutligen till Jönköping och börjar arbeta på Jönköpings tändsticksfabrik och blir svårt sjuk av svavlet från tändstickorna.
I de sju halvtimmeslånga programmen i serien ”Kvinnorna som förändrade historien” får vi följa sju starka kvinnor under 1800- och början av 1900-talet som gjorde avtryck i den svenska historien som kvinnosakskvinnor, men även kvinnor som får representera fyra av våra i dag fem erkända nationella minoriteter: en romsk kvinna, en renägande fjällsamisk kvinna, en skogssame, en kvinna från de värmländska finnskogarna och två tornedalska kvinnor. Det blir en dubbel möjlighet till identifikation med dessa personer: å ena sidan kvinnor som ville förändra och göra samhället bättre och å andra sidan starka individer ur de nationella minoriteterna. Det är alltså förändring och framstegstanke som åter dominerar i dessa program. Anmärkningsvärt nog presenteras ingen judisk kvinna. Den judiska historien lyser även till stora delar med sin frånvaro i huvudserien. Det är enbart när andra världskriget presenteras som judar nämns, inget om judars påverkan på den svenska historien mer än som flyktingar. Deras pressade situation generellt i det svenska samhället har ingen plats i berättelserna, som är fallet för de övriga nationella minoriteterna. Något anmärkningsvärt, inte minst med tanke på att dessa svårigheter fortfarande finns kvar för landets judiska minoritet.
Finns det ett bärande historiebruk i dessa program?
Historiebruk är ett vedertaget verktyg som historiker sedan många år använder för att belysa intentioner och resonemang när historiska händelser väljs ut, tolkas, bearbetas och sammanfogas till en berättelse, men även för att komma åt det som driver människan i hennes historiska sökande. När vi blir medvetna om vår existens, har människan en förmåga till en reflektion i tid och rum och att upparbeta sitt historiemedvetande. Det mest djupgående historiebruket är alltså ett existentiellt sådan. När vi reflekterar över vår position som människa använder vi historien för att stärka vår identitet. Historiebruket kan även ske på ett mer kollektivt plan i form av ideologiska och politiska bruk och för den delen även missbruk.
Vi skulle kunna säga att det grundläggande bruket i denna serie är ett existentiellt bruk av den svenska historien. Ett identitetsstärkande syfte. När man inledningsvis i serien ställer frågan hur ett land skapas och ger svaret att det är vi, människorna som lever och har levt i det som skapat landet och historien, är detta ett exempel på ett existentiellt bruk. Det går bakom detta att ana att syftet med serien är att stärka identiteten för individen, men även nationellt. Därmed tangeras även ett politiskt bruk, en politisk ambition som växer sig allt starkare i Sverige, att enas kring en historisk berättelse om vårt land som alla i varierande grad måste omfatta. Politiskt kommer det till uttryck i krav på integrering för nyanlända eller krav på kunskaper om det svenska samhället vid ansökningar om medborgarskap. Det finns även en pågående statlig utredning om en svensk kulturkanon och det har framförts politiska krav på en kanon även för skolans historieundervisning.
Det är i detta politiska sammanhang som denna serie har producerats. Det finns politiska krav i bakgrunden som producenterna säkerligen tagit hänsyn till men även med bevarad journalistisk integritet hållit distans till. En väl avvägd balans får vi säga. Det är ingen nationalistisk hjälteberättelse som presenteras, men det är ändå de stora traditionella händelserna i den klassiska berättelsen om Sverige som lyfts fram. Kungarna får en stor plats och de presenteras ömsom som nydanare och ömsom som tyranner. Allsidighet är en ledstjärna för berättelsen och en balanserad berättarteknik ger åhöraren en möjlighet att själv ta ställning till aktörer och händelser. Det går att känna igen sig i de stora identitetsskapande händelserna i den klassiska berättelsen som traderats sedan en lång tid.
Det finns även ett emancipatoriskt drag i historiebruket. De nationella minoriteterna samer, romer, finnar och tornedalingar lyfts fram på ett sätt som ger dem upprättelse. Det koloniala äventyr Sverige var inblandad i genom kolonin Saint-Barthélemy berörs med samma syfte, när den slavhandel som där florerade omnämns. Någon större affär görs dock inte av detta. Även tjänstehjonsstadgans slavliknande former hanteras i ett emancipatoriskt syfte, liksom det efterföljande statarsystemet. Andra världskrigets folkmord berörs och judarnas öde lyfts fram, men judarnas utsatta position i det svenska samhället som nationell minoritet får dock inte samma utrymme som de andra nationella minoriteterna.
Vad gäller det politiska historiebruket favoriseras som sagt den socialdemokratiska folkhemsberättelsen när 1900-talet presenteras. På det religiösa området hanteras den medeltida katolska kyrkan med en markant positiv berättelse. Kyrkans bidrag till den materiella utvecklingen är påtaglig och andlighet och fromhetsliv under senmedeltiden får ett stort utrymme genom porträtterandet av den heliga Birgitta och pilgrimsfärdernas stora betydelse för fromhetslivet. Här ansluter man delvis till den berättelse som sedan romantiken dominerat den svenska historiekulturen, en romantisk och till stora delar idylliserad medeltidsberättelse, där den maktpolitiska dimensionen valts bort.
Det motsatta kan iakttas när den lutherska statskyrkan presenteras. Här är det frågan om en betydligt mörkare berättelse, med häxprocesser och plågsamma husförhör, där den maktpolitiska dimensionen dominerar, med en kontroll av bondebefolkningen. Det är genom Luthers katekes och hustavlan som samhällets makthierarki upprätthålls. Makt är även ett starkt motiv när Gustav Vasa drev igenom reformationen. Statskyrkan beskrivs inte som en positiv kraft i seriens övergripande framstegsberättelse. Denna maktpolitiska dimension hade även kunnat läggas på den medeltida katolska kyrkan. Den katolska minoriteten tas inte med i 1800-tals berättelse om kampen för religionsfrihet och andra rättigheter, där är det frikyrkorna som får en framträdande plats som pådrivande i demokratiseringsprocessen.
Sammanfattande bedömning
300 experter är konsulterade, varav 100 medverkar. Detta ger tyvärr en något splittrad bild. Flertalet experter får komma till tals endast några sekunder; deras synpunkter följs sällan upp och problematiseras inte, trots att de sitter inne med stor kunskap och har en god inblick i det aktuella forskningsläget. Skådespelaren Simon J. Berger är den som håller samman berättelsen, kommenterar och reflekterar.
Serien är annars mycket noga med att relatera till både historisk och arkeologisk forskning, men denna forskningsfront analyseras inte i själva programmen.
Det görs dock i viss utsträckning i ”historiskt eftersnack” som följer på varje program och även i det avslutande programmet som just handlar om de vetenskapliga metoder som använts. Eftersnacket drivs generellt av en strävan efter att problematisera och skapar mer av kausalitet i berättelsen. Här görs även källkritiska bedömningar och det öppnas för möjligheter till invändningar. Trots en stor mängd av presenterade händelser och personer görs även kompletteringar av panelen.
Och forskningsfronten kring den tidiga historien har verkligen gått framåt. Det påpekades i det avslutande programmet att stora framsteg till och med gjorts efter det att serien färdigställts. Det är fascinerande vad arkeologer kan få fram av en liten upphittad benbit, då den undersöks med modern DNA-teknik och andra vetenskapliga metoder, och hur en analys av bevarade mineraler kan spåra handelsvägar, mänskliga förflyttningar och levnadsförhållanden. Även de senare programmens hantering av skriftliga källor är imponerande.
Det skapas ingen uttalad enhetlig berättelse för denna serie, vilket heller knappast varit möjligt. Trots den gedigna vetenskapliga underbyggnaden är det inte en vetenskaplig inlaga utan en journalistisk produkt, som följer en internationell journalistisk standard vad gäller berättartekniken. Det är i mångt och mycket en anglosaxisk tradition som genom denna serie fått ett rejält fotfäste även i Sverige. Även om det inte varit producenternas ambition går det att se BBC som en klar förebild för denna typ av produktion. Det skall vara snabba klipp som dominerar och slutsatserna får tittarna till viss del själva dra. Efter själva programmet får dessa dock en viss hjälp att hantera analysen och även komma till tals, direkt via sociala medier och indirekt via konstnärer och journalister som ställer kritiska frågor till de inbjudna historikerna. Tv-mediet har helt enkelt skapat en egen genre för historieförmedling och SVT:s storsatsning har avsevärt bidragit till att utveckla denna genre. Historiebruket ligger någorlunda nära det som politiskt och socialt dominerar den samtida debatten, men man tar ibland ut svängarna i kritiska inlägg. Det är ett personligt tilltal i historiebruket. Vår existentiella situation som moderna människor skall sättas in i ett meningsskapande sammanhang, men även utmana oss.
Per Höjeberg är fil. dr i historia vid Lunds universitet.
Ur Signum nr 3/2024, s. 26–31.