av ANDREA RIEDL
I den världsvida synodala processen, som påven Franciskus initierat för perioden 2021–2024, har ett av kyrkans kännetecken i den allmänna debatten närmat sig rangen hos de fyra traditionella notae ecclesiae [kyrkans kännetecken]. Till bekännelsen av ”en enda, helig, katolsk och apostolisk kyrka”, som den Niceno-konstantinopolitanska trosbekännelsen (år 381) kom att hålla fast vid, kommer nu kännetecknet synodalis i viss mån som en ny ecklesiologisk ledande princip, som den världsvida katolska kyrkan intensivt sysselsätter sig med, nämligen principen om den gemensamma vägen (σύνοδος), som kyrkan vandrar i sin mission (utåt) och i förhållande till sitt liv och sina strukturer (inåt), och som på nytt aktualiserar och uttrycker kyrkans väsen i bilden av ett pilgrimsvandrande folk (Lumen gentium 14, 48–50).
Notae ecclesiae – väsen och målinriktning
I de teologiska standardlexikonen betecknas notae ecclesiae som mål och ideal, som det gäller att uppnå, men som det likväl inte helt kommer att gå att uppnå. Eller med andra ord: notae ecclesiae anger hur kyrkan bör vara, och de är därmed i idealfallet synliga tecken på den egentliga ecklesiologiska verkligheten. Kritiken har här i synnerhet handlat om huruvida dessa fyra kännetecken – enhet, helighet, katolicitet och apostolicitet – ska uppfattas som regelrätta kännetecken för den sanna kyrkan, som ett faktum. Att kyrkan exempelvis inte är överens, och därmed (ännu) inte har förverkligat idealet om enhet, finns det tillräckliga belägg för i kristendomens tidiga historia, genom förekomsten av olika kristna kyrkor som inte alls stod i gemenskap med varandra. Att kyrkan exempelvis inte är helig och därmed (ännu) inte har levt upp till idealet om helighet behöver man inte ens gå till de talrika exemplen från kyrkohistorien för att se, utan här räcker det med att titta på samtiden med dess nästintill dagliga nyheter om övergrepp i kyrkliga sammanhang. Även kännetecknet katolsk/universell och apostolisk betecknar mål och ideal, vars kyrkohistoriska och teologiska utforskande – av exempelvis begreppen apostolisk succession, mission, religiös och kulturell interaktion etcetera – ännu inte är uttömt. Med ”ideal”-karaktären för ögonen talar Andra Vatikankonciliet, i den franske teologen och dominikanen Yves Congars efterföljd, följaktligen om väsensegenskaper (LG 8) och inte om väsensbeskrivningar. Tanken är att notae å ena sidan är identitetsbundna kännetecken och ankarfästen, som redan kännetecknar den kyrkliga verkligheten och å andra sidan ständigt visar hur kyrkan enligt Jesu Kristi sinne bör vara.
En konkret kyrklig verklighet
Ansträngningen för att komma dessa ideal så nära som möjligt tycks mig vara en viktig drivfjäder för kyrkligt engagemang på alla nivåer och inom alla hierarkier. Ty när allt kommer omkring syftar en sådan ansträngning till sundhet (jfr med talet om den sunda läran i pastoralbreven i Nya testamentet) och därmed till kyrkans frälsningshistoriska och teologiska uthållighet – vare sig den är ekumenisk, med tanke på förverkligandet av enheten, eller socialetisk, moralteologisk eller helt enkelt våldspreventiv, med tanke på förverkligandet av heligheten. Talet om notae uppmuntrar därför till ett slags självreflekterande prövningsprocess inom kyrkan. Där är den grundläggande, ja, fundamentalteologiska frågan om Jesu Kristi kyrkas ideala kännetecken speglade i budskapet om Guds rike. Dessa kännetecken har alltid varit fler än de fyra klassiska, vilket kommer att vidareutvecklas nedan. Vad gäller den konkreta, historiska och samtida kyrkans verklighet och hur den präglar och formar henne, är dessa kännetecken indikatorer på det som kyrkan uppfattar som tradition – som översättning av frälsningsbudskapet i den aktuella situationen.
De kyrkohistoriska disciplinerna ägnar sin uppmärksamhet åt denna konkreta realitet under historiens gång och frågar sig om och hur kyrkan har motsvarat dessa anspråk respektive om och hur sådana anspråk själva har förvandlats i den tidshistoriska kontexten. Sålunda visar exempelvis forskningen inom den tidiga kyrkohistoriens område entydigt – i motsats till narrativet om den enda, odelade kyrkan under det första årtusendet – att ett sådant idealt krav på kyrklig enhet redan från början fick stå tillbaka mot bakgrund av en konkret verklighet med åtskilda kyrkor. Den historiska de- respektive rekonstruktionen erbjuder här en möjlighet att differentiera och inte nöja sig med (alltför) enkla svar och ämnesstyrda motiveringar.
Tre tecken på sådan dekonstruktion kommer här att presenteras med hänvisning till befintliga begrepp som vi behöver hålla i minnet, för att sedan i ett andra steg komma tillbaka till synodaliteten i historiens ljus.
Det komplexa förflutna
Det första tecknet är av hermeneutiskt slag och rör vårt nuvarande förhållande till det förflutna. Den i Regensburg verksamme bibelvetaren Tobias Nicklas pläderar för en större tilltro till det förgångna. Visserligen har vi endast begränsade möjligheter att rekonstruera historien, men likväl borde vi utgå ifrån att det förflutna – även om det är helt annorlunda än vår värld i dag – kan ha varit lika komplext. Denna viktiga princip för sättet att närma sig historien underbyggs med en målande bild: Man föreställer sig en balsal, där människor rör sig i ringdans och pardans. Att se in i det förflutna är jämförbart med att utifrån kika in genom nyckelhålet till denna balsal och att, utifrån minsta möjliga synfält, försöka att rekonstruera helheten. Dessa ögonblicksbilder är byggstenarna, som hjälper oss att med historievetenskapliga metoder få tillgång till en komplex och förändrad, förgången värld, som i många avseenden står i ett förhållande till vår egen. Det första tecknet är därför om vi tror det förflutna om att ha varit mer komplext än vad vår nyckelhållstitt förmår att visa.
Inte bara för att motivera nutiden
Det andra tecknet vill inte bara förstå historien som en linjär schablon med motiveringar för dagens verklighet utan i dess egen rätt. Ett exempel: Dagens kyrkor uppvisar mångfaldiga synodala traditioner, som i idealfallet berikar varandra. Forskningen om dessa har under senare år, inte minst tack vare den aktuella kyrkliga synodalitetsdiskussionen, fått ett stort uppsving. Men historien utspelar sig inte enbart på ett linjärt plan i den meningen att den kan ge historiskt stöd åt synodala strukturers relevans och betydelse. Ty kyrkorna i öst och väst har i lika hög grad storslagna traditioner av motsatsen till synodalitet i dagens mening – exklusiviteten och radikaliteten inom det tidiga munkväsendets utvecklingar (för mer utförlig framställning se nedan) eller den tidiga medeltidens reformansträngningar med sina våldsamma tillbakatränganden av världsligt, politiskt inflytande i kyrkan. Det andra tecknet är därför att historien kan motivera samtiden, men den inskränker sig inte till det. Den är mer än en linjär schablon med motiveringar för nutiden.
Kyrkans kännetecken varierar
Det tredje tecknet har redan nämnts ovan. Det traditionella fyrtalet i notae ecclesiae – enhet, helighet, katolicitet och apostolicitet – har genom kristendomens historia på intet sätt varit konstant eller normgivande. Fyrtalet har emellanåt begränsats alltefter tidens krav. Ett bra exempel på detta är den omvälvande så kallade gregorianska reformen under 1000-talet. Ty inom ramen för denna process etablerades slagordet libertas ecclesiae, att kyrkan skulle vara fri från inflytande från världslig makt, från sekulära maktanspråk på kyrkliga intressen och slutligen fri från potentiella och konkreta krav från inflytelserika lekmän.
År 1520 förtydligade Martin Luther de fyra traditionella kännetecknen genom att ange dopet, eukaristin och den heliga Skrift som synliga tecken på den sanna kyrkan i världen och överförde därigenom de fyra traditionella kännetecknens betydelse till dessa synliga tecken. Tio år senare vann dessa tre insteg i Augsburgska bekännelsens sjunde artikel. De fyra notae kom även något senare att kritiseras för sin bristande användbarhet av Robert Bellarmin, den romersk-katolska kyrkans uppenbart mest omstridde och berömde kontroversteolog, efter konciliet i Trient (1545–1563). Bellarmin postulerade till och med 50 notae ecclesiae och utformade dem i första hand som en avgränsning mot den reformatoriska rörelsen. Det tredje tecknet är därför att kyrkans kännetecken, historiskt betraktade, inte beskriver någon normativ, konstaterad storhet. De är snarare bundna till tidshistoriska utvecklingar och varierar alltefter kyrkornas trosuppfattning, vars spegelbild de är.
Synodalitet i kyrkans historia: sensus fidelium?
Mot bakgrund av de nämnda kännetecknen lönar det sig att rikta ljuset mot hur synodalitet praktiserades i den tidiga kyrkan. På senare tid har det utifrån ett kyrkohistoriskt perspektiv vid upprepade tillfällen ganska nyktert konstaterats att även om deltagandet av kvalificerade lekmän (periti) var känt och allmänt accepterat vid koncilierna under det första årtusendet, så hade dock ingen lekman eller klerk under biskops rang, med undantag av kejsaren, yttranderätt, och än mindre medbestämmanderätt. Nu bör emellertid synodalitet – i synnerhet i den aktuella diskussionen – förstås som större och mer omfattande än koncilier och biskoplig kollegialitet. Därför kan den i dag mycket livliga diskussionen om kyrkans trosmedvetende (sensus fidelium) som platsen för teologisk kunskap (locus theologicus) lämna ett kompletterande bidrag. Den springande punkten i kyrkans trosmedvetande som den avgörande platsen för teologisk kunskap är Andra Vatikankonciliets formulering om att ”de troende […] betraktade som ett helt, inte [kan] fara vilse i sin tro” (LG 12). Detta trosmedvetande är enligt den katolska kyrkans lära inte enbart ett objekt utan ett subjekt som söker teologisk kunskap, det vill säga inte bara reagerande och mottagande utan agerande och aktivt. Konciliet bekräftar därmed att kyrkan i princip inte kan fara vilse, så långt som det är möjligt i enskilda frågor.
Å andra sidan är trosmedvetandet också en något odefinierad, och metodiskt svårfångad, realitet som inte kan uttryckas i precisa kyrkliga kategorier. Det finns två huvudsakliga möjligheter att förstå sensus fidelium som ett slags indikator och seismograf i och för kyrkan: Kyrkans trosmedvetande är främst ett korrektiv till konciliära eller påvliga beslut. Som sådana har sensus fidelium för det mesta kommit att uppfattas i kyrkohistorien och i de överlämnade källorna. Alla troende tillskrivs här en korrigerande funktion: antingen fäster de troende vikt vid besluten från påven och koncilierna, genom att recipiera dem, eller så avvisar de dem och integrerar dem inte i den egna uppfattningen av den sanna tron. Det första alternativet kvalificerar det troende folket som en reagerande instans som accepterar de beslut som fattats tidigare av påven och koncilierna. Det andra alternativet placerar sensus fideliums funktion inte enbart i ett passivt reagerande utan menar att den utgör en medveten och aktiv källa till teologisk kunskap – en väg, vilket vid flera tillfällen har betonats och efterfrågats i den aktuella synodalitetsdebatten.
Båda vägarna öppnar perspektiv. Båda förtydligar receptionens avgörande betydelse som indikator och seismograf för kyrklig sanning i den meningen att reception inte är något enkelriktat. Här kan ett bidrag från den i Mainz verksamme kyrkohistorikern Heike Grieser – som nyligen har ägnat sig åt en spaning efter denna proaktiva dynamik hos det kyrkliga trosmedvetandet genom att rikta strålkastarljuset mot tre olika aspekter av den tidiga kyrkan – bidra till en bättre förståelse för ömsesidigheten i dessa båda alternativ.
Bekännare
Traditio apostolica, en anonym, romersk eller alexandrinsk församlingsordning från 100-talet, betecknar en grupp av kristna som bekännare (confessores). Här rör det sig om kvinnor och män, som i samband med kristendomsförföljelserna i romarriket ståndaktigt hade utstått förtryck, lidande och tortyr men inte blivit martyrer. De var därmed närapå-martyrer, som inom de kristna församlingarna hade tillerkänts en särskild ställning och auktoritet, som hade sin grund i den heliga Skrift: Den helige Andes bistånd utlovas i synnerhet dem som hamnar i fängelse eller tvingas utstå förföljelse och tortyr (Luk 12:11), varför confessores hade sådana andligt motiverade fullmakter i det kyrkliga livet. Bland dessa fullmakter sticker syndaförlåtelsen ut. Den fullmakten utövade bekännaren utan ämbete och vigning som ett privilegium. En confessor kunde lösa från synder och utfärda ett så kallat fredsbrev, som fungerade som ett slags intyg för ett återupptagande i kyrkans fulla gemenskap (pax). Från och med de omfattande vågorna av statlig kristendomsförföljelse i mitten av 200-talet blev confessores-institutionen ett problem för biskoparna, eftersom många kristna nu under statligt förtryck begick den svåra synden avgudadyrkan för att undgå tortyr och död. Fornkyrkans kristna betecknade dessa som avfällingar från tron (lapsi) och diskuterade intensivt hur man skulle umgås med dem. För att bli återupptagna i kyrkan gick många av dessa så kallade lapsi (avfällingar) inte direkt till biskoparna och prästerna utan till bekännarna, som förmodligen var mildare mot syndarna och underlättande deras återförening.
I denna situation fastställde biskopen Cyprianus av Karthago tillsammans med några afrikanska synoder två villkor för återupptagandet i kyrkan: Endast en biskop kan besluta om detta, och det måste föregås av en flera år lång botgöringstid. Confessores inflytande reducerades i samband med detta till en rekommendation om återupptagning i kyrkan. Under det att lekfolkets auktoritet i det kyrkliga livet nu successivt trängdes tillbaka och för att till sist helt försvinna, blev de många och snabbt universalkyrkliga tillämpade konsekvenserna av detta beslut allt tydligare i form av biskopens roll som nav i det kyrkliga agerandet.
Munkväsendet
Det tidiga munkväsendet anses som kanske den främsta lekmannarörelsen under senantiken. Att valet att leva ett tillbakadraget, asketiskt liv står i motsats till iklädandet av ett kyrkligt ämbete, visar sig bland annat i det tidiga munkväsendets distans till klerus. Klerker accepterades, men knappast utöver sin funktion som gäst eller inom den liturgiska tjänsten. I sammanhanget med frågan om synodalitet bör det betonas att det var klosterväsendets stora och bestående intryck på den kyrkliga gemenskapen, ett intryck som till en början rekommenderades (och senare påbjöds) som ledde till ett munkideal för klerus. Här påverkade nu omvänt ett asketiskt levnadssätt hos lekfolk den breda kyrkliga utvecklingen dithän att kleresiet exempelvis kom att sluta sig samman i klerusgemenskaper efter kommunitetsliknande förebilder och att celibatet alltmer intensivt kom att fordras, tills det under 1000-talet med stor genomslagskraft hade gjort sin position gällande i den kyrkliga reformagendan. Dessa utvecklingar är i stora drag kopplade till munkväsendets bestående attraktivitet som lekmannarörelse.
Helgonvördnad
Även helgonvördnaden som ett uttryck för folkfromheten påverkade teologin, då denna vördnad praktiserades inte bara av lekfolket utan även av klerus. Denna idé har sitt ursprung i Tertullianus pregnanta uttalande sanguis martyrum semen christianorum – ”martyrernas blod är kristendomens utsäde”, eller annorlunda uttryckt: Den som har martyrer är inte så lätt att kuva! Helgonvördnaden började vanligtvis i de avlidnas lokalförsamlingar. Att antalet personer som vördades som helgon hela tiden växte visar på ett särskilt behov av religiösa förebilder och av människor som oberoende av status, härkomst och familjetillhörighet hade en särskild fullmakt. Särskilt den senare aspekten gör hagiografierna till en ovärderlig mentalitetshistorisk källa, eftersom de har bevarat scener från det ”normala”, det vardagliga och det som på andra ställen ansetts vara litterärt oviktigt.
Helgonvördnaden har varit och är föremål för en mångfaldig dynamik. Vem som på vilken plats och på vilket sätt blev vördad bestämdes i många fall av de troendes breda massa. Å andra sidan kunde helgonvördnaden också instrumentaliseras och märkbart monumentaliseras för att konsolidera kyrkliga ledningsanspråk. En koppling till båda tendenserna kan man se i agerandet hos biskop Augustinus av Hippo, vars inledningsvis kritiska inställning till relikkulten kring den helige Stefanos mildrades i mötet med hans församlingsmedlemmars entusiasm. Till slut samlade han själv in underberättelser kopplade till särskilda reliker från hans församling och gav order om byggnationer relaterade till dessa reliker. Den praktiserade tron hos församlingen, uttryckt i helgonvördnad, är i detta exempel inte reaktiv utan avgjort proaktiv.
Sökande efter synodala spår
I början av denna artikel noterades bland annat att varje tid frambringar och argumenterar för sina egna notae ecclesiae. Följden blir en sympatisk mångfald i det kyrkliga livet och tänkandet, som återspeglas i kyrkans rika tradition. Kravet på libertas ecclesiae vid tiden för den gregorianska reformen under 1000-talet är likaså en del av den kyrkohistoriska och positivt komplexa synodalitetsmosaik som både då och nu kännetecknar kyrkans väsen. Den gjorda kopplingen mellan synodalitet och kyrkans trosmedvetande samt koncentrationen på kristendomens förkonstantinska epok har gett kunskap om synodala strukturer även där man kanske inte i första hand hade förväntat sig att finna sådana, nämligen utanför de direkt avgörande, men inom kyrkans agerande och reagerande, instanserna under olika perioder. Och omvänt: För det kyrkohistoriska forskningsfältet består en positiv sido-avkastning av den aktuella synodalitetsdiskussionen i att den ger impulser till nya angreppssätt och frågeställningar beträffande källorna och kan fungera som en inspirerande drivkraft i sökandet efter synodala spår i kyrkans historia, vars resultat man med spänning kan se fram emot.
Översättning: Per Lindqvist
Källor och litteratur i urval
T. Söding: ”Synodale Momente – Synodale Prozesse” i Communio 51/4 (2022), 541–467.
D. W. Winkler: ”Mythos des ersten Jahrtausends. Pluralismus und Kirchentrennung im antiken Christentum” i KNA Ökumenische Information 19 (2017), 1–8.
T. Nicklas: ”Parting of the Ways? Probleme eines Konzepts” i S. Alkier, H. Leppin (utg.): Juden – Heiden – Christen? Religiöse Inklusion und Exklusion in Kleinasien bis Decius (Wiss. Untersuchungen zum Neuen Testament 400). Tübingen 2018, 21–41.
A. Weckwerth: ”Die Synoden der Alten Kirche – demokratische Strukturen in der Spätantike?” i M. Graulich, J. Rahner: Synodalität in der katholischen Kirche. Die Studie der Internationalen Theologischen Kommission im Diskurs (QD 311). Freiburg/Br. 2020, 95–116.
A. Slunitschek, T. Bremer (utg.): Der Glaubenssinn der Gläubigen als Ort theologischer Erkenntnis. Praktische und systematische Theologie im Gespräch (QD 304). Freiburg/Br. 2020.
H. Grieser: ”Hören auf das Gottesvolk? Bemerkungen aus kirchenhistorischer Perspektive zu einer Herausforderung seit frühchristlicher Zeit” i T. Söding (utg..): Der Spürsinn des Gottesvolkes. Eine Diskussion mit der Internationalen Theologischen Kommission (QD 281). Freiburg/Br. 2016, 159–189.
Denna artikel är en bearbetning av den på tyska publicerade ”Credo … synodalem ecclesiam. Kirchengeschichtliche Schlaglichter” i tidskriften Geist & Leben. Zeitschrift für christliche Spiritualität, januari–mars, nr 1/2024, s. 43–51.
Andrea Riedl är dr i teologi vid universitet i Wien och patristiker.
Ur Signum nr 3/2024, s. 37–42.