av MICHAEL MERTES
Det går inte att förneka att alltsedan den 7 oktober har en judefientlighet brutit fram på många av Europas gator, på ett sätt som man inte har varit med om på mycket länge. Sådana reaktioner på Hamas massaker den 7 oktober har blåst nytt liv i debatten om formerna för det antisemitiska ressentimentet bland muslimer och hur utbrett det är. Frågan är och förblir känslig. Inom den allmänna opinionen likställs detta ofta med idén om en ”importerad antisemitism”, ”invandrarantisemitism” eller ”ny antisemitism”, även om det inte riktigt är samma sak. Att tala om ”ny antisemitism” är bara möjligt såvida – och bara såvida – denna antisemitism sammankopplas med den ”gamla”, så att säga inhemska tyska antisemitismen, vars våldspotential visade sig i en särskilt brutal form i och med attentatet i Halle 2019.
I det följande kommer begreppet ”muslimsk judefientlighet” att användas i stället för ”muslimsk antisemitism”. Detta görs i syfte att försöka förekomma invändningen att araber ju också är semiter och därför inte kan vara antisemiter, vilket ofta hörs från arabiskt håll. Här finns en bitter ironi: ”antisemitism”, ett begrepp som myntades av antisemiten William Marr (1819–1904), är i sig självt ett judefientligt begrepp, eftersom det implicerar att judar bör definieras som ett biologiskt kollektiv, nämligen som ”semitisk ras”.
Hamas hatfyllda sympatisörer är inte bara ”invandrade Wutbürger” [En svåröversatt tysk term som på senare år blivit alltmer gängse, syftande på en medborgare som på grund av besvikelser över det politiska systemet börjat demonstrera och högljutt göra sitt missnöje hört. övers. anm.], vilket är den förringande beteckning som ibland används. När man understryker att det i Tyskland inte borde finnas någon plats för antisemitism är detta bara tomma ord om man inte samtidigt också beslutsamt synar alla judefientliga miljöer, utan att ta hänsyn till sårade känslor, och noga undersöker inom vilka miljöer våldsberedskapen gentemot personer och egendom är särskilt utpräglad. Det är även av största vikt att undersöka på vilka skolor som barn och ungdomar oftast ger uttryck för antisemitiskt ressentiment, och att titta på vilka fostrande insatser som står till buds för att stilla sådana oroshärdar.
Den ”muslimska judefientligheten” är en känslig fråga, eftersom de olika sidorna med kopplingar till denna fråga företräder politiskt motsatta intressen. Å ena sidan finns det de som utan åtskillnad anklagar Tysklands samtliga 5,5 miljoner muslimer för att vara antisemiter. Och det finns även människor som gärna avleder uppmärksamheten bort från sin egen antisemitism genom att peka på andra. I detta sammanhang hänvisar de gärna till modeskaparen Karl Lagerfelds utbrott när han 2017 i fransk TV kritiserade den tyska flyktingpolitiken på följande sätt: ”Vi [tyskar] kan helt enkelt inte, även om flera årtionden skiljer de båda händelserna åt, först mörda flera miljoner judar för att sedan [i våra dagar] hämta hit miljontals av deras allra värsta fiender.”
På den andra sidan finns de som helt enkelt förnekar att det skulle finnas något sådant problem eller värjer sig mot varje antydan i en sådan riktning genom att tolka det som ett tecken på ”islamofobi” och ”antimuslimsk rasism”. Och så finns det de som kommer med motargumentet att antisemitismen bland tyska högerextremister ju är mycket värre. I en intervju från mitten av november 2023 sade Philipp Peyman Engel, som är chefredaktör för tidningen Jüdische Allgemeine, angående detta: ”Den muslimska antisemitismen fortsätter att vara tabubelagd … Inom den judiska gemenskapen vet vi att detta är ett stort problem. Men från icke-judiskt, och även från muslimskt håll, kom ofta reflexmässiga svar på min artikel där man menade att: ’Så kan du inte skriva; du går ju AfD:s ärenden.’ Och detta trots att jag i min kommentar tydligt förklarade att AfD [det högerextrema politiska partiet Alternative für Deutschland, red. anm.] eftersträvar ett Tyskland där vi som judar och muslimer inte har någon plats.”
Men begrepp som ”muslimsk judefientlighet” eller ”kristen antijudiskhet” bör användas med försiktighet, eftersom de riskerar att leda till obefogade generaliseringar. Varken kristna eller muslimer har i sin helhet en antisemitisk hållning. Men islam och kristendom har ett problem inom sina egna led i relation till judendomen – ja, till och med i sina heliga skrifter och religiösa traditioner. Det går inte att bara skjuta ifrån sig problemet genom att hävda att det egentligen inte har någonting med den sanna tron att göra.
Ytterligare en varning är dock på sin plats, eftersom den muslimska judefientligheten inte är en homogen ideologi utan snarare en blandning, vars ingredienser ser sinsemellan mycket annorlunda ut i olika länder där muslimer utgör majoriteten. The ADL Global 100 är en jämförande internationell studie som den amerikanska organisationen Anti-Defamation League har genomfört. Där framgår bland annat hur den muslimska judefientligheten ökar i proportion till hur nära man befinner sig konflikten mellan Israel och Palestina: bland bosniska eller indonesiska muslimer är antisemitismen mindre vanlig än bland turkiska muslimer; bland turkiska muslimer är den i sin tur mindre utbredd än bland till exempel jordanska muslimer.
Att den israeliska komponenten är avgörande för det antisemitiska ressentimentet i staten Israels närområde visar sig inte minst därigenom att även dessa länders kristna befolkning är betydligt mer judefientliga än någon annanstans i världen. Hos Libanons kristna uppgår antalet till enorma 75 procent och hos landets muslimer så mycket som 82 procent. Men båda dessa resultat visar samtidigt med stor tydlighet att antisemitiskt ressentiment inte i sig självt utgör en tillräcklig förutsättning för judefientligt våld. Har man någonsin hört talas om en libanesisk kristen som skulle ha försökt bränna ner en synagoga i Tyskland?
En hybrid av olika antisemitismer
Det finns en vida spridd uppfattning om att den muslimska judefientligheten skulle ha uppstått först när staten Israel grundades 1948. Enligt denna uppfattning är det främst eller till och med uteslutande en fråga om antisemitism i relation till staten Israel. Som en följd av detta skulle denna fientlighet försvinna om bara den israeliska staten inte längre fanns kvar. Men detta är ett misstag. Den muslimska judefientligheten har historiska rötter som sträcker sig ända tillbaka till 600-talet.
Muslimers antisemitism av i dag är en hybrid bestående av fem komponenter: (1) den traditionellt muslimska antijudiska hållningen, (2) den förmoderna europeiska antisemitismen, där en kristen antijudisk inställning utgör en av källorna, (3) den moderna antisemitismen som växte fram från och med mitten av 1700-talet, (4) den så kallade sekundära antisemitismen, även känd som ”post-schoah-antisemitismen” [Schoah är det hebreiska ordet för Förintelsen, övers. anm.], (5) antisemitism i relation till Israel.
- Den traditionellt muslimska antijudiska hållningen
En antijudisk hållning av kristet slag tenderar att betrakta judar som farliga representanter för en fientlig makt, medan den muslimska motsvarigheten snarare ser dem som förlorare, som föraktliga underdogs. I linje med detta citeras följande hadith (traderade uttalanden från profeten Mohammed) i artikel sju i Hamas politiska manifest från 1988: ”Den yttersta domens dag kommer först när muslimerna bekämpar judarna (dödar judarna), när juden gömmer sig bakom stenar och träd. Stenarna och träden kommer att ropa: ’Oh muslim, oh Abdullah, bakom mig gömmer sig en jude; kom och döda honom.’ Endast gharkadträdet kommer inte att göra det eftersom det är ett av judarnas träd.”
I Koranens sura 33 (vers 26–27) traderas minnet av Mohammeds militära seger över de judiska stammar som hade belägrat Medina år 627 och även minnet av hur den judiska stammen Banû Quraiza bestraffades, eftersom de hade brutit förbundet med Mohammed. Man får ibland höra att judar kallas för ”apor och svin” i Koranen (surorna 2, vers 65–66 och 5, vers 60). Det stämmer inte helt. Det rör sig om ett straff som Allah hotar med. I sura 5, vers 60, hotar Allah ”bokens folk”, det vill säga judarna och de kristna, med att Allah ska förvandla dem till apor och svin. I dessa passager visar sig med andra ord en antijudisk och en antikristen hållning. I bakgrunden finns den inom-monoteistiska rivaliteten. Islam klandrar judars och kristnas ”otro” – på samma sätt som kristendomen tidigare beklagade sig över hur ”förstockade” judarna var.
Den muslimska föreställningen om ”den farliga juden” är en import som kom till arabvärlden tillsammans med de europeiska kolonialmakterna och som under 1800-talets första hälft fick fotfäste både i Mellanöstern och Nordafrika. Den som talar om ”importerad antisemitism” borde hålla sig medveten om att det till stor del handlar om en återimport till Europa.
- Förmodern europeisk antisemitism
Alltsedan den så kallade Damaskusaffären 1840 har legenden om ritualmord, ett förtal från den förmoderna europeiska antisemitismens förråd, varit en fast beståndsdel inom den arabiska mytbildningen om judars kriminella läggning. I mars 2002 i den saudiska dagstidningen Al-Riyadh, vilken står regeringen nära, skrev exempelvis en viss dr Umayma Ahmad Al-Jalahma som är verksam vid kung Faisal-universitetet: ”Jag skulle vilja förtydliga att den blodsutgjutelse som judar begår för att tillaga sina högtidsbakverk är ett historiskt och juridiskt väl belagt faktum som sträcker sig genom hela historien.” På Europas gator kan man få höra ett eko av detta förtal om ritualmord när muslimska demonstranter skanderar ”Israel – barnamördare” och inte ser någon som helst motsättning mellan detta och att fira när judiska spädbarn har bragts om livet med hjälp av utdelade sötsaker.
- Modern antisemitism
När det kommer till Hamas politiska manifest, artikel 22 och 17, öser man däremot ur den moderna antisemitismens förråd. I artikel 22 upprepas berättelsen om den ”judiska världskonspirationen”, som alltsedan upplysningstiden enligt vad man menar strävar efter att bryta ner alla traditionella ordningar. Det är som att läsa en kort sammanfattning av ”Sion vises protokoll” som publicerades för första gången 1903. I vissa delar av den muslimska världen betraktas fortfarande detta dokument som autentiskt. Ordet ”Sion” gör det möjligt att fritt växla mellan begreppen ”sionist” och ”jude”.
”Fienderna” – judarna, sionisterna – påstås kontrollera det globala ekonomiska systemet, talrika regeringar och ett globalt nätverk bestående av frimurarnas eliter. Man får veta att de upptänder konflikter över hela världen för att profitera på krigen. Särskilt förbluffande är påståendet att de till och med initierade andra världskriget och Förintelsen. Precis som i ”protokollen” anklagas de i Hamas artikel 17 för att använda kvinnofrigörelsen som ett verktyg för att kullkasta den heliga ordningen inom familjen och mellan könen. Man frågar sig vad det är som föranleder radikala postkolonialister vid västvärldens universitet att klassa Hamas som en progressiv befrielserörelse och som en del av den ”globala vänstern”.
En viktig roll i exporten av den moderna myten om den ”judiska världskonspirationen” till arabvärlden spelade Mohammed Amin Al-Husseini, Jerusalems stormufti, som stöddes av den nationalsocialistiska regimen. Al-Husseini inspirerade Muslimska brödraskapet, det vill säga det politiska islams viktigaste organisation, vars palestinska avläggare utgörs av Hamas och vars mest prominenta sympatisör i våra dagar heter Recep Tayyip Erdogan.
- Sekundär antisemitism
Hela spektrumet av förintelseförnekelse, -revisionism och -relativisering är i dag ett stående inslag inom den muslimska judefientligheten. Den palestinske presidenten Mahmud Abbas uttalande från sommaren 2022 är inte bortglömt: från 1947 till våra dagar ska Israel ha begått ”femtio förintelser” mot palestinierna. Tidigare var det typiskt för extremhögern i Tyskland och Europa att anklaga judar för att använda sig av minnet av Förintelsen för att utöva moralisk utpressning. Nu för tiden hör sådana paroller till den postkoloniala vänsterns repertoar: ”Free Palestine from German guilt!”
- Antisemitism i relation till Israel
Begreppet kräver en förklaring, eftersom det så ofta framkallar en defensiv reaktion av typen: ”Det är inte antisemitism att kritisera den israeliska regeringens politik!” Det är det heller inte. Till viss del beror det på utgångspunkten hos den som uttalar sig så. Utifrån ett palestinskt perspektiv är motsättningen mellan Israel och Palestina en konflikt mellan nationaliteter, en strid kring hur södra Levanten ska delas upp på rätt sätt mellan två olika folk. Antisemitiskt blir det först när judefientligt ressentiment och förintelsefantasier projiceras på staten Israel, där 46 procent av världens judar lever i dag – och när judar förnekas rätten till en egen stat och politiskt självbestämmande, vilket är vad exempelvis Hamas gör i sitt politiska manifest.
Det är även antisemitiskt att attackera de judar som lever i diaspora på grund av den politik som staten Israel för. Den som vill genomföra en fredlig demonstration i Tyskland mot den israeliska regeringens politik kan bege sig till Israels ambassad i Berlin; framför synagogan i Erfurt eller Mainz har man ingenting att göra. Att betrakta judar i diasporan som förklädda utlandsisraeler är inget annat än att anamma den urgamla antisemitiska klichén om juden som den evige främlingen – den som stötts bort av både Gud och historien och som inte hör hemma någonstans.
Problemet med brist på empiri
Av det stora antal demografiska studier kring temat ”antisemitism” är The ADL Global 100, som nämndes ovan, särskilt upplysande, eftersom den undersöker så sinsemellan olikartade indikatorer – totalt elva – på antisemitiska uppfattningar. Det är inte bara resultaten för länder där muslimer utgör en majoritet som är upplysande utan även siffrorna som rör muslimska befolkningsgrupper i Västeuropa. Enligt den senaste undersökningen (2023) återfinns en antisemitisk inställning hos 6 procent av ateister och icke-monoteister, hos 15 procent av kristna och 62 procent av muslimer. I Storbritannien 2019 var motsvarande siffror för ateister och icke-monoteister 8 procent, för de kristna 11 och muslimerna 54 procent; i Tyskland uppmättes 12 procent bland ateister och icke-monoteister, 14 procent bland kristna och 49 procent bland muslimer. Anledningen till att muslimer i Tyskland är mindre antisemitiska skulle kunna bero på att de flesta muslimer i Tyskland är av turkisk härkomst, medan muslimerna i Frankrike i första hand har sitt ursprung i Nordafrika. Det är möjligt att den franska kolonialhistorien har satt sina spår när det kommer till de nordafrikanska muslimernas fientlighet mot judar.
Antalet brott som begås av icke-muslimer mot judar i Tyskland är fortfarande betydligt större än muslimers motsvarande brott i absoluta tal. Det beror även på att den muslimska delen av befolkningen är avsevärt mycket mindre än den icke-muslimska. Relationerna förändras dock när man ställer dessa siffror i relation till hur stor respektive befolkningsgrupp är. Det har här inte varit möjligt att inkludera eventuella förändringar sedan den 7 oktober 2023.
Det finns än så länge inga vetenskapligt belagda kopplingar mellan antisemitiska brott och vissa grupper av förövare. Precis som förr saknas alltså tillförlitlig statistik. Redan 2018 vände sig Unabhängige Expertenkreis Antisemitismus [en oberoende grupp av experter på antisemitism, övers. anm.] mot den grupp av sakkunniga som 2015 sammankallats i ett blocköverskridande beslut av den tyska förbundsdagen: man påpekade hur högerextrema grupperingar eventuellt har tillskrivits en alltför stor statistisk del av de judefientliga brotten, eftersom sådana brott per automatik tillskrivs högermiljöer om det inte finns ”någonting som tyder på motsatsen”. För att illustrera detta med ett konkret exempel: om en Hamas-anhängare klottrar hakkors på en synagoga kommer brottet om förövaren inte kan identifieras att rubriceras som högerextremt och inte som islamistiskt.
Enligt uppgifter i media arbetar det tyska inrikesdepartementet på att justera hur olika brott ska inordnas. Här vore det dessutom givande att försöka finna kopplingar mellan olika typer och grader av judefientliga brott och enskilda grupper av förbrytare. Under begreppet ”antisemitiska brott” finns det ett brett spektrum av kriminella handlingar – från att använda den gula stjärnan med påskriften ”icke-vaccinerad” via så kallade propagandaförbrytelser (användandet av symboler kopplade till författningsvidriga organisationer, 86a StGB; hets mot folkgrupp 130 StGB; gillande av brottslig handling 140 StGB) till mordbrand och mord.
En särskild kategori utgörs av ”antisemitiska incidenter” som faller utanför lagens ramar. Inte heller här verkar det finns några exakta undersökningar att tillgå. Det gäller både absoluta tal och frågan om hur representativa stickproven kan sägas vara.
Uppgifterna från RIAS (ett centrum för forskning och information om antisemitism) baseras på rapporter om sådana fall från dem som har drabbats eller på vittnesmål eller på upplysningar som förmedlats till dem från andra organisationer. Enligt RIAS årsrapport för 2022 vet man ingenting om den politiskt-ideologiska bakgrunden för 53 procent av de ”antisemitiska incidenterna”. Här framträder med andra ord en enorm kunskapslucka; frestelsen är stor att fylla denna lucka med det som uppfattas som politiskt önskvärt.
Europeiska unionens byrå för grundläggande rättigheter (FRA) med säte i Wien publicerade 2018 en rapport om europeiska judars personliga upplevelser av antisemitiska kränkningar. Rapporten baserar sig med andra ord på de drabbades egna subjektiva bedömningar. De allvarligaste incidenterna riktades mot de tillfrågade av personer som de inte visste vilka det var (31 procent), av personer ”med muslimsk-extremistisk inriktning” (30 procent), av personer ”med vänsterpolitisk inriktning” (21 procent) och av personer ”med en högerpolitisk inriktning” (13 procent). Det vore givetvis intressant att få veta vilka som gömmer sig bakom de 31 procent som inte kunde identifieras.
I sin senaste rapport från 2022 om antisemitism i Europa beklagar FRA att det saknas en enhetlig definition av antisemitiska incidenter inom EU. Dessutom är uppgifternas kvalitet mycket skiftande beroende på medlemsstat.
Smärtsamma självkorrekturer
Det ingår som en avgörande del av den tyska statsnyttans intresse att medborgare av judisk tro ska kunna bära kippa och gå till synagogan utan rädsla för liv och lem, något som ofta åberopades dagarna och veckorna efter den 7 oktober 2023. De utgör en minoritet i ytterst stort behov av skydd. Visserligen är Tysklands 5,5 miljoner muslimer också en minoritet, men i jämförelse med landets 150 000 judar utgör de en tydlig majoritet. Dessa talförhållanden gäller även i större skala: araberna är gott och väl 460 miljoner medan de israeliska judarna utgör 8 miljoner. Och den muslimska världsbefolkningen är 1,9 miljarder medan den judiska är 15 miljoner. 15 miljoner är färre än invånarantalet i Nordrhein-Westfalen [Tysklands befolkningsrikaste delstat övers. anm.].
Det är rätt och riktigt att bekämpa antimuslimska stämningar bland icke-muslimer. Men samtidigt måste muslimer förväntas bekämpa antijudiskt ressentiment inom sina egna led – precis på samma sätt som kristna måste göra det hos sig själva. För den som alltid bara ser sig själv som ett offer, trots att man i själva verket är den starkare, ligger det nära till hands att komma med undanflykter för att undvika ett smärtsamt självkorrektur.
Översättning: Stefan Jarl
Artikeln var ursprungligen publicerad i Stimmen der Zeit nr 2/2024.
Michael Mertes är Jurist och tidigare statssekreterare i Tyskland. Han var chef för Konrad Adenauer-stiftelsen i Jerusalem 2011–2014.
Ur Signum nr 3/2024, s. 42–47.