av MARIA GREEN
Wera von Essen slog igenom med En debutants dagbok 2018, för vilken hon belönades med Borås tidnings debutantpris. Hon har även gett ut prosaböckerna Våld och nära samtal och Svar till D och översatt Clarice Lispector och Hilda Hilst från portugisiska till svenska. Nu är hon på nytt aktuell med En emigrants dagbok.
Med bakgrund i den kulturdebatt som under de senare åren förts kring autofiktion och självupplevd litteratur sticker dagboken som genrebeteckning självklart ut.
Som litterär form har dagboken under historiens gång använts av såväl medvetna författare som enskilda anonyma skribenter och fyllt olika syften. Dagböcker har getts ut av författarna själva eller postumt. Inte sällan har det i vår tid varit män – tänk en Ulf Lundell eller en Lars Norén. För någon är dagboken en möjlighet till självkännedom genom själva formulerandet, som ett sökande i det inre, efter det sanna jaget. Dagbokens yttre form, det fragmentariska, oordnade, upprepningarna och bristen på komposition kan ge texten en extra känsla av autenticitet och öka läsvärdet. Den litterära dagboken däremot är sällan oredigerad och saknar inte heller litterära kompositionsprinciper. Men oavsett om dagboken är skriven mot en tänkt publik eller ej är det författarens, det skrivande jagets, upplevelser, iakttagelser och tankar som står i fokus.
”Det anstår mig icke att göra mig mindre än jag är.” Dessa berömda ord av Edith Södergran i förordet till diktsamlingen Septemberlyra från 1918 kunde sättas som motto för Wera von Essens skrivande. Men vad som kanske kunde ses som alltför höga anspråk, ja rent av en form av hybris i den litterära världen, visar sig genomgående ha full bäring i den nya boken. Här möter vi nämligen en författare för vilken litteraturen inte är ett medel utan målet i sig, själva existensen. Litteratur: inte som objekt utan som den stora livsuppgiften på liv och död. ”Självmord eller litteraturen, så är det för mig, och det är ingenting att leka med.”
I Wera von Essens fall är genrebeteckningen knappast det viktiga – den sprakande prosa som fanns i debutboken 2018 känns igen och har utvecklats än mer i den nya. Helt klart är detta en form, oredigerad eller ej, som tillåter författarens prosa att flöda, och flöda fritt. Boken igenom klagar hon över att tvingas in i brödskrivandets trånga form; essäistik, kulturartiklar eller anföranden. Också de båda prosaböckerna som ligger mellan de båda dagböckerna verkar delvis vara tillkomna som svar på frågan om det enbart var den optimalt självutlämnande texten som författaren var mäktig. Själva formen kommenterar hon så här:
Jag kommer inte att göra några anspråk på den här dagboken. Alla är så sura redan, slevarna mot det självbiografiska avlöser varandra. Man ska verkligen inte kalla något för ”roman”, trots att det begreppet är föränderligt, i ständig omprövning. Min förra bok hette ”prosa”. Det här får vara en dagbok bara.
Dagboken startar under pandemiåret 2021 och sträcker sig till augusti 2023 och följer författarens liv i Sverige och Brasilien. Som i de flesta dagböcker noteras fysisk och psykisk dagsform. Samtal och möten. Oro för pengar. Våndor inför vad som måste skrivas och vad man längtar efter att skriva. Resor som planeras och resor som genomförs. Och även om varje dags möda redovisas och vänner, och bekanta från den inre kretsen av svenskt kulturliv som Wera von Essen ingår i, dissas och hissas är det aldrig dagbokens egentliga centrum. Kanske kan någon finna namedroppingen påfrestande, kanske lockas någon rent av att försöka dechiffrera densamma, men då missar man verkligen poängen. Det här är ingen klaustrofobiskt instängd rapport från den svenska kultureliten av en ung wannabe. Det här är en bok med en alldeles egen stil och ett medvetande som går utöver det mesta som skrivs i Sverige i dag – ett stilistiskt mästerverk.
Många kritiker lyfter fram Wera von Essens katolska tro och existentiella intressen som en pikant detalj att lägga till raden av inslag om erotik, tarotkort, rapartister och astrologi. Men missta er inte. Här finns ingenting av poserande ytlighet utan djupaste allvar. Till skillnad från många som bär sin katolska tillhörighet som en välpressad kostym med därtill lämplig åsiktsuppsättning har vi här att göra med en person som på djupet internaliserat den kristna tron och därför kan kritisera och sticka hål på såväl buffé-artad kristendom som katolsk självtillräcklighet. Och det är själva grundbulten i den kristna tro hon lyfter fram:
Jag trodde kristendomen var en religion för syndare, men jag möter ljumhet och skam. Jag möter det välkammade och högpresterande. […] De allra flesta människor fortsätter att synda även efter omvändelsen, och det gör mig utled att tänka på hur naivt man resonerar kring detta faktum. […] Det är intill döden tradigt att vara den som fortsätter att hävda syndarnas gemenskap, och dessutom blottar sin egen brist, när det enda som händer är att man pekas ut.
Det är drabbande och det är absolut sant. Kärlekslösheten är den värsta synden, och den begår vi hela tiden, säger von Essen och citerar Gunnel Vallquist.
Jag ser fram emot fler dagböcker av Wera von Essen. Böcker man kan befinna sig i och hoppas att de inte ska ta slut, just som de böcker hon själv föredrar. ”Jag vill läsa verk som bara fortgår, bortom kritikens kortvariga tillvändhet, jag vill skriva så, ja, jag vill att det ska vara omöjligt att recensera.”
Maria Green är pensionerad förstelärare i svenska, litteratur och religion, Lund, ledamot av Katolska liturgiska nämnden.
Ur Signum nr 3/2024, s. 48–49.