av MAGDALENA DAHLBORG
När jorden var i rullning
andades du i min näsborre och sa:
Vädra alltings lovsång och ge röst åt den
Så fann i Längtans flöde Alva Dahl vad som kanske är ett kall: att använda sin språkliga gåva till att ge röst åt en i många avseenden otidsenlig lovsång, att sätta ord på en helt oironisk och oförställd glädje.
Alva Dahl, född 1985, är språkforskare, skribent och översättare. I hennes produktion finns skrivande om skrivande och om översättning, liksom en biografi över Gunnel Vallquist. Hon sitter också i redaktionskommittén för nyöversättningen av Nya testamentet. Havandeskapet är en fristående uppföljare till den prosalyriska Längtans flöde, och leder oss genom ett havandeskap från befruktningen till lek i sandlådan. Den är inåtvänd, en moders samtal med det växande barnet – redan från början person, tilltalad och i relation – och med Gud. Modern berättar för barnet vad som sker, och vad som är viktigt med livet, och lever samtidigt i ständig bön, genom både glädje och svårigheter.
Om Längtans flöde i första hand behandlade sökandet efter en plats i den oklara tillvaron efter en skilsmässa, med valet mellan klosterliv och tvåsamhet, så är Havandeskapet snarare en överlåtelse till den uppgift som genom befruktningen blivit given: att bli en mor. I Längtans flöde skriver Dahl: ”En längtan efter att få tas i bruk, trots eller mitt i all min hårdhet.” I Havandeskapet kommer bönesvaret: ”jag bär ett barn innanför huden och är för första gången tillräcklig för någon”. Tagen i bruk, överlåten.
Grundberättelsen är mycket enkel och rak på sak. Befruktningen sker (antar vi) på berättelsens andra sida:
och det lyser upp
som om en tredje
ser ut genom mina ögon
med extraljus
och jag tänker att hon ska heta Nour
eller om det blir en pojke: Bror
Vi får följa havandeskapet genom den fysiska utvecklingen. Barnets från sandkorn, senapskorn (äppelkärna, pumpafrö, jordnöt, tre centimeter liv) till vidöppet socialt charmtroll som i moderns dröm får sköta snacket med främlingar om de måste uppsöka skyddsrum. Fadern finns hela tiden i bakgrunden, strålande av och i kärleksfullt ljus. Samtidigt finns det mörker. Det kommer provsvar som inte ser ut som de ska, och förlossningen är inte längre säker och självklar. Bönen om att barnet måtte få leva. Lättnaden när dottern sedan andas själv. Och omvärlden ser ut som den gör; föräldrarna vet att livet troligtvis kommer att bli svårare för nästa generation. Oron för klimatförändringar och krig finns i bakgrunden.
Tiden märks av genom orosmoln och rekvisita, och pandemin är närvarande och påverkar. Samtidigt är Dahls språk tidlöst: det är egentligen inte så särskilt viktigt vilken tid vi befinner oss i. Det är havandeskapets tid, framför allt. Havandeskapet som med navelsträngen, från navel till navel, förbinder var och en av oss med våra förmödrar. Havandeskapet som också knyter föräldrarna till varandras förmödrar och förfäder. Att bli förälder är (liksom för den delen att inträda i kloster eller andra gemenskaper) att inordnas i en historisk kedja av människor, att bli en länk i en större historia. På det viset påminner Dahl oss om att dagens ofta vårdslösa relation till tidigare generationer är en chimär – vi kommer inte undan att bli en del av andras historia, och att bära vår egen.
Att Dahl är väl förtrogen med det bibliska språket präglar texten som helhet – inte bara genom de många bibelcitaten utan i hela framställningen. I en intervju i Svenska Dagbladet den 8 mars 2024 talar Åsa Linderborg om svårigheten att skriva om glädje: ”Det blir så töntigt, ser futtigt ut på något sätt. Eller så ser det romantiskt himlastormande och tonårsaktigt ut. Barnsligt liksom.” Dahl svarar i förväg i Längtans flöde, identifierar det som en utsaga av demonen. ”Smaklöst, säger demonen med en av sina mest desperata och flyktigt effektiva invändningar mot hoppet.”
Det är väl 1900-talets fel att det i dag är så svårt att uttrycka oironisk glädje. Världen är dömd, människan ett egoistiskt djur, livet en förbannelse. Ingen ska komma här och skriva om lycka. Men genom att som Hanna och Maria jubla över havandeskapet i fullständig överlåtelse med ett språk som inspireras av den judiska textskatten blir det ändå möjligt att skriva högstämt utan att det blir fånigt. Det är den typ av lovsång som också rymmer bävan, graviditet är en ”katastrofvälsignelse”, genom tiderna på samma gång ett löfte om liv och en påminnelse om dödligheten.
Just detta hade jag önskat att Dahl grävt ännu något djupare i. Hon antyder att graviditeten blir riskfylld och behöver extra varsamhet. Efter förlossningen verkar den lilla familjen bli kvar på sjukhuset längre än vad som i dag är vanligt. I texterna ryms oro och smärta, men till skillnad mot den jublande glädjen hålls smärtan på distans trots att Dahls språk är så markant kroppsligt och markbundet. Förlossningen ryms på en sida och är explosiv, men vi får inte stanna kvar i denna moderskapets origopunkt. Kanske är det för nära och för smärtsamt fortfarande. Jag hoppas att Dahl så småningom kan utforska förlossningssituationen, jämte döden och dopet som ett sådant tillfälle då död och liv är närvarande samtidigt utan någon separerande, skyddande hinna – en tillståndsförändring genom vatten och blod. Alva Dahl är annars en av inte alltför många författare som jag tror skulle kunna skildra den dödsnärvaron i livstillblivandet på ett sätt som skulle få lovsången att lysa än klarare.
Havandeskapet är inte en bok för den som vill hålla kritisk distans till ord och liv. Kanske är den en sorts bönbok. ”Allt jag skriver blir tomt när det inte är bön”, skriver Dahl, och det är en läsanvisning. Boken är en sång till livet, om livet.
Magdalena Dahlborg är redaktör och red. sekr. för Signum.
Ur Signum nr 3/2024, s. 50–51.