av MAGNUS NYMAN
Under senare tid har nytt fokus och nya forskningsresultat gradvis förändrat bilden av reformationen och dess folkliga acceptans. Talande är titeln på den norske kulturhistorikern Henning Laugeruds bok Reformasjon uten folk (2018). Länge har det hävdats att av de nordiska länderna var det i Danmark som de nya tankarna först slog rot. Helge Clausen vill i här anmäld bok modifiera det påståendet. I en första del, på cirka 150 sidor, ger Clausen en historisk bakgrund, presenterar så kallade katolska enklaver (där de mest betydelsefulla fanns i det då danska Schlesvig-Holstein, liksom i ett par danska kolonier, samt i den militära infrastrukturen), därtill lyfter han fram det katolska utbildningsväsendet utanför Norden som lockade även danskar; i en andra del, på cirka 200 sidor, presenterar författaren intressanta kortbiografier på 266 danska konvertiter mellan åren 1536 och 1849, samt granskar utbildning, social bakgrund etc.
Clausen analyserar alltså i den första delen också studierna vid främst de jesuitiska utbildningsanstalterna i Nordeuropa och Rom. För en svensk läsare är mycket av detta redan tillgängligt genom främst Oskar Garsteins fyra volymer Rome and the Counter-Reformation in Scandinavia (Brill 1963–1992), liksom genom dennes också på svenska utgivna Klosterlasse (Artos, 2018), samt genom undertecknads Förlorarnas historia (3:e uppl. 2017) och Fredrik Heidings kapitel om jesuitisk utbildning i Doften av rykande vekar (Artos 2016). Kortbiografierna i Clausens arbete kan för den vetgirige användas som uppslagsdel och kanske som inspiration till fortsatt forskning.
Författaren visar att det under hela den konfessionella perioden fanns en hel del kända (och okända) katoliker i det danska riket. Clausens forskning bekräftar det påstående som den svenske diplomaten, sedermera franciskanen Lars Skytte, fällde under en resa genom Danmark 1634: ”den lutherska tron var den officiella, medan det privat fanns avvikande åsikter, andra än de överenskomna, och mest katolska; det saknades inte heller vissa ädlingar, som genom sina kontakter med katoliker var mer fästa vid denna religion, eller inte så stränga anhängare av den egna.”
Clausen namnger alltså 266 konvertiter, flera under 1600-talet, däribland ett par ur de högadliga släkterna von Rantzau och Ulfeldt, liksom hertig Alexander Henrik av Schleswig-Holstein och prinsessan Anna, med tiden drottning av Skottland. Till de jesuitkollegier som fokuserade på nordeuropeiska studenter fann också danskar vägen (ca 80), en del återvände hem som läkare (10) eller lärare (3 professorer), de som prästvigdes katolskt (34) stannade ofta på kontinenten. Konvertiterna är en brokig skara av bland annat adel/kungliga (13), lärare (11), soldater (12), studenter (36), kvinnor gifta med katoliker (24), inte alla förblev fasta i tron. Tillsammans visar de att det precis som Skytte skrev ”privat fanns avvikande åsikter”. Det på ytan monolitiskt lutherska Norden dolde helt klart en annan sida. Författaren hävdar att de 266 biografierna bara är toppen av ett isberg.
Under ytan på ”isberget” dolde sig i hela Norden något rätt märkligt. Katolska präster, främst jesuiter, som besökte området under slutet av 1500-talet och början av 1600-talet, kunde berätta om hur på många håll ”sympati för den katolska tron” levde kvar. Hälsningen ”Må Gud och hans Moder beskydda dig” sägs ha varit utbredd, inte minst i Finland. På många håll visar människor tillgivenhet för katolsk praxis, ja de är enligt pater Possevino ”inclinata alla religione antica”. En bit in på 1600-talet påstår ärkebiskop Laurentius Paulinus Gothus i sin Ethica Christiana (1617) att majoriteten, ”den största hopen”, av befolkningen brukar många katolska ”åthävor” som korstecken och fortfarande vördar Maria och helgonen.
Jag menar att utvecklingen i Norden, i varierande grad med tiden skapade en form av ovanliga ”lutheraner”, alltså människor i socknarna som var relativt lojala mot den nya konfessionen, med kärlek till den egna sockenkyrkan, men med en praxis som inte alltid var homogen med de nya tankarna. Jag tänker på de många dokumenterade mariabönerna som levde kvar, liksom vördnaden inför helgonstatyer, vandringarna till heliga källor som var så utbredda över hela Norden, vaxljusens betydelse i folkfromheten, liksom hur man på sina håll skrapade flagor av färg från krucifixen för att ge de sjuka, för att inte tala om det fortsatta namngivandet av kor med marianamn (Alma, Beata, Maja, Majros, Stella etc.). Alltså en folklig praxis, med tiden gränsande till vidskeplighet, som bildat folk skruvade lite på sig inför. Redan före reformationen skämdes många bibelhumanister inför vildvuxet folkligt beteende. Både de medvetna lutheranerna och flertalet konvertiter kände nog ett gemensamt främlingskap inför mycket av detta. Under ytan dolde sig allt möjligt, vilket författaren med rätta antyder. Mycket av detta finns analyserat i Terese Zachrissons avhandling Mellan fromhet och vidskepelse: Materialitet och religiositet i det efterreformatoriska Sverige (Göteborg, 2017).
Isberget (katolska föreställningar etcetera) smälte vid mitten av 1800-talet genom skiftesreformer på landsbygden som splittrade byarna, genom den samtida industrialiseringen som skapade väldiga folkvandringar till städerna, genom emigrationen till USA och genom de många frikyrkliga väckelserna, senare genom antikristen propaganda. Enhetlig praxis och enhetliga föreställningar upplöstes. Det har sagts att samtidigt som katolska församlingar började upprättas i Norden under 1800-talet så hade de sista resterna av en kollektiv folklig ”katolsk” mentalitet börjat försvinna. Mötet med det katolska var för de flesta i lokalbefolkningen inte längre ett möte med något nära, känt och respekterat utan ett möte med det hotfulla och främmande.
Helge Clausens bok förtjänar (inte minst på grund av den gedigna litteraturförteckningen) en plats också på svenska bibliotek och att konsulteras av studenter i (katolsk) kyrkohistoria, liksom att hamna i den av nordisk kyrkohistoria specialintresserades studiekammare.
Magnus Nyman är professor emeritus i idé- och lärdomshistoria vid Uppsala universitet och katolsk präst.
Ur Signum nr 3/2024, s. 51–53.