av ANDREAS WESTERGREN
Under hösten kom ”nyheten” att män tänker på romarriket en gång om dagen. Om så är fallet, får vi hoppas att män, men också kvinnor, skänker den förste kristne kejsaren, Konstantin den store (272–337), en tanke. Två nya översättningar till svenska ger anledning till det, dels Eusebios av Caesareas Konstantins liv, dels deckardrottningen Dorothy L. Sayers krönikespel Kejsar Konstantin och konciliet i Nicaea, båda utgivna av Artos.
Det finns anledning att minnas Konstantin. Om bara ett år firas 1 700-årsminnet av konciliet i Nicaea år 325. Ekot av detta rådsmöte, som kejsaren kallade till och närvarade vid, hörs fortfarande vid varje mässa där den nicenska trosbekännelsen används.
Enligt kyrkofadern Eusebios av Caesarea (260–340) var Konstantin faktiskt avgörande för att Sonen skulle beskrivas som ”av samma väsen som Fadern” (homoousios to Patri). Frågan är då vilken roll kejsaren spelade för konciliet i sin helhet, för dess beslut och för kyrkans bekännelse? Det faktum att Konstantin understödde kyrkan och själv blev kristen har genom alla tider väckt frågan om samspelet mellan kyrka och makt. Om Konstantin genom historien har varit en idealfigur, även för svenska kungar, är hans rykte i dag fläckat. En patristisk dag i Lund bar träffande titeln Från Konstantin till Putin (se www.patristik.se). Den mennonitiske teologen John Howard Yoder (1927–1997) talade till och med om ”konstantinianismen” som ett slags arvsynd, ögonblicket då kyrkan svek sina ideal och förvandlades till något annat än skaran av Jesu lärjungar. Konstantins mor, Helena, har det i dag lättare än sin son.
Men både den som lockas av berättelser om romerska kejsare och den som vill reflektera över de mer djuplodande frågorna om religion och samhälle har mycket att hämta i dessa båda böcker.
Kanske är det Konstantins låga status som har gjort att det dröjt så länge med att översätta Eusebios av Caesareas Konstantins liv till svenska. Liksom många av Artos översättningar har denna skett på eget initiativ, utanför arbetstid. John-Christian Eurell, disputerad i Nya testamentet, inleder med att tala om akademikerns arbetsvillkor när han skriver hur han stycke för stycke gjorde denna översättning ”under en period av arbetslöshet”. Resultatet har blivit en lättfattlig och läsvärd tolkning av kyrkofaderns lovtal till kejsaren i fin förpackning. Dessutom tillkommer tre texter, bland annat Konstantins eget tal till en skara biskopar. Det är inte bara kyrkofaderns text utan också kejsarens egna ord! Vad man än tycker om Eusebios och Konstantins försök att gestalta kristendomen, visar texterna att ingen lättvindigt kan prata bort deras innerlighet.
Det finns tillfällen då det går att diskutera översättningen av Eusebios mättade prosa i långa meningar utan punkt. När kejsaren blir ledsen över stridigheterna i kyrkan, översätter Eurell kortfattat att kejsaren ”tog det personligt” när grekiskan kan tolkas som att han ”kände en omåttlig smärta i själen och tog saken som sin egen olycka” (2.63). Och är verkligen ”lidandets dag” i Till den heliga skaran ”påskdagen”, och inte långfredagen (1)? I jämförelse med den engelska översättningen av Averil Cameron och Stuart Hall, står sig dock Eurells väl i fråga om läsvänlighet, även om den saknar de många fotnoterna. Den som vill ha en kontrast som tydligare ger känslan av att befinna sig i en annan tankevärld kan läsa den svårfångade, men faktiskt underbart ordagranna tyska översättningen av Paul Dräger (Utopica 2007). En student som befattar sig med Konstantin eller konciliet ska förstås inte nöja sig med en översättning utan bör dessutom dyka ner i grekiskan. Men Eurells återgivning är en utmärkt startpunkt.
Vid sidan av denna med Konstantin samtida bild finns också Dorothy L. Sayers krönikespel om Konstantin, i levande gestaltning av Margareta Murray-Nyman och med ett helt gäng experter som fackgranskare. Det första som måste sägas om texten är att den är underhållande, ibland riktigt rolig. En höjdpunkt är besöket i barberarsalongen före konciliet, men även dispyterna under konciliet. Vid ett tillfälle säger exempelvis heretikern Arius till en av konciliets hjältar, Athanasios av Alexandria, ”[l]ita aldrig på mäktiga män, lilleputt” (220). Enligt traditionen var Arius själv en reslig gestalt. Självklart använder Sayers sin Shakespeare för drama, dråp och komedi, men hon har också seriöst arbetat med källorna till Konstantin, så att hon till och med förstår sig på den kristologiska fackterminologin.
För den som slukar tv-serier är detta ett drama i dialog, mer Downtown Abbey än Game of Thrones. Krig och konflikt är hela tiden närvarande, men för det mesta på distans. Inför jubileet är nu bara frågan: vem kommer att framföra spelet?
Båda dessa böcker går mot strömmen och tolkar Konstantin i ett positivt ljus. Ja, Eusebios ser honom i ett nästan övermänskligt ljus, när Konstantin liknar både Moses och Jesus. Han är trots allt kejsaren som vände de förföljda kristnas öde. Vi känner oss kanske mer tveksamma till gudomliga ingripanden i politiken, men alternativet, att Gud inte alls är närvarande i mänskliga skeenden, är lika ihåligt.
Genom att fokusera en gestalt som Konstantin blir historien personlig; inte bara en åsikt, utan ett dilemma. Det är också så den ter sig för oss i svåra vägval. Hos Eusebios suckar och gråter Konstantin över kyrkans tillstånd. I Sayers tolkning sörjer Konstantin sitt eget prekära tillstånd efter att ha dödat sin förstfödde son, Crispus. Båda dessa nyöversatta draman gör det möjligt att komma Konstantin den store in på bara skinnet.
Andreas Westergren är docent i kyrkohistoria, universitetslektor i kyrko- och missionsstudier vid Lunds universitet.
Ur Signum nr 3/2024, s. 53–55.