av CHRISTINA SVENSSON
Sten Hidal är professor emeritus i Gamla testamentets exegetik vid Lunds universitet. Han är också ordförande för Tegnérsamfundet och har tidigare skrivit den intressanta boken Tegnér och kristendomen (2020), som fyller ett tomrum genom att vara en modern vetenskaplig undersökning av Tegnérs religiösa uppfattningar. Nu har han skrivit en efterlängtad biografi Esaias Tegnér. Skalden och biskopen. Titeln framhäver att det finns ett litteraturvetenskapligt och ett teologiskt perspektiv.
Litteraturvetarna Fredrik Böök och Algot Werin har skrivit varsin biografi om Tegnér; Fredrik Bööks Esaias Tegnér I–II trycktes 1946 och Algot Werins Tegnér I–II utkom 1974–1976. Böök ger en fullständig levnadsteckning, medan Werin vill skriva om skalden och hans utveckling. Hidal smälter samman Bööks kulturhistoriska metod med Werins analys av författarskapet på ett förtjänstfullt sätt. Syftet med boken är att göra Tegnér mer känd för en intresserad allmänhet.
Det är ett stort och krävande arbete som Hidal har gett sig i kast med, eftersom Tegnér uppträdde i många skepnader. Han var inte bara poet utan också en ämbetsman som först var engagerad vid Lunds universitet och så småningom blev professor i grekiska. Därefter utnämndes han 1824 till biskop i Växjö, och detta innebar att han var både kyrkans och skolans överhuvud i stiftet samt riksdagsman i prästeståndet. Hans arbetsbörda var enorm och vissa år hade han mycket liten tid att ägna sig åt sitt författarskap. Författaren skildrar den miljö Tegnér levde i vid universitet och i stiftet på ett bra och kunnigt sätt. Redogörelser för lönesystem och karriärvägar ökar förståelsen för Tegnérs livsvillkor. I verket finns också spännande detaljer. Vem visste till exempel att Amundsen tog med Frithiofs Saga på upptäcktsresan till Antarktis? Hidal utreder också varför Tegnér aldrig behövde gå i skolan.
Sten Hidal är inte rädd för de svåra frågorna och han börjar med att undersöka varför Tegnér har förlorat sin popularitet. Här nämner han träffande att vi i dag läser skönlitteratur på ett annat sätt än man gjorde på 1800-talet. På Tegnérs tid sjöngs flera av Tegnérs dikter, och hela Frithiofs Saga blev tonsatt. Dikter höglästes och diskuterades i sällskapslivet, medan i dag läser vi oftast i avskild ensamhet. Det är också sant att Tegnérs författarskap inte tillhör de mest sålda eller lästa böckerna i dag, men det finns områden där Tegnér i högsta grad är levande som inom litteraturvetenskapen och teologin. Hidals biografi är en vacker bok, som är rikt illustrerad. Den är lättläst och djupsinnig på samma gång. Den vänder sig egentligen lika mycket till en intresserad allmänhet som till specialisten. Den stora behållningen av biografin är det teologiska perspektivet. Hidal frågar sig om Tegnér var kristen. Här är författaren i sitt esse och undersöker hur Tegnér uppfattade treenigheten och försoningen. Han argumenterar på ett mycket kunnigt sätt och gör utifrån sina teologiska kunskaper känsliga analyser av dikter som ”Nattvardsgästerna” och ”Försoningen”. Det finns en objektiv och en subjektiv försoningslära, påpekar Hidal, där den objektiva innebär att Kristi offerdöd tillsammans med ”dopet och en domsakt” ger människan förlåtelse. Tegnér ansluter sig till den subjektiva och framhäver att det är en inre försoning i sinnelaget. Kristus dog inte för att sona människornas synder utan för att visa människorna på Guds kärlek. I Tegners kristna tro införlivas också Platons tänkande. Hidals diktanalyser är personligt upplevda och inlevelsefullt gestaltade. Genom författarens kunskaper om kristendomen och antiken fördjupas analyserna och höjdpunkten är kapitlet om Frithiofs Saga. Perspektiven är många. Helleniseringen och humaniseringen av stoffet diskuteras likaväl som skuldfrågan och försoningen. Hidal argumenterar för att Frithiofs skuld kan skifta genom verket som Tegnér ju ägnade fyra år att skriva. Från början var det Frithiofs kärleksmöten med Ingeborg som var en skymf mot Balder, medan senare blev den ofrivilligt orsakade tempelbranden det stora brottet. Genom hela eposet finns också, menar Hidal, Frithiofs hybris som gudarna vill bestraffa.
Ibland märks det att Sten Hidal inte är litteraturvetare. Han använder till exempel termen tillfällighetsdiktning i stället för det korrekta tillfällesdiktning. I den här genren skrivs inte dikter eller tal av en tillfällighet utan till ett visst tillfälle. Misstaget får konsekvensen att Hidal i avslutningen omnämner ”Epilogen 1820” som ”ett ”mästerverk”, medan tillfällesdiktningen beskrivs som död och ”ovidkommande”. Författaren missar att ”Epilogen” är en tillfällesdikt skriven till en akademisk högtid. Flera av de dikter och tal som han med rätta håller högt är skrivna till offentliga tillfällen.
Hidal är välbevandrad i litteraturen om Tegnér, men han missar en del av den senaste litteraturvetenskapliga forskningen. Det ökande intresset för romantiken som uppstod på 1980-talet, kom också forskningen om Tegnér till godo genom tidskriften Kris och Horace Engdahls avhandling Den romantiska texten (1986). Tegnér ansågs viktig för förståelsen av svensk romantik. Unga forskare vid Lunds universitet ger också nya perspektiv på Tegnér i boken Efter Tegnér. Experiment med traditionen (2018). I ett kapitel skriver Evelina Stenbeck om hur ”Det Eviga” har ”återanvänts” inom svensk poesi under andra hälften av 1900-talet och de två första decennierna av 2000-talet. I biografin kunde inkluderats att de svenska författarna även i nutid fortsätter att föra en dialog med Tegnér.
Helhetsintrycket är trots invändningarna mycket positivt. Mindre brister i de litteraturvetenskapliga kunskaperna uppvägs av den teologiska kunskapen. Den berikar inte bara avsnitten om Tegnérs tro och kyrkliga verksamhet utan fördjupar också enskilda diktanalyser, där speciellt Frithiofs Saga kan nämnas. Det klara och engagerande sättet att argumentera på är spännande och lättläst. Valet av analyserade dikter är intressant. Det här är en perfekt biografi att läsa för den som vill lära känna Esaias Tegnér. Här finns den udda men talande detaljen och beskrivningen av hur ett universitet fungerade och vad en biskops uppgifter bestod av tillsammans med känsliga och kunniga diktanalyser.
Christina Svensson är docent i litteraturvetenskap vid Göteborgs universitet.
Ur Signum nr 3/2024, s. 55–57.