av LAURA HELLSTEN
Mikael Kurkiala är en kulturantropolog som under sina forskarstudier i Nordamerika blev adopterad av en lakota-familj och därmed fått förmågan att se livet från olika synvinklar. År 2013 blev han anställd vid Svenska kyrkans kyrkokansli med den spännande positionen att vara ansvarig för omvärldsbevakning. Till detta uppdrag hör inte enbart att förstå det som sker i samtiden utan även att delta i samhällsdialogen på konstruktiva sätt. Bland annat har Kurkiala tagit initiativet till den årligen utkommande publikationen Tidens tecken, samt skrivandet av boken När själen går i exil: modernitet, teknologi och det heliga (2019). Nu är han aktuell med uppföljaren Där pendeln har sitt fäste.
Boken består av tolv korta betraktelser över vår samtid, där det inte enbart lyfts fram kritik och orosmoln utan förmedlas en känsla av hopp för vår framtid. Kapitlen kan läsas som enskilda pärlor men skapar också ett helt radband där skapelsen, medmänniskan, samhället och våra existentiella behov lyfts fram. Den genomgående röda tråden kan kanske sammanfattas med formuleringen på sidan 52: ”Vi berättar gemensamt fram oss själva, vilka vi är och vilka vi kan bli. Vi spinner en väv av mening och ord runt våra liv. För denna livsväv bär vi ett gemensamt ansvar. Berättelsen om människan är inte färdigskriven och vi är dess författare.”
Man kan kanske tänka att det är inget nytt i ett sådant påstående, men det är med en starkt överhängande känsla av aktualitet som Kurkiala skriver fram berättelsen om nutidsmänniskan och de utmaningar med ekologi, ekonomi, samhällsskick och utbildning som vi står inför i dag. Sammanfattningsvis har vi tappat bort vår själ – dimensionen av helighet och förtätning – som gör att människan kan orientera sig i tillvaron.
Det som är speciellt intressant, är att Kurkiala i denna bok tar upp samma stråk som J. Kameron Carter i sin The Anarchy of Black Religion. A Mystic Song, och Isabelle Stengers, i Making Sense in Common. A Reading of Whitehead in Times of Collapse, målar upp i nyligen utgivna akademiska verk. Likheterna består i att omforma begrepp som animism, fetisch, vår syn på skapelsen och materian samt behovet av att hitta språk för upplevelsen av att någonting är besjälat och att tillvaron har en resonans. Var och en av dessa författare behandlar dessa temata på sina egna sätt och där är Kurkialas bedrift att göra detta på ett sätt som är lättillgängligt och enkelt utan att tappa sitt djup.
Till skillnad från David Thurfjells En lockton i ödemarken. Om människans förmåga att besjäla världen lämnar inte Kurkialas bok mig med känslan att någon reducerat alla mina erfarenheter av ordlös närvaro och meningsskapande dialoger till en fascinerande men ändå platt och kall analys. I stället öppnar Kurkiala nya rymder och ger själen utrymme att existera. Kurkialas berättande väcker tilltro till att det finns något vi ännu kan välja att vara hängivna, och att en sådan dårskap är det som behövs.
Det Kurkiala, Stengers och Carter har gemensamt är att de sätter ord på de fenomen som försökt intala oss att det ”rationella” är att göra sig av med språkbruk som innefattar änglar, demoner, magi och upplevelsen av att någon svarar an när vi ropar ut i mörkret. I stället visar Kurkiala till exempel på hur talet om fallna änglar hjälper oss att förstå vad som händer i mötet med både maskiner och immateriella teknologier såsom ”marknaden” och AI. Därtill visar han på att berättelsen om demonernas upprättelse – att någonting intar sin sanna plats i skapelsen – är vägen framåt för oss som vill tro att allting inte redan är förlorat. Vidare visar han även hur olika visdomstraditioner världen över besitter verktyg för att vår person (och själ) formas och växer till sin fulla potential. Genom mikro-handlingar och valet av berikande berättelser finns det en öppning för att vi tar ansvar för det som är vårt att bära.
Under läsningens gång blir jag emellanåt trött på att Kurkiala i kapitel efter kapitel återvänder till de katastrofer och problem världen står inför. Det finns en mantralik uppmaning i texten att bära vårt ansvar. Orkar vi höra på samma gamla visa igen? Samtidigt bär upplägget på sin rytm. Texten fungerar som psaltartexterna i den hebreiska bibeln där klagosången ligger i botten för att stödja jublet. Att ständigt röra sig mellan hopp och förtvivlan är ett tecken på att ännu vara vid liv. Ifall det bara var en ton som klingade, skulle läsningen snart bli stum och intetsägande. En annan insikt som växer sig allt starkare under läsningens gång formulerar Kurkiala på sidan 209:
”Hoppet är vårt ansvar. Det kan bara näras och blomstra genom våra handlingar; genom att vi blir mer människor, inte mindre. För att kunna förmera vår mänsklighet måste vi kunna föreställa oss vad och vem vi skulle kunna bli. I den kristna traditionen har målet för människoblivandet ett namn: Kristus.”
Vad jag eller du kan bli – våra föreställningar om världen och oss själva – är den centrala punkten i varje kapitel. Denna formning sker dock inte genom att vi ges en färdig vision vilken vi väljer att stöpas in i. I stället förmedlar Kurkiala likt Hildegard av Bingen en insikt om att vi formas till Kristuslikhet i det att vi deltar i en ständigt pågående bön av klago- och lovsånger. Boken är därför inte en visuell manual med lösningar utan en bönetext som masserar mitt inre. Min själ både kommer till liv, hålls vid liv och formas till en plats där liv kan flöda, när jag går in i processen av att knåda och tampas med både det jobbiga och det sköna, det som gör ont och det som är vackert. På detta sätt blir själva läsningen av boken, speciellt när den inte skänker mig frid, vila eller klara lösningar, den akt som förmedlar bokens innersta väsen: att det finns ett sätt för oss att förflyttas mot en ny horisont, ett sätt för en ny verklighet att träda in och att vi får ställa oss till förfogande för detta arbete.
Laura Hellsten är teol. dr i systematisk teologi och forskare vid Åbo Akademi.
Ur Signum nr 3/2024, s. 57–59.