Aeterni Patris hundra år

Encyklikan ”Aeterni Patris”

Uppfattningen att den katolska kyrkans officiella filosofi är det thomistiska systemet stöder sig framför allt på påven Leo XIII:s encyklika ”Aeterni Patris”. Den utgavs för nästan exakt hundra år sedan, nämligen den 4 augusti 1879. Leo XIII var från första början av sitt långa pontifikat (1878-1903) mycket mån om att förnya den filosofiska undervisningen i de kyrkliga högskolorna i den helige Thomas av Aquinos anda. Encyklikans huvudsyfte var att återigen ställa de kyrkliga vetenskaperna på ett fast fundament efter många år av dekadens och oenhetlighet. Detta syfte kommer Leo XIII även i många senare dokument flera gånger tillbaka till, genom att hänvisa till ”Aeterni Patris”.

Samtidigt som encyklikan utgavs, vidtogs även en rad delvis mycket omstridda högskolepolitiska åtgärder. De var avsedda att tillförsäkra den thomistiska filosofin den avgörande ställning som encyklikan propagerade för. Så ersattes alla icke-thomistiska professorer vid högskolorna i Rom med thomister. Vid det katolska universitetet i Louvain grundades en lärostol och senare ett institut för thomistisk filosofi. Den romerska Accademia Romana di San Tommaso d’Aquino reorganiserades, och Leo XIII gav även i uppdrag att låta trycka en ny kritisk Thomasutgåva, den så kallade ”Leonina”.

Men Leo XIII avsåg något mycket mer än enbart en yttre kyrkopolitisk åtstramning. Han var nämligen övertygad om att den helige Thomas’ filosofiska ideer skulle kunna föra med sig en förnyelse av det offentliga livet. ”Även det husliga och själva det offentliga gemenskapslivet, som genom fördärvliga meningars gift svävar i högsta fara, såsom vi alla inser, skulle utan tvivel vinna mycket större lugn och säkerhet, om man i akademierna och skolorna förmedlade en sundare lära i bättre överensstämmelse med det kyrkliga läroämbetet, den lära som föreligger i Thomas av Aquinos verk`. Vad han nämligen säger om frihetens sanna natur, vilken i dag urartat i lössläppthet, om det gudomliga ursprunget av varje auktoritet, om lagarna och deras giltighet, om de högsta ledarnas faderliga och rättvisa maktutövning, om lydnaden mot de högre myndigheterna, om den ömsesidiga kärleken mellan alla människor; vad Thomas diskuterar om alla dessa och liknande ämnen äger en mycket stark och oövervinnerlig kraft för att omkullkasta sådana nya rättsprinciper som visat sig vara skadliga för tingens fredliga ordning och för det offentliga bästa.” (Aeterni Patris).

Likaledes hoppades Leo XIII på att den vetenskapliga utvecklingen och de tekniska framstegen skulle kunna försiggå på ett mera mänskligt sätt om de ställdes i ett större sammanhang. ”Alla humanvetenskaper torde kunna hoppas på stimulans och vänta sig ett betydelsefullt stöd genom denna de filosofiska disciplinernas förnyelse, som Vi föresatt oss som uppgift. Från filosofin, den visa ledarinnan, brukar nämligen de sköna konsterna undfå sin sunda metod och det riktiga måttet, ur filosofin såsom det gemensamma livets källa brukar de ösa sin andliga kraft…. Därför kommer även naturvetenskaperna, som nu är så högt uppskattade och som på grund av sina många storslagna uppfinningar överallt framkallar en enastående beundran, inte att lida någon skada genom att de gamlas filosofi återställs, utan de kommer tvärtom att vinna mycket genom det. För deras fruktbara utövande och tillväxt räcker det nämligen inte att man enbart observerar fakta och betraktar naturen. Fast mer bör man, när alla fakta en gång fastslagits, tränga vidare fram och ivrigt bemöda sig att förstå de materiella tingens natur och att utforska de lagar som de lyder samt de principer, ur vilka deras ordning och enhet i mångfalden och deras ömsesidiga sammanhang trots alla olikheter uppkommer. Åt dessa forskningar kan den skolastiska filosofin på ett utomordentligt sätt förmedla mycket kraft och klarhet och hjälp, om den ges vidare med vishet och förnuft.”

Kyrkans officiella filosofi?

Leo XIII:s encyklika och övriga åtgärder i samband med den innebar något nytt inom den katolska kyrkan. Visserligen hade även tidigare påvar ibland påpekat den thomistiska filosofins överlägsenhet. Men någon officiell katolsk filosofi hade det inte funnits. Genom Leo XIII hade däremot den thomistiska filosofin fått en enastående ställning, även om den inte heller i ”Aeterni Patrisutnämndes till kyrkans ”officiella filosofi”.

Inte ens under medeltiden hade det funnits någon enhetlig kyrklig filosofi, utan flera med varandra tävlande system. Enskilda teologer som Albertus Magnus, Thomas av Aquino, Bonaventura, Johannes Duns Scotus m fl hade utformat en rad olika filosofiska läror eller utgått från dem i sina teologiska arbeten. De flesta av dem hade ansetts vara förenliga med den katolska tron. Enbart i några få fall hade kyrkoledningen förkastat vissa filosofiska ideer, därför att de ansågs stå i strid med den katolska tron. Vanligtvis hade de filosofiska systemen betraktats mer eller mindre som en hjälp och ett verktyg för att skärskåda de allmänmänskliga problemen och för att lägga en förnuftig grund som den teologiska reflexionen senare kunde bygga vidare på.

Helhetsbilden av människans intellektuella verksamhet både vad de allmänmänskliga frågorna och vad den teologiska reflexionen beträffar bröts sönder efter medeltiden. I den reformatoriska teologin gjordes trons liv mer eller mindre oberoende från det genom synden fördärvade mänskliga förnuftet. Sedan 1600-talet utvecklades dessutom det ena filosofiska systemet efter det andra utan egentligt samband med den kristna tron. Vart och ett av dessa system som uppställdes av Descartes, Spinoza, Leibniz, Wolff, Kant, Fichte, Hegel m fl ansågs mycket ofta vara det sista allomfattande svaret på alla mänsklighetens problem. Samtidigt fascinerades även många kristna teologer om och om igen av dessa på varandra följande lärobyggnader. Utan större urskiljning eller reflexion anammade de det ena metafysiska systemet efter det andra som grundval för den egna teologiska läran. På så sätt blev det teologiska tänkandet ofta enbart ett påhäng på ett mycket speciellt metafysiskt lärosystem.

Under 1800-talet började man slutligen tvivla på de stora systemens giltighet och genomskådade deras tidsbundna karaktär. En rad skeptiska, relativistiska och positivistiska åsikter bestämde det allmänna tänkandet. I många fall skildes tron fullständigt från förnuftet och blev enbart en känslornas sak. Därför höjdes under denna tid även ropet efter en hållbar grund för det mänskliga samlivet och det teologiska tänkandet.

Mot denna bakgrund kan den följande texten ur encyklikan förstås: ”Det har nämligen visat sig, att det, eftersom människorna påverkas av sin omgivning, även hos katolska filosofer här och där förekommer ett ivrigt studium av sådana nymodigheter. Dessa filosofer tillbakasätter den nedärvda gamla visdomen och bemödar sig hellre om det nya i stället för att utveckla och fullkomna det gamla med hjälp av det nya. Detta är förvisso föga välbetänkt och det medför en icke ringa skada för vetenskaperna. Lärosystemens komplexa utgångspunkt har nämligen, eftersom man stöder sig på många enskilda lärares auktoritet och godtycke, ett mycket ostadigt fundament och den gör även filosofin till något som varken är fast och stadigt eller kraftfullt, såsom den gamla filosofin varit, utan till något som är vacklande och flyktigt. . . . Med detta uttrycker Vi ingalunda vårt ogillande av sådana lärda och kloka män som använder sin möda och sin bildning samt de nya rönen för att göra filosofin mera fullkomlig. Vi förstår nämligen väl att detta är betydelsefullt för vetenskapens tillväxt. Men man borde akta sig mycket att ivern och bildningen inte enbart eller framförallt ägnas åt denna sysselsättning.”

”Aeterni Patris” och dess verkningar

Leo XIII:s encyklika och hans högskolepolitiska åtgärder hade en oerhörd verkan på den efterföljande utformningen av de katolska teologernas utbildning. Den yttre effekten höll sig ända till andra Vatikankonciliet. Thomismen spred sig mycket snabbt från de romerska universiteten till katolska lärocentra över hela världen. Det gemensamma latinska språket, de latinska skolböckerna (codices) och den gemensamma undervisningsstilen medförde, att den återupplivade thomistiska filosofin fick en tämligen enhetlig och internationell karaktär. På så sätt hindrades kyrkans filosofer och teologer att hemfalla åt ”sista skriket” i dagens filosofi. De tvingades till eftertanke och reflexion, och till konfrontation med en betydelsefull tradition i västerlandets tänkande.

Samtidigt innebar påvens rundskrivelse en stor risk, därför att Thomas’ filosofiska system framställdes såsom den sista genialiska syntesen av all mänsklig visdom och som en enastående höjdpunkt i den mänskliga idéutvecklingen. Läste man urskiljningslöst encyklikan, fick man lätt intrycket av att all filosofi efter Thomas enbart kunde ha karaktären av Thomastolkning. Den kunde ses som en kommentar till Thomas med några smärre nyare tillägg. Detta ledde ibland i kyrkliga kretsar till en steril upprepning av thomistiska tankegångar utan all anknytning till verkliga problem.

Trots att den vidareutveckling av och undervisning i den thomistiska filosofin, som förordades av ”Aeterni Patris”, i många avseenden var problematiska, hade själva encyklikan på ett mera indirekt sätt en förnyelse av hela det kyrkliga vetenskapliga arbetet till följd. För att kunna efterkomma påvens uppmaningar, var det nödvändigt att genomföra noggranna historiska undersökningar inte enbart av vad Thomas egentligen hade sagt utan även av de källor som Thomas i sitt tänkande utgick ifrån.

Just den historiska utforskningen av medeltidens filosofiska tänkande ledde nämligen till en viktig omvärdering av Thomas’ ställning. Genom sina inträngande studier i medeltidens filosofi kunde Denifle, Baeumker och den senare kardinalen Ehrle samt deras efterföljare Grabmann, Gilson m fl visa, att den medeltida idéhistorien ingalunda var enhetlig utan vida mer mångfacetterad än vad encyklikan tycktes förutsätta. Likaledes kunde de påvisa att Thomas’ filosofiska system under den efterföljande historien om och om igen otillbörligt förenklats eller till och med feltolkats. På så sätt lyckades man bakom en steril ”kyrklig” thomism upptäcka den Thomas, som ingalunda var en stel systembyggare utan en levande tänkare bland flera andra lika kyrkliga filosofer. Samtidigt lärde man sig bättre skilja mellan Thomas’ egna filosofiska bidrag och den filosofiska tradition t ex från Aristoteles, han byggde på. Allt detta stred visserligen mot encyklikans ursprungliga andemening, nämligen att hela det kristna tänkandet i Thomas nått sin avgjort enastående höjdpunkt, en uppfattning, som senare allt mindre företräddes bland kyrkans män.

Indirekt och i samband med många andra faktorer ledde de studier i medeltidens idéhistoria, som ”Aeterni Patris” gav upphov till, till ett nyvaknat intresse för historiska undersökningar även av skolastikens källor, något som under flera århundraden i mångt och mycket hade försummats. Genom att studera kyrkofädernas skrifter vann man en djupare insikt i den dogmatiska utvecklingsprocessen. Man lärde sig dessutom se en dogmatisk utsaga inte längre i första hand som en teoretisk princip för teologiska slutledningar, utan man började tolka och förstå den på ett djupare sätt i ljuset av den historiska miljön som var dess bakgrund och upphov. Detta hade i sin tur en fördjupad förståelse för liturgin till följd och ledde senare till den liturgiska rörelsen. Likaså började man så småningom och under hårt motstånd från den kyrkliga ledningen att använda det historiska betraktelsesättet även på bibeltolkningen, något som hade skett inom den protestantiska bibelforskningen långt tidigare. På så sätt väcktes ett nytt intresse för bibeln som mynnade ut i bibelrörelsen. Utan alla dessa förändringar skulle de andra Vatikankonciliet inte ha varit möjligt. På så sätt medförde återgången till historien, som propagerades i ”Aeterni Patris” för Thomas’ del, en ny livaktighet och föryngring för hela den kyrkliga vetenskapen, även om detta skedde i viss mån mot encyklikans ursprungliga avsikt.

Från thomism till nythomism

Bedömer man encyklikans högt spända förväntningar, så förstår man, varför de inte kunde infrias. Inte ens en trogen anhängare av den thomistiska filosofin skulle idag ansluta sig till Leo XIII:s förhoppning om att ett återupptagande av det thomistiska tänkandet automatiskt skulle bidra till viktiga förändringar i samhällspolitiska uppfattningar samt i det kulturella och vetenskapliga livet. Vad encyklikan alltför litet tar hänsyn till, är den historiska faktorn i varje idéutveckling. Det blotta propagerandet för än så riktiga sanningar och principer har en mycket liten effekt, om det allmänna idéklimatet och den historiska miljön står i strid med dem och om de framställs utan anknytning till aktuella erfarenheter i en svårtillgänglig terminologi. Samtidigt skulle man idag, hundra år efter ”Aeterni Patris” kunna hänvisa till, att den thomism, som encyklikan förordar är en mycket tidsbunden tolkning av den helige Thomas’ läror vilken i många stycken inte alls motsvarar Thomas’ egentliga avsikter.

Mycket tydligt är misslyckandet av Leo XIII:s program, om man närmare granskar den senare dialogen mellan naturvetenskapen och den kyrkliga filosofin. Den vetenskapliga och tekniska utvecklingen har gått sina egna vägar och inte fått någon nämnvärd hjälp från den thomistiska filosofin. Felet låg mycket ofta hos de kyrkliga företrädarna för denna filosofi. I stället för att man noggrant studerade de nya rönen, för att eventuellt kunna sätta dem i samband med det mera omfattande thomistiska systemet, utgick man ofta helt enkelt utan tillräckliga faktaunderlag ifrån thomistiska teser och förutsatte dem som självklara principer. I strid mot Thomas’ grundsyn att all kunskap böjar med sinnena och mot hans uppfattning att auktoritetsargument är de svagaste argument i filosofiska frågor, sattes ibland Thomas’ auktoritet före en noggrann empirisk forskning.

Den av Leo XIII avsedda dialogen mellan naturvetenskapen och den kyrkliga filosofin har kanske just idag en mycket större chans att lyckas än tidigare. Kyrkans filosofer har lärt sig att bättre ta hänsyn till de vetenskapliga resultaten. Samtidigt kännetecknas den moderna vetenskapen och tekniken av både en grundvalskris och en målsättningskris. Utifrån lösa och illa bestyrkta antaganden och förutsättningar har man byggt upp komplicerade vetenskapssystem och använt deras rön i den tekniska utvecklingen. Men på den senaste tiden visar sig överallt luckor och avtecknar sig gränser som tycks antyda att man hittills alltför litet räknat med den mänsklige vetenskapsmannens kunskapsteoretiska roll i den vetenskapliga utvecklingsprocessen. I en värld av miljöförstöring, kärnkraft, genmanipulation osv uppkommer även frågan om vetenskapens och teknikens målsättning i de mänskliga sammanhangen. Både vad vetenskapens kunskapsteoretiska grundvalar och vad dess målsättning angår är vi i dag tvungna till en omvärdering. Vi måste på ett nytt sätt ta hänsyn till hela människan, och i detta avseende har den thomistiska filosofin en hel del att säga.

Det var nämligen just den mänskliga personen med dess särdrag som kom i blickpunkten hos sådana kyrkliga filosofer och teologer som Marechal, Siewerth, Rahner, Lotz, Coreth m fl som inte nöjde sig med en rigid upprepning av thomistiska teser. Deras avsikt var att efter ihärdiga studier av Thomas’ filosofi i en levande dialog med kantianska, idealistiska och senare existentialistiska ideer återuppta och på nytt aktualisera grundläggande thomistiska tankar. De insikter om den mänskliga personens unika ställning och värdighet, vilka utgör grunden för Thomas’ tänkande lyftes fram i ljuset och gjordes till föremål för en inträngande filosofisk analys. Denna gren av den katolska filosofin kan i egentlig mening kallas för ”ny-thomism”, såtillvida den inte slaviskt följde ett gammalt system utan ”fullkomnade” det, som Leo XIII sade i ”Aeterni Patris”. På så sätt växte det fram en ny förståelse av den mänskliga personens frihet och ansvar gentemot Skaparen och det skapade. Man betonade den mänskliga personens roll i all vetenskaplig, kulturell och politisk utveckling, och det hänvisades till dess omistliga värde i alla mänskliga och sociala sammanhang. Vilken verkan detta sätt att tänka hade på en nydaning av den katolska teologin bär det andra Vatikankonciliet vittnesbörd om. Samtidigt är det för tidigt att uttala sig om, vilken betydelse denna fördjupade reflexion över den mänskliga personens särart och värdighet kommer att få i ett alltmer tekniserat och avpersonaliserat samhälle.