Att bryta sig ur konsumtionsfällan att bryta upp till Gud

Schasching: Pater Arrupe, Ni har under de senaste åren ständigt på nytt och med allt kraftigare eftertryck uttalat, att det idag framför allt gäller att bryta konsumtionstvånget och besluta sig för enkelhet i livsföringen. Varför kopplar Ni så nära samman enkelheten i livsföring och mötet med Gud?

Arrupe: Varje tid har sin särskilda väg till Gud, och också sin särskilda black om foten som saboterar detta möte. Jag blir allt mer styrkt i min övertygelse att enkelheten i livsföring nu mer än någonsin tidigare är en väsentlig förutsättning för att erfara Gud och att konsumtionstvånget tornar upp sig som ett hot. Upphovet till detta konsumtionsöverdåd förefaller mig vara egoismen. Det är raka motsatsen till den kristna trons grundinställning: kärlek till Gud och människorna.

Schasching: Betyder det, att man i vårt konsumtionssamhälle skulle intala människor att avstå från konsumtion för att finna Gud?

Arrupe: Jag tror, att det krävs mer än så. Naturligtvis måste vi sätta till alla klutar för att söka övertyga individen om att enkelheten i livsföring gör honom fri från det moderna slaveriet i dess många skepnader. Gud kan man möta endast i frihet. Den som är förslavad, det må vara i aldrig så raffinerade former, ger sig inte av för att söka Gud. Han blir kvar bland sina beläten. – Men det handlar därtill om något annat: enkelheten i livsföring befriar inte enbart individen. Genom friheten skapas bit för bit andra sociala situationer, förändras strukturer, stävjas orättvisan. Det uppstår en värld som är mindre omänsklig, därför att människorna är friare och därmed lyckligare, och därför att de sinsemellan är mindre självupptagna och därmed rättfärdigare. Vi vet blott alltför väl hur svårt det är att finna Gud för miljoner människor som lever i påbördad fattigdom och under uppenbar orätt.

Schasching: ”Missar” man inte nutidsmänniskans livskänsla genom denna vädjan till enkelhet i livsföringen, så att den förblir en ren önskedröm?

Arrupe: Om man betraktar denna -, såsom beteckningen lyder – ”livskänsla” på ett ytligt sätt enbart, kan väl Er farhåga har fog för sig. Men ser man djupare och framför allt överblickar situationen på världsplanet, dömer man nog annorlunda. Jag vill nu inte alls tala om de många heroiska individer, som jag gång efter annan råkat under de senaste årtiondena. Det finns idag hela rörelser, som medvetet strävar efter enkelhet i livsföringen. Det är påfallande till vilken del just unga människor dras till dem. Insikterna att det rådande konsumtionsmönstret har olycksdigra verkningar, är allmänt spridd. T o m kommunisterna talar i klarspråk om den saken. Därtill har energikrisen fått fjällen att falla från ögonen. Det är bara det att de, som låter säga sig vad detta innebär för egen del, är löjligt få. Förutom de nämnda grupperna finns det rörelser, som i groteska former revolterar utåt mot konsumtionssamhällets maktstruktur, men som i grund och botten kanske är fullt mottagliga för den djupare meningen i sitt sökande efter befrielse. Ett står klart: bekännelsen till enkelhet i livsföringen förutsätter en inlärningsprocess, och jag ser en stor uppgift för kyrkan och de ansvarskännande krafterna i samhället.

Schasching: Kanske detta ansvar gav skälet till att Ni själv och jesuitordens senaste generalkongregation (1974-1975) till den grad accentuerat förpliktelsen till fattigdom och till insats för rättvisan såsom vägar för tidsenlig trosförkunnelse?

Arrupe: Jag kan besvara Er fråga med ett oreserverat ja. Jag har många gånger intrycket, att man inte tillräckligt förstått denna principiella avgörelse å jesuitordens sida. Somliga såg i detta en smula jesuitromantik, andra en ingalunda riskfri anpassning till moderna tidsströmningar. Men för orden gäller det något mycket grundläggande. Vi har från den helige Ignatius, vår ordens grundare, principen att i varje tid ta till de medel som är mest effektiva för förkunnelsen av evangeliet. Hur skulle vi i vår nutida värld trovärdigt kunna predika Kristi budskap om mötet med Gud, om vi inte medvetet bröt med välståndets mångfaldiga avgudadyrkan? Och hur skulle vi trovärdigt kunna tala om människans värdighet, som Kristus skänkt henne, om vi inte samtidigt satsade allt på att denna värdighet också skall förverkligas i samhällslivet? Människorna, och särskilt ungdomen, vill se handlingar, inte bara vackra ord.

Schasching: Finns det konkreta exempel på, att denna avgörelse för enkelhet i livsföringen och för rättfärdighet inte förblivit ren teori?

Arrupe: Jag sade redan förut: denna avgörelse måste förverkligas bit för bit och behöver därtill en inlärningsprocess. Jag använder hellre ett annat ord: en omvändelse. Jag skulle kunna nämna många exempel som visar, att denna avgörelse finns i verkliga livet. Två kanske kan räcka. Jag har råkat en grupp medbröder i Brasilien, som frivilligt lever bland de bostadslösa i en primitiv kåk i stadens utkant och delar fattigdomen med dessa alagados. De känner sig inte på något sätt som hjältar för den sakens skull, utan de är helt enkelt övertygade om, att Kristus idag skulle handlat precis likadant. Ett annat exempel. Jag får från medbröderna i världens alla hörn varje år ett belopp för de pastorala och sociala nödfallen. Varje hus inom orden bidrar till denna solidaritetsform. Några hus känner starkt för dessa bidrag, andra kanske mindre. Men det viktiga är, att man har modet till initiativ.

Schasching: Kan Ni tänka Er sådana initiativ också utanför jesuitorden, t ex bland Europas ungdom?

Arrupe: Jag vet att sådana initiativ redan satts i verket, och jag är glad åt den saken. Men jag kan tillfoga något. – Under detta år har ett viktigt politiskt avgörande fallit för Europas enhet. Men det finns ännu oändligt mycket kvar att göra i fråga om den sociala och den andliga enheten. Jag är övertygad om, att detta Europa förfogar över flera andliga reserver än vad utomstående förmodar. Men det måste mobiliseras. Man måste få till stånd initiativ, också i riktning mot enkelhet i livsföringen. Målet för ett enat Europa kan ändå inte vara, att ännu fler konsumtionstillfällen skapas och att standardklyftan mot människorna i Tredje världen ytterligare vidgas. Ett enat Europa har en mycket större uppgift. Man undrar här om inte den europeiska ungdomen borde planera gemensamma initiativ, som kan ge upphov till en andlig ”kulturrevolution”? Jag har under de senaste årtiondena med ett stort intresse iakttagit insatserna av den europeiska Bauorden, som lyckats mobilisera en världsomfattande solidaritet.’ Jag kan tänka mig liknande rörelser också på det andliga fältet. Jag har i Latinamerika ofta träffat unga människor, som i sin utopiska föreställning om den så nödvändiga samhällsomdaningen åberopar europeiska sagesmän och ideologer, icke-kristna kantänka. Och jag har träffat andra som omvänt sökt motivera sin passivitet och blindhet för den bestående orättvisan med argument från den europeiska teologin. Jag vet att den europeiska teologin har mer att bjuda än dylika stympade teologier. Den teologiska forskningen har ju alltjämt uppgiften att studera temat tro och rättfärdighet i tvärvetenskapligt samarbete och att sensibilisera människornas samvete för konkret handlande.

Till de trovärdigaste och mest imponerande vittnesbörden om ansvarsfullt umgänge med finansiella medel hör de europeiska kristnas ekonomiska hjälp till folken i Tredje världen. Emellanåt ger man förstås av sitt överflöd och gör inte så ofta erfarenheten av den stora avståelsen och den frivilliga fattigdomen. Men varför skulle vi europeiska kristna inte vara beredda också till det? Och det finns idag också faran för uttröttning. Framför allt därför att det synbara resultatet tycks utebli. Trofast fortsättandet av denna omvandling av konsumtionsmöjligheter till hjälp för andra är nu liksom förr högst påkallat.

Schasching: Och har allt detta enligt Er mening med gudserfarenheten att göra?

Arrupe: Alldeles säkert. Det personliga mötet med Gud är nödvändigt. Det är ett evenemang, som ytterst är en gåva, men som Gud inte vägrar. Människan kan hoppfull vända sig mot eller ointresserad vända ryggen till åt detta evenemang. Hon kan göra sig invärtes åtkomlig för upplevelsen, eller också döva sitt sensorium med nya prylar. Det vill mod till för att bryta sig ur prylfällan.

Men Europas historia flödar över av exempel på sådant mod. Stora reformer och världsomfattande rörelser har inletts och burits fram av enskilda människor, som givit sig evangeliet i våld. Jag tänker i förbigående på Franciskus av Assisi, Teresa av Avila, Charles de Foucauld. Deras exempel har funnit efterföljare. Varför skulle sådant inte hända idag? Varför skulle Europa inte mer vara i stånd att sätta ut en ny markering för sin innersta kraft: avgörelsen för en radikalt levd tro?

Utan en ingripande personlig omvändelse kommer vi inte att vara i tillfälle att svara på de till oss idag riktade utmaningarna. Men lyckas det att bryta igenom barriärerna inom oss själva så skall vi på nytt uppleva Guds inbrytning, och vi kommer att veta vad det idag betyder att verkligen vara en kristen.

Not

Bauorden grundades 1953 av W van Straaten. Medlemmarna avlägger tidsbegränsade löften att mot kost och logi medverka i allmännyttiga och religiösa byggprojekt.