Den förlorade kontakten

När Johannes Paulus II för några veckor sedan samlade kardinalskollegiet i Rom till överläggningar tilldrog sig en i grund och botten ganska banal nyhet – Vatikanens underskott och dess prekära finansläge – världspressens uppmärksamhet. För den katolska offentligheten var denna nyhet ingen överraskning. Emellertid tog man med tillfredsställelse ad notam, att påven ville göra slut på ett förlegat hemlighetsmakeri angående Vatikanens finanser och att han i framtiden ämnade låta publicera redovisningar för den Heliga stolens olika avdelningar.

Knappast uppmärksammad blev däremot en fråga som vid sidan av finansfrågorna och den romerska kurians strukturproblem stod på föredragningslistan: ”kyrkan och kulturen”. Man hade förvisso väntat sig att överläggningarna skulle röra kyrkans mest brännbara och konkreta frågor. Påvens avsikt var uppenbart en annan som förvisso gav mindre nyhetsstoff men samtidigt är betecknande för Johannes Paulus II.

Wojtyla har en särskild förmåga att sätta oväntade accenter. Här gjorde han det, sedan överläggningarna avslutats, under den påvliga vetenskapsakademins högtidliga sammanträde den 10 november till 100-årsminnet av Albert Einsteins födelsedag. För ovanlighetens skull deltog även hela kardinalskollegiet och den ackrediterade diplomatiska kåren i detta sammanträde.

Man har föga uppmärksammat att påvens tal vid detta tillfälle – han riktade sig ”till troende och icke-troende forskare” från hela världen – i själva verket innehöll en trängande appell att beakta både meningen med och hotet från vår tids kultur och kyrkans ansvar i det mänsklighetens drama som utspelas inför våra ögon.

Prometheus och Sisyphos

Redan i sin första encyklika Redemptor hominis påpekade Wojtyla att människan av idag mer och mer tycks utsättas för hotet av vad hon själv har producerat. ”Häri består, vill det synas, den viktigaste

akten i den mänskliga existensens drama av idag, i dess bredaste och mest universella dimension.”

När man försöker se konsekvenserna av påvens tankar kan kanske vår tids dilemma sammanfattas i mänsklighetens två kända symbolgestalter Prometheus och Sisyphos.

Två ideologier har präglat vårt århundrade: den tekniska evolutionen och den politisk-sociala revolutionen. Båda har kompletterat varandra och samtidigt stått i konflikt med varandra. Idag tycks båda stå i begrepp att ifrågasätta varandra och därigenom ge upphov till vår tids krismedvetande.

Vi står inför den ambivalenta situationen: Å ena sidan förmår vi, ja är vi nödsakade att allt bättre behärska världen för att kunna överleva. Å andra sidan undandrar sig världen allt mera vårt herravälde. I all beräkning ligger paradoxen av en irrationell dynamik såsom den kände kärnfysikern Carl Friedrich von Weizsäcker för en tid sedan uttryckte det: Vi litar på vårt vetenskapliga tänkande och vår tekniska planering. Resultatet är storartat och ändå en besvikelse. Vi har upptäckt kärnklyvningen och producerar atombomben som ökar rädslan hos människan. Vi minskar barndödligheten och ger upphov till hungerdöden för miljontals människor. Vi har medicinsk intensivvård för att rädda mänskligt liv och kan därmed också förlänga mänskligt lidande. Stresstillstånd är priset för ökningen av produktionstakten. Det som borde ge oss trygghet och ett större oberoende har en fatal benägenhet att samtidigt hota vår livskvalitet. I en allt större teknifiering av vår tillvaro ställer vi idag allt mer inträngande och annorlunda än tidigare frågan: Hur motiverar vi att inte göra allt det som vi tekniskt förmår att göra? Samvetsfrågan har fått en ny betydelse. 1 lika mån som vetenskapen tjänar mänskliga framsteg, frihet och fred kan den främja förtryck, vanvett och krig. Därför växer tvivlet på, att vi genom teknikens framsteg på ett mänskligt sätt kan behärska världen. Ett endimensionellt framsteg som orienterats efter produktionens kvantitativa expansion och effektivitet – att snarare ha mera än att vara mera – har alstrat en endimensionell människa som hotas av en inre klyvning. När människan tar världen i besittning innebär detta samtidigt ett hot för människan i det att hon alieneras i världen.

På så vis har det inte gått efter ideologiernas beräkningar, i det ekvationen rationalisering = humanisering inte stämmer. Världen har kanske i begränsad utsträckning blivit mera ”hominiserad”, men paradoxalt nog på samma gång mindre ”humaniserad”. Därför synes dagens krismedvetande allt mera bli präglat av ett sökande efter en ny humanism i skiftande former eller snarare efter en ny och mänskligare identitet i världen.

En markering från kyrkans sida

När den påvliga vetenskapsakademin just med hänsyn till sådana perspektiv nyligen högtidlighöll AlbertEinsteins minne innebar detta inte ett slags ny kyrklig ”hit” utan något av en markering från kyrkans sida som förtjänar att uppmärksammas.

För exakt 100 år sedan, 1879, hade påven Leo X111 i sin programmatiska encyklika Aeterni Patris försökt att med utgångspunkt i Thomas av Aquinos filosofi få till stånd ett möte med den moderna tidens tänkande och vetenskap. På annat ställe i föreliggande häfte skall det tidsbetingade i detta försök och dess bestående impulser framställas. Men när man idag jämför detta försök med det symposium som nyligen hölls i Vatikanens Sala regia slås man av iakttagelsen hur väsentligt utgångspunkten och infallsvinkeln för ett sådant möte mellan tron och det moderna tänkandet har förskjutits.

Det är inte längre kyrkan som framlägger ett filosofiskt ”system” utan vetenskapen själv, resp. forskarna själva, som skall inleda ett samtal om sina kunskapsteoretiska förutsättningar och sin målsättning. Inte heller är denna dialog längre en inomkyrklig angelägenhet. Ett gremium, sammansatt av katolska och icke-katolska, kristna och icke-kristna, troende och icke-troende vetenskapsmän skall ge en markering hur ett sådant samtal över skilda livsåskådningsgränser skall uppfattas. Och slutligen: Den påvliga vetenskapsakademin höll sitt högtidliga sammanträde just med utgångspunkt i en nyckelgestalt för vår moderna världsbild och dess implikationer. Professor Carlos Chagas, akademins ordförande, talade om ”Albert Einstein som människa”, vars kamp både för en ny världsbild och för freden på samma gång var ett försök att se världen i samklang med sig själv och med sin Skapare, vilken han – som jude – uppfattade i Spinozas anda.

Inte mindre anmärkningsvärt var påvens tal. Man har uppmärksammat, att hans anförande innehöll en helt ovanlig rehabilitering av Galilei ”som med rätta kan gälla som den moderna fysikens upphovsman”. Redan andra Vatikankonciliet hade med tydlig anspelning på ”fallet Galilei” erkänt: ”Man kan beklaga en viss vaneinställning som inte helt saknas hos de kristna på grund av en otillräcklig insikt i vetenskapens berättigade självständighet. Genom de spänningar och kontroverser som därigenom har uppstått, har hos många skapats en uppfattning om trons och vetenskapens inre motsättning” (Gaudium et spes nr 36 och motsvarande not). Påven Wojtyla kompletterade nu: ”För att gå utöver dessa konciliets utsagor önskar jag, att teologer, lärda och historiker i en ärlig anda av samarbete fördjupar granskningen av fallet Galilei och genom att erkänna orättvisan från vilken sida den än har kommit, avlägsna den misstänksamhet mot ett fruktbart samarbete mellan tro och vetenskap som denna händelse fortfarande framkallar hos många. Jag kommer att med all kraft understödja denna uppgift … som kan öppna vägen för ett framtida samarbete” (L’Osservatore Romano 1979-11-12/13).

Därvid borde man emellertid inte glömma: det var upplysningens rationalistiska filosofi som utgjorde den sprängladdning som när den exploderade slet isär tro och vetande. Först då – på 1700-talet – tycks Galileis namn ha blivit ett fälttecken i vetenskapens och förnuftets kamp mot tron och kyrkan (jfr W. Brandmuller, Fallet Galilei, Credo 1975, s. 92ff).

Men påven fortsatte – och här ligger kanske det mest väsentliga i hans anförande: ”Galilei har formulerat viktiga kunskapsteoretiska regler som är oumbärliga om man vill uppnå en samklang mellan den heliga Skrift och vetenskapen. I hans (Galileis) brev till modern till storhertiginnan från Toskana, Kristina från Lothringen, bekräftade han Skriftens sanning: ‘Skriften kan aldrig ljuga, under förutsättningen emellertid att bibelns sanna mening som onekligen ofta är dold och skiljer sig avsevärt från det som ordens enkla innebörd tycks framställa noga utforskas’ (Edizione nazionale delle opere di Galileo, V,315). Galilei introducerar alltså principen för en tolkning av de heliga Skrifterna som överskrider den bokstavliga meningen men står i överensstämmelse med vederbörande Skrifts avsikt och litterära art. Det är absolut nödvändigt, så betonar Galilei, att de lärda i tolkningen av Skriftens böcker framställer deras sanna mening” (L’Osservatore Romano ibid.).

Det är avgjort mer än bara pikanteri när just Galilei här kan anföras som en förelöpare för den moderna kritiska bibeltolkningen. När allt kommer omkring har han därmed själv givit lösningen på denna konflikt som han en gång hade råkat ut för med de kyrkliga instanserna. Och på samma gång kan han med full rätt som troende fysiker erkännas som föregångsman för en samsyn mellan tron och den moderna vetenskapen.

Något skulle jag vilja säga till er teologer. Ni bevarar den enda sanning som når djupare än all vetenskap på vilken atomåldern har byggts. Ni hyser en vetskap om vem människan är som når djupare än nutidens rationella förnuft. Oundvikligen kommer det ögonblick då man frågar efter denna sanning när mänsklig planering sviker.

Carl Friedrich von Weizsäcker