Det hotade människovärdet

1. Människan

Det som hotar människans värde är människan själv. Liksom hotet mot miljön och ekologin utgår från människan kommer det största hotet mot människovärdet från människan själv.

Människan kan manipulera. Ordet betyder ”att lägga handen vid något”, ”påverka”, alltså att åstadkomma förändring. Manipulation är på sätt och vis en konsekvens av människans artegna förmåga och förpliktelse att råda över skapelsen. Det har ibland sagts, att den tekniska och vetenskapliga utvecklingen i västerlandet är en konsekvens av den judisk-kristna människosynen och den förpliktelse, som enligt skapelseberättelsen i Gen. 1:28 åligger människan. Hon skall uppfylla jorden och lägga den under sig. Vid ett besök nyligen i Tanzania fick jag anledning att reflektera över dessa ting. Afrikas jord har i stor utsträckning legat obrukad. Masaistammen uppfattar jorden som helig. Människan får inte göra något ingrepp, inte ens gräva ner sina döda i den. Ingreppen skulle rubba den gudomliga ordningen. I många andra kulturer finns liknande föreställningar om en diviniserad natur, som inte får beröras och förändras. Inte så i den judisk-kristna traditionen, där tvärtom människan har en uppgift gentemot skapelsen. Att underlägga och råda innebär påverkan och förändring men därmed också möjligheter till missbruk. Hotad är inte bara naturen utan också människan själv.

En bra utgångspunkt för en kristen människotolkning utgör de ansatser till en antropologi som finns i GT (Gen. 1:27-28 och Ps. 8). Där utvecklas en vision av människan som gör henne till en del av natursammanhanget och samtidigt låter henne vara höjd över det. Dessa båda sidor i människans väsen kan sammanfattas i nyckelorden höghet och ringhet.

Högheten är ett uttryck för människans unika ställning. På bibelns språk heter det, att hon är skapad till Guds bild och likhet. Thomas av Aquino lade stor vikt vid prepositionen till. Människan är inte Guds avbild, hon har utrustning och förutsättningar att förverkliga det hon har och är ämnad till. Kyrkofadern Irenaeus tog fasta på en liknande föreställning. Människan är inte från början fix och färdig. Hon är som ett barn, som kan och skall utvecklas. Människan går utöver sig själv, är medveten om sig själv och ställer frågan om meningen med tillvaron. Hon är också medveten om gott och ont. Hon kan påverkas, och hon påverkar. Det kristna svaret på meningen är Gud: av honom, genom honom och till honom är ju allting (Rom. 11:36). Den sanna gudsbilden har Jesus Kristus förverkligat (Kol. 1:15).

Till människans höghet hör att hon är fri, skapande och rådande.

Gåvan att råda förutsätter friheten. Den ateistiska existentialismen tar särskilt fasta på friheten och den därmed förbundna ansvarigheten. Var och en som vill bli tagen på allvar måste idag vara klar över alla de komplikationer som är förknippade med friheten. Människan har naturligtvis ingen absolut frihet utan är begränsad av yttre omständigheter. Hon är beroende av arv och miljö. Ändå vågar vi, i motsats till mycken modern psykologi, som trollar bort begreppet vilja och ersätter det med behov och motivation, tillerkänna människan frihet i etisk mening. Hon är en rationell varelse, som förmår välja mellan alternativ och ta ansvar för sina handlingar. Påven Johannes Paulus II utvecklar dessa tankegångar i den nyutkomna boken ”The Acting Person”. Huvudlinjen i den kristna traditionen tillerkänner människan den etiska förmågan att se och uppfatta gott och ont och välja mellan alternativ.

En annan betydande ateistisk åskådning, också med rötter i judisk-kristen tradition, marxismen, tar fasta på människans skapande förmåga. Marxismen ser som bekant människans väsen i arbetet. Arbetet är en form av skapande. När människan inte får se resultatet av sitt arbete inträder enligt marxismen alienationen, främlingskapet. Kristendomen betraktar den kreativa förmågan som ett utflöde av friheten. All strävan i utbildning och fostran borde gå ut på att tillvarata kreativiteten.

Men till människans väsen hör också ringheten. Så ofta den sidan berörs förs syndigheten in i bilden. Den aspekten är väsentlig men den har, inte minst i den evangeliska kristendomen, stundom betonats så ensidigt, att människans positiva möjligheter fördunklats och att hennes viktiga och nödvändiga självförtroende åtsidosatts.

Här ska vi därför inte tala mer om synden. Med ringhet menar jag människans begränsning i ett annat avseende. Hon är adam, hebr. människa. Hon är adamá av stoft och jord, en del av det natursammanhang vari hon lever, är beroende av och behärskar. Ringheten i denna mening sätter en spärr får rådandet. Manipulationen med natur och människor har sina naturgivna gränser. Människan lär sig nu att hon inte hur som helst kan handskas med vatten och luft, skog och mark. Ekologin och ekosofin har uppdagat något som finns antytt redan i skapelseberättelsen, att människan har del i den natur hon är satt att råda över. Det finns ett tydligt samband mellan yttre faktiska förhållanden och gränsen för människans manipulativa förmåga. Etikens uppgift är att med hänsyn till relevanta fakta utforma principer för handlandet. Den har på så sätt sin grund i varat – och blir ontologiskt förankrad.

På analogt sätt förefaller den medicinska etiken ha sin grundval i människornas egen miljö, den mänskliga miljön. Den oro den medicinska tekniken väcker hänger utan tvivel ihop med människans upplevelse av att vara hotad som en fri skapande och utvecklingsbar varelse. Det värde som vi måste försöka skydda är denna hela människa, människan som aktiv, fri och medveten person. Den människan är ständigt hotad i totalitära system, i ekonomisk misär och under socialt oacceptabla förhållanden. Dessa viktiga hot med stark politisk udd måste jag här förbigå för att istället koncentrera mig på människan i två gränssituationer, dvs då hon befinner sig i livets slutskede och i dess början.

2. Dödshjälpsdebatten

Dödshjälpsdebatten flammade upp i början av 1960-talet, fick ny fart 1973 och pågår alltjämt. Anledningen på 1960-talet var dels neurosedynkatastrofen, då en belgisk mor lät döda sitt skadade barn, och Kirunafallet, då en läkare efter någon månad avbröt en påbörjad livsuppehållande behandling, som visat sig resultatlös. 1973 startade aktionsgruppen ”Rätten till vår död”. 1977 medverkade aktionsgruppens ordf. Berit Hedeby aktivt till Sven-Erik Handbergs död, biträdd av läkaren Ragnar Toss. Under 1979 har vi bevittnat två rättegångar, som föranletts av aktiva ingrepp mot människors liv, dels rättegången mot Hedeby – Toss, dels mot vårdaren vid Allmänna Sjukhuset i Malmö. Mindre sensationella och rubrikskapande men i sak mycket viktiga är de undersökningar om döden och döendet, som framkommit under samma period. Jag tänker på Elisabet Kubler Ross mycket uppmärksammade bok ”Samtal inför döden”, på Loma Feigenbergs artiklar och böcker och nu senast på Ulla Quarnströms avhandling ”Upplevelser inför döden”. Frågans vikt visar sig också i den statliga SLS-utredningen under ordförandeskap av Bror Rexed (Sjukvård i livets slutskede), som framlagt en rad delbetänkanden, där samhällets vårdideologi kommer till synes. Att frågan fortfarande tilldrar sig sådant intresse och tillmäts sådan vikt sammanhänger med sjukvårdens utveckling. Sjukvården har blivit en teknik, som inte bara med förfinade medel räddar människor till livet utan också uppskjuter döden eller förlänger en döendeprocess. Detta är fakta gemensamma för alla som tagit till orda i debatten. Slutsatserna blir avhängiga av den människosyn man omfattar. Alla säger sig företräda en human människosyn. Ett samlingsord för både anhängare och motståndare till eutanasi (dödshjälp) är ”rätten att dö”.

”Rätten till vår död” är alltså namnet på den aktionsgrupp som bildades 1973 och som Berit Hedeby står i spetsen för. Dess chefsideolog är Ingemar Hedenius, den stridbare filosofiprofessorn i Uppsala. Hedenius deltog redan på 1960-talet i eutanasidebatten och förordade då aktiv eutanasi (dödshjälp), dvs handling eller behandling som ändar någons liv sedan patientens samtycke inhämtats.

Hedenius menar att läkaren skall tänka sig in i den svårt sjuka människans situation. Även läkare blir en gång patienter och döende, och det är högst troligt att de då resonerar så här: ”Jag vill hellre dö än att utan varje utsikt till en människovärdig tillvaro lida outhärdlig smärta eller bli ett hjälplöst vrak”.

”Jag vill hellre dö än att under meningslösa plågor ta upp en plats i sjukvården.”

”Jag vill hellre dö än att mina anhöriga ska önska livet ur mig och minnas mig som ett osmakligt vrak.”

Berit Hedeby beskriver vältaligt och målande det lidande de sjuka utsätts för på långvårds-klinikerna. Hon säger sig ha hört ”många upprörande berättelser om omänsklighet, grymhet och lidande. Tortyrens offer i diktaturfängelserna kommer osökt i ens minne”. Av rädsla för att påskynda döden vägleds långvården av det enda intresset att hålla patienterna vid liv. De förvägras t o m smärtstillande medel i tillräcklig utsträckning. Sin bild av långvården har Berit Hedeby befäst genom månaders vikariat på ett långvårdssjukhus. Rättvisan i denna teckning av långtidsvården kan dock med skäl ifrågasättas.

Det var länge oklart, vad aktionsgruppen ”Rätten till vår död” ville. En del av verksamheten var arbetet för s k testamenten, i vilka människor undanber sig vård med konstgjorda medel eller behandlingar (större operativa ingrepp, respiratorsbehandling, artificiell näringstillförsel osv), när det inte finns hopp om att hälsan kan återställas. Ett sådant syfte förefaller fullt acceptabelt även från de etiska synpunkter jag företräder. Avgjort betänklig är emellertid Hedebys plädering för aktiv dödshjälp, som hon också praktiserat trots medvetandet om handlingens olaglighet.

De som pläderar för den aktiva dödshjälpen, gör det i barmhärtighetens och humanitetens namn. Handlingen skall utföras inte mot utan med patientens vilja och den är det yttersta uttrycket för mänsklig frihet och värdighet. Berit Hedeby vänder sig mot ”sjukvårdens okänsliga förmyndarinställning” och talar varmt för människans rätt att själv få välja tidpunkten för sin död.

Rätten att dö har vid sidan av den nu nämnda en helt annan innebörd. Den företräds i stort sett av kyrkorna och har hittills också funnit stöd i samhället.

Utgångspunkten är här respekten för det mänskliga livet, rätten till liv. Mänskligt liv är ett värde, som inte får kränkas. Den respekten har sedan antik tid väglett medicinens företrädare. Åtminstone på pappret har den fått ett vidgat användningsområde, då den finns med bland de grundläggande mänskliga rättigheterna. Men normen överträds grymt i åtskilliga politiska system även i vår egen tid, som borde ha trettiotalets ofattbara grymheter i färskt minne. Inte desto mindre är regeln teoretiskt inte ifrågasatt. Människans värde är det mest fundamentala värdet i varje kultursamhälle. Det ligger till grund för alla andra värden.

Tidigare tolkades måhända regeln rätten till liv så, att liv skall skyddas till varje pris och med alla medel. Så uppfattad kunde den i den moderna teknikens århundrade leda till orimligheter. Det är möjligt att kritiker av t ex långvården bevittnat en alltför rigorös tolkning av rätten till liv och därför haft fog för sina negativa reaktioner. Det har emellertid nu ganska länge stått klart, att ”rätten till liv” behöver kompletteras med ”rätten till död”. Innebörden i denna rätt är tvåfaldig.

1. Rätt att dö när tiden därför är inne. Man måste alltid fråga efter ändamålet med insatta medicinska åtgärder. Syftar de till att förlänga livet eller blir deras konsekvenser en förlängd och onödigt utdragen döendeprocess?

2. Rätten att dö inkluderar rätten till en mänsklig och värdig död.

Båda dessa punkter behöver någon förklaring. Först några ord om den andra punkten.

Man beskrev till att börja med döden ur fysiologiska synpunkter som en process i organ och organism. Intresset var att klarlägga skillnaden mellan hjärtdöd och hjärndöd för att möjliggöra organtransplantationer. En viktig komplettering gjordes efter hand med kartläggning av döendets andliga och psykologiska sida. Döden, upptäckte man, drabbar inte ett ting utan en viljande och kännande människa, som upplever och är medveten om dödens ankomst. Hon reagerar inte bara med rädsla och ångest utan också med vrede och motstånd, depression och avståndstagande. Kubler Ross försökte i ”samtal inför döden” kartlägga döendets psykologiska stadier. Hon visade också, hur genom samtal patientens inställning kunde förändras i positiv riktning. Från att ha varit ett passivt vårdfall blev han en medarbetare. Dödsprocessen blev meningsfullare, mänskligt värdigare. Loma Feigenberg har gjort en pionjärinsats i Sverige. Han korrigerar Kubler Ross och beskriver dödsprocessen på ett annat sätt. Till honom har Ulla Quarnström anknutit när hon istället för stadier talar om dimensioner. Det finns ingen entydighet hos en sjuk och döende människa. I stället svänger hon emellan ytterligheter som accepterande och förnekande, längtan efter att dö och längtan att leva. Vårdaren eller teamet av vårdare träder i en medmänsklig relation till patienten och framträder som hans samtalspartner och hjälpare. Feigenberg har återgivit begreppet eutanasi dess ursprungliga och riktiga betydelse av god död (andlig dödshjälp, inte dödande).

Till punkt 1) är följande att säga. När tankarna på skillnaden mellan livsprocess och döendeprocess först framfördes kritiserades de för att vara alltför teoretiska. Det vore inte möjligt med en sådan uppdelning. Faktum är emellertid att nutida vårdfilosofi, t ex på det kända S:t Christopher’s Hospis i London, accepterar att en människa blir döende. På detta och andra sjukhus tar man enbart emot döende patienter och försöker bereda dem den vård deras tillstånd kräver. Smärtlindringen intar en väsentlig plats i behandlingsprogrammet, som för övrigt bygger på insikten om den döende som en människa, vilken skall behandlas såsom sådan. Smärtans fysiska, sociala och psykiska dimensioner beaktas. En viktig synpunkt är att den döende människan skall känna sig innesluten i en människogemenskap. – Trevande försök görs nu att på svenska sjukhus översätta de från England hämtade erfarenheterna. – Samhället och kyrkan har ifråga om döden i stort sett samma inställning. De försöker att tillämpa synen på människan som en viljande, fri, ansvarig och kreativ varelse, vars mänskliga värdighet skall bevaras intakt t o m i livets slutskede.

3. Fosterdiagnostiken

Ett helt nytt problemområde är den prenatala diagnostiken eller fosterdiagnostiken. Här griper åter den medicinska tekniken med förfinade metoder in i livsprocessen och väcker etiska frågor till liv.

Fosterdiagnostikens syfte är trefaldigt: att förhindra abort av friska foster, att utarbeta metoder för behandling av foster innan allvarlig skada hunnit uppkomma och att möjliggöra avbrytande av graviditet, då skada på fostret konstaterats.

De diagnostiska metoderna kan indelas i tre grupper, nämligen 1) undersökning av den havande kvinnans blod, s k AFP-screening, 2) inspektion av fostret genom röntgen eller ultraljudsundersökningar och genom fetoskopi och 3) amniocentes (undersökning av fostervätskan). Den förstnämnda metoden, undersökning av den havande kvinnans blod, möjliggör undersökning i stor skala. Erfarenheterna från andra screeningundersökningar avskräcker dock. För att bli till nytta måste sådana undersökningar föregås av en omfattande information. Provtagning kan skapa oro och det är idag tveksamt om mödravårdscentralerna har resurser att möta de ökade krav som då skulle ställas på vägledning och ytterligare information.

Kritik har även riktats mot fetoskopin, ultraljudsundersökningen och amniocentesen, eftersom de kan ge upphov till selektiva aborter. Det föreligger enligt kritikerna en principiell skillnad mellan aborter som utförs därför att fostret är skadat och sådana som företas av andra skäl. De selektiva aborterna bygger på en värdering och gradering av människor, eftersom skillnad görs mellan sjuka och friska. De handikappade känner sig hotade. I framtiden ser man som en skräckvision ett samhälle, där endast friska människor accepteras.

Skrivelser i ärendet har därför ingått till socialministern och ärkebiskopen, i vilka man önskar ett etiskt ställningstagande till AFP-screeningen och fosterdiagnostiken. Svenska läkaresällskapets delegation för medicinsk etik under ledning av prof. Gustav Giertz, har utformat riktlinjer. Ärkebiskopen har tillsatt en arbetsgrupp, i vilken både Giertz och genetikprofessor Lindsten ingår. Gruppen är ekumeniskt sammansatt av företrädare för Svenska kyrkan (Holsten Fagerberg och Ann-Marie Thunberg), Svenska Missionsförbundet (Sven Hemrin) och Katolska kyrkan (Erwin Bischofberger). Arbetet har slutförts under hösten och skall redovisas i en planerad skrift Foster Familj Samhälle.

Vid bedömningen av den prenatala diagnostiken och dess konsekvenser är det nödvändigt att uppfatta sambandet mellan de generella och selektiva aborterna. Nuvarande lagstiftning säger, att abortoperation till och med tolfte graviditetsveckan är en rättighet, som kvinnan har. Efter särskild utredning får på kvinnans begäran abort företagas intill utgången av artonde havandeskapsveckan. Om ”synnerliga skäl” föreligger, vilka godtagits av Socialstyrelsen, får abort utföras även efter utgången av artonde havandeskapsveckan. ”Synnerliga skäl” anses föreligga om det fanns berättigade farhågor för att barnet ”kan födas skadat eller till svåra lidanden” (Abortkommitténs betänkande ”Rätten till abort” 1978:58). Abortkommittén skriver: ”Är en kvinna i sin önskan att få barn villig att utstå fortsatt graviditet och att föda trots riskerna för barnet, bör hon ha rätt till hjälp och stöd från samhällets sida. När det är risk för att skador under fosterutvecklingen kommer att ge upphov till svåra kroppsliga eller själsliga lidanden hos en ny mänsklig individ, bör samhället dock av hänsyn såväl till denne som till kvinnan och hennes familj bistå med rådet att kvinnan underkastar sig en operation i de fall då hon själv är beredd till det.” Detta skrevs på 1960-talet, innan ännu den prenatala diagnostiken var tillgänglig. Samhällets inställning var redan då klar. Med de förfinade metoder som nu står till buds kan större visshet om fostrets status uppnås. Det finns ingen anledning förmoda att den ökade kunskapen skall ändra inställningen till det skadade fostret. Varken abortlagen eller förarbetena till densamma innehåller några argument mot fosterdiagnostiken eller de selektiva aborterna.

Den abortkommitté, som förberedde nuvarande abortlag kritiserades med rätta för att ha använt ett manipulativt språkbruk och skjutit undan de etiska frågeställningarna. Begreppet ”foster” förekommer inte i utredningens språkbruk och praktiskt taget inte heller i den proposition, som avlämnades till riksdagen 1974. ”Foster” ersätts med ”fortplantningen” och betraktas som en process i kvinnans kropp. Fostret som individ och rättsobjekt tillmäts ingen betydelse. Gustav Giertz, som alltså är ansvarig för läkaresällskapets yttrande, gör en intressant reflektion. Fosterdiagnostiken kommer att framtvinga en ändrad uppfattning. I och med att möjligheterna till diagnos och kanske behandling av sjuka och skadade foster öppnas måste fostret uppfattas och respekteras som en självständig individ. Giertz anser det inte osannolikt ”att utvecklingen kommer att leda till att den nu förhärskande inställningen till abortingrepp i vissa avseenden kommer att ifrågasättas”.

Att fostret är ett självständigt liv i vardande var utgångspunkten för dem som kritiserade abortutredningen. Fostret är alltså inte enbart en del av kvinnans kropp, det är ett självständigt liv i vardande. Livsmöjligheten kan inte fixeras till en viss tidpunkt i fosterutvecklingen utan är en egenskap, som tillkommer fostret på olika sätt under hela graviditeten. Självständig livsmöjlighet saknar fostret inte bara i moderlivet utan också efter födelsen. Utan föräldrars eller vårdares insatser skulle även den nyfödda vara dömd till en säker undergång. Biologiskt sett är fostret redan efter konceptionen och nidationen ett självständigt liv (i betydelse av ett med modern icke identiskt liv), eftersom det är uppbyggt av andra kromosomer och celler än enbart moderns. Lika litet som det nyfödda barnet kan fostret frånkännas en rätt till liv.

Abortsituationen innebär en värdekonflikt. Två individers intressen står emot varandra. Om abort skall företas måste den vara en nödlösning i en konfliktsituation. Den etiska bedömningen måste uppfylla åtminstone de två kraven att beakta föreliggande fakta och att vara rationell och sammanhängande. Önskvärt vore det med en konsekvent genomtänkt etik i livets alla gränssituationer. Som det nu är skiljer sig lösningen av konflikter i analoga situationer. För att åskådliggöra detta kan vi tänka oss två modellfall och jämföra sättet att lösa dem i förhållande till aborterna.

Den första konflikten inträder efter ett barns födelse. Sådana omständigheter uppkommer, att barnet menligt inverkar på kvinnans totala livssituation. Mannen blir sjuk och dör, familjens ekonomi försämras radikalt och kvinnans krafter sviktar. Vare sig barnet är friskt eller sjukt löses aldrig denna konflikt med offer av den ena partens, d v s barnets, liv. Rätten till liv respekteras. Åtgärder sätts i stället in för att underlätta moderns situation. Samhället mobiliserar resurser till hjälp för den svaga parten men principen om respekt för livet ifrågasätts aldrig.

Den andra konflikten uppstår vid livets slutskede. En människa blir sjuk och döende. Hon har kommit in i dödsprocessen och hennes liv kan inte räddas. Inte heller i denna situation accepterar lagstiftaren eller domstolarna aktiv dödshjälp. Samhället erbjuder istället hjälp med omvårdnaden, när den enskildes förmåga inte längre räcker till. Den sjuke får smärtlindring och förhoppningsvis också själslig och andlig hjälp att genomgå livets slutfas.

Men rätten till liv i denna gränssituation tolkas inte som en förpliktelse att till varje pris och med alla medel vidtaga åtgärder som i praktiken skulle innebära en förlängd och utdragen döendeprocess. Sjukvården accepterar dödens ofrånkomlighet. Efter hand har man lärt sig tolka och förstå rätten till liv så att den inkluderar rätten till död, när döden ofrånkomligt har anmält sin ankomst. Utifrån de insikterna börjar en helt ny vårdideologi bli företrädd och praktiserad. Uppgiften i livets slutskede blir inte längre traditionell livsuppehållande behandling utan kroppslig, social och andlig vård av den döende människan. Jämte rätten till liv accepteras rätten till död (vilken ingenting har med dödshjälp eller eutanasi att göra).

Kan de här angivna etiska riktlinjerna tillämpas på abort i allmänhet och på de selektiva aborterna? Kan m a o rätten till liv och rätten till död översättas till abortsituationen? Om svaret är ja och en enhetlig medicinskt-etisk modell kunde tillämpas skulle det innebära stora fördelar och också få vittgående konsekvenser för hela abortproblematiken. I stället för att utgöra en fara skulle kanske den prenatala diagnostiken kunna erbjuda positiva möjligheter till problemens lösning. De skulle då bindas upp kring begreppet livsmöjligheter; om nämligen den prenatala diagnostiken med sina metoder kan fastställa, vilket liv i vardande som saknar fortsatt livsmöjlighet skulle rätten till död kunna tillämpas i sådana fall.

En förutsättning för detta resonemang är att inga kvalitativa kriterier på mänskligt liv införes. Försöken att bestämma det mänskliga som etiskt kriterium är viktiga, men att därutöver laborera med ord som värdefullt och icke värdefullt mänskligt liv är helt omöjligt. Sådana vär-

deringar kan snabbt leda till ett rashygieniskt eller rasistiskt synsätt. De skulle utgöra ett hot mot de handikappade och underbygga helt omöjliga föreställningar om att samhället enbart skulle kunna acceptera friska människor. Var finns måttstocken för ett kvalitativt acceptabelt mänskligt liv och vem avgör?

Däremot vore det en tänkbar utväg att arbeta med begreppet ”livsmöjligt” i analogi med den döende människan, vars förestående död accepteras enligt normen ”rätten att dö”. Avgörande blir frågan, om den prenatala diagnostiken förmår fastställa sådana skador, som inte kan botas utan ofrånkomligt leder till döden. Vore detta möjligt skulle läkarregeln om ett handlande väglett av vetenskap och beprövad erfarenhet kunna motivera åtgärder, som inte befrämjar sådana fosters fortlevnad. Handlingssättet skulle innebära att på foster tillämpa regeln om rätten att dö. Det kunde också motiveras av att extraordinära medel inte skulle behöva insättas i sådana fall, där insatserna aldrig kan leda till de resultat, som är avsedda för de vidtagna åtgärderna. Kriteriet ”livsmöjlig” är alltså rent medicinskt i analogi med det tillstånd då en patient är döende.

Om dessa regler skulle tillämpas på aborter och fosterdiagnostik borde i huvudparten av alla abortfall samhällets resurser på ett aktivt och målmedvetet sätt mobiliseras för att upphjälpa den svåra situation, som vanligen motiverar abort. Detta var huvudlinjen i kyrkornas svar på abortutredningen (se skriften Kyrkorna och abortutredningen 1972). Det borde vara samhällets självklara plikt att tillse att sådana intressekonflikter inte skall behöva uppstå, att ett fosters liv offras. Konflikten borde med mera målmedvetna och aktiva insatser kunna lösas i analogi med vad som sker, sedan ett barn verkligen är fött. Andra åtgärder borde dessutom allvarligt kunna övervägas. I samband med abortdiskussionen i början av 1970-talet ansågs utvägen att låta adoptera det barn modern inte kunde ta hand om själv, vara en omänsklig och därmed omöjlig utväg. I ljuset av de befolkningspolitiska verkningarna av dubbelangreppet mot nativiteten från födelsekontrollen och aborten, ter sig abortkommitténs förutsägelser på den punkten liksom på flera andra orealistiska. Därför borde även adoptionen vid sidan om huvudlinjen att förstärka de samhälleliga insatserna till värn för de utsatta kunna övervägas.

Den andra huvudlinjen skulle innebära en tillämpning av ”rätten att dö” på foster. En förutsättning för ett dylikt handlingsätt är säkerhet i bedömningen av ”livsmöjlighet”. Går det att med objektiva kriterier ange om ett foster saknar livsmöjlighet, vore det ingen orätt att erkänna gränsen för mänskliga bemödanden och dra konsekvenserna därav. I tveksamma fall skulle rätten till liv stå över rätten till död. Det förefaller som ett handlande efter sådana etiska riktlinjer skulle kunna ge innehåll, mening och konsekvens åt den medicinska etiken i allmänhet och infoga förfarandet kring den prenatala diagnostiken i ett större sammanhang.