En tid av sjunkande förväntningar

Uttrycket ”a time of diminishing expectations” ingår i underrubriken till en av de mest uppmärksammade analyserna av det utgående 70-talets tidsanda, Christopher Lasch, The Age of Narcissism. Och många andra har också framhävt detta drag, bristen på framtidshopp, begränsning av perspektiv och ambition, både i tid och rum.

Laschs ”narcissism” svarar mot vad den kände finländske sociologen Erik Allardt nyligen i Nya Argus kallade vår tids ”subjektivism”. Enighet synes råda om detta: det finns en genomgripande tendens till att rikta uppmärksamheten mot den egna personen, kroppen lika väl som psyket. Joggningsmanin, meditationsvågen, floden av bekännelselitteratur, allt vittnar.

Högkonjunkturen också för de ockulta formerna av grönsaksodling, fotvård och meditation har gjort att många i tidsandan sett en ”nyandlig” eller religiös renässans. Lasch skiljer sig från dessa genom att karakterisera den dominerande tidsandan som ”terapeutisk”, vilket han strikt vill skilja från det religiösa. ”Det terapeutiskas triumf” har inte bara lett till pjåsk med jaget, det har också avhänt människor förmåga eller tilltro till sin förmåga att uppehålla stabila och meningsfulla relationer med andra människor. Det tragiska uppfattas inte längre som en del av människans villkor, utan som problem att åtgärdas av social eller psykologisk expertis. Den narcissistiska och terapeutiska livshållningen får sitt tydligaste nedslag på familjens område, fruktan för ”bindningar” till make eller till barn, tveksamhet inför själva släktets vidareförande, osäkerhet om barnens fostran.

Den nya individualismen

Iakttagelsen av denna förhärskande psykologiska orientering hänger nära samman med vad som ofta kallas den nya individualismen eller den nya egoismen. Därmed förstås en politisk eller snarare apolitisk hållning. Den obestridliga framgång som konservativa partier har haft i snart sagt hela västvärlden brukar uppfattas som ett uttryck för denna stämning. Grunden för denna kan väl bäst fattas som en vida spridd desillusion om välfärdsstatens gränser, det allmännas möjligheter att skydda den enskilde från andra hot än rent ekonomiska, från ensamhet, övergivenhet, desperation och missbruk. Misstron gäller kort sagt politiken, och politik då i ordets ursprungsbetydelse ”det som berör -människan i hennes egenskap av medborgare”. (De språkliga knepen eller fånigheterna att kalla allting politik, och införa ord som ”sexualpolitik” etc . . , bidrar endast till dimbildning.)

Det sena 70-talet förefaller att ha avslöjat välfärdsstatens gränser, vad det allmänna genom sina professionella ombud kan göra och inte göra. Politiken kan inte ersätta det fundamentalt sociala, inga nya statliga verk kan komma till rätta med ensamhet och förtvivlan, inga ombenämningar av allmänna verksamheter kan skapa gemenskap och samhörighet.

Välfärdsstatens ideologi

70-talets ideer präglas inte främst av reaktionen mot det sena 60-talets nymarxism, utan mera av bankrutten för den emancipations- eller frigörelseideologi som växte sig stark något tidigare. Med en obeveklig kraft kom föreställningen att slå igenom på område efter område, att missförhållanden, missbruk, ångest och förnedring berodde på de rådande ”strukturerna”, identifierade som familj och med den disciplin och självkontroll som alltid varit en förutsättning för en mänsklig samlevnad. Tvång och begränsningar var roten till det onda. När individerna släpptes fria ur det samhälleliga tvånget skulle missbruk och exploatering försvinna. Allmänt ledde det till en väsentlig accentförskjutning i synen på statens uppgifter; lagstiftningen var ett medel som tjänat ut sin roll för att styra privatmoralen, i dess ställe kom det allmännas vård, service och bistånd.

På en del områden fick frihetsfilosofin omgående prövas med resultat, där det katastrofala tävlar med det groteska. Den enkla tanken att narkotika är ett samhälleligt ont endast på grund av de inskränkningar som tvingar narkomanerna att skaffa sig giftet på ett olagligt sätt, ledde till experiment med ”legal förskrivning”. Förskrivning fick här en ny bisarr betydelsenyans, då ifrågavarande läkares verksamhet endast hade i bokstavlig mening manuella begränsningar. Lika löjliga förefaller idag illusionerna kring frisläppandet av pornografi och den mera förstående hållningen till prostitution. Här gör det utgående 70-talets värdering av den personliga ”bekännelsen” att figurer som verksamt bidrog till dåraktigheterna som Hans Nestius och Per Gahrton åter kan bli folkhjältar på frimodiga deklarationer om hur totalt fel man hade.

Emancipationsideologin erövrade också kriminalpolitiken. Idag kan man endast resignerat konstatera hur parollerna om ”fångmakt”, ”riv kåkarna” etc. klingat av, och diskussionen gäller möjligheterna att göra åtminstone något fängelse narkotikafritt. Samma djupa desillusion finns på alkoholpolitikens område, där den allmänna politiska desorienteringen och uppgivenheten är särskilt framträdande.

Särskilt snabbt har de senaste åren stämningsomslaget kommit på skolområdet. Bara för några år sedan var olika former av ”frigörande pedagogik” kuranta varor, idag förhånas flumpedagogerna och kravet på ordning och disciplin, fasta kunskaper och fostran hörs från alla håll.

Barnen och familjen

Men det är inte endast skoldiskussionen som fäster uppmärksamheten vid barnen. Den seriösa debatt som barnaåret framkallat, har visat att plötsligt alla är överens om att vi lever i ett barnovänligt samhälle. Svenska barn är övergivna och oälskade, och ingen förefaller egentligen längre våga hävda att ”lösningen” skall komma från det allmännas kollektiva anordningar. I ett kvällslångt Studio S i tv i början av dec. nämndes knappast daghem, fritidshem och SIA-skola. Allt handlade om barnens utsatthet i ett samhälle, där föräldrar hade allt mindre tid att ägna sina barn.

Det förhållande som talade ur så gott som varje undanskuffat barns klagan, frånvaron av en far, omnämndes inte särskilt och mot den bakgrunden fick den efterföljande debattens pliktskyldiga framhållande av ”papparollen” nästan en patetisk prägel. Det är nu mera inte bara möjligt, utan tillrådligt att ledande politiker direkt appellerar till föräldrarnas ansvar, och erkänner sitt eget, för sina barn, ett ansvar som skolan och andra samhälleliga institutioner inte förmår axla.

Men det ansvar som går hand i hand med detta, eller som förutsätts, ansvaret mot make/maka och familj, är nu bortträngt i tongivande sammanhang. I framtiden kommer säkerligen mycket grubbel att ägnas detta mysterium: den faktor som generellt har det största ansvaret för barns otrygghet och ensamhet, äktenskapets och familjens stabilitet, får inte nämnas.

Det finns också andra märkliga tabueringar i den offentliga debatten, utom familjemoralen också abortfrågan. I det senare fallet har ju situationen blivit löjeväckande, då man för en samvetsöm debatt om fosterdiagnostiken, samtidigt som massfördrivning av odiagnosticerade foster uppfattas som en yttring av de mänskliga rättigheterna.

Kvinnans frigörelse

Dessa taburegler för den offentliga debatten har uppenbarligen att göra med den del av emancipationsideologin, som ännu inte förlorat sin élan, kvinnans frigörelse. Här gäller det givetvis också en central och genomgripande fråga, som refererar till premisser, som inte kan ”bevisas” vara oriktiga eller förhastade.

Men den allmänt omfattade målsättningen om könens jämställdhet har lett till några besvärande intellektuella inskränkningar. Utvecklingstendenser som kan framställas som sammanhängande med kvinnofrigörelsen får inte ifrågasättas. Den ökande skilsmässofrekvensen (30 000 skilsmässobarn varje år) antas vara en nödvändig följd av kvinnans frigörelse, och får därför inte diskuteras ens i samband med det fruktansvärda pris som barnen uppenbarligen får betala. På enahanda sätt får den fria aborten inte ifrågasättas. Ja, det förefaller t o m råda något slags informellt forskningsförbud till skydd för vissa fördomar. Så är det här accepterade sanningar att födelsekrisen beror på kvinnorna, som inte önskat fler barn och att främst kvinnorna kräver fri abort. Alla undersökningar från jämförliga länder tyder på att det förehåller sig tvärtom. I diskussionen om de låga födelsetalen tillåts inte att förmodan ens formuleras, att det måhända är ogörligt att förena maximalt kvinnligt förvärvsarbete med optimalt antal födda barn. Att så kunde vara fallet är definitionsmässigt uteslutet.

Därför är delvis familjepolitiken, trots de nymornade bekymren över de övergivna barnen, ett område som varit fredat från omprövningen av välfärdspolitikens räckvidd. Inom de flesta övriga sektorer iakttar vi den stora reträtten från 60-talets emancipationsideologi och den dominerande satsningen på vård och bistånd i frihet. Otvivelaktigt kommer lagstiftningen att åter komma till heders som allmänintressets medel att skapa en drägligare mänsklig samlevnad. För några år sedan försvarade sig Helmut Schmidt upprört mot anklagelser från katolskt håll att den socialliberala västtyska majoriteten i familjefrågor endast såg staten som ”det libertina samhällets notarie”. Det kan ifrågasättas om de flesta svenska politiker anser det vore något att försvara sig emot.

Men i den mån historien lär något, är det bl a att när kvinnans ställning förbättrats, kvinnliga egenskaper, verkliga eller förmenta, uppskattats, har också sederna blivit striktare. Det finns måhända redan antydningar om en sådan skiftning i vårt andliga klimat, men bestämt skulle den infinna sig den dag då också den tigande majoriteten av kvinnor fick göra sin röst hörd, inte endast den lilla välartikulerade moralradikala grupp, som så gärna talar för alla kvinnor.

Man behöver inte för ett sådant antagande postulera några speciellt ”kvinnliga” egenskaper. Men att kvinnan som den svagare och mera utsatta hittills har drabbats av exploatering i stället för befrielse av de mera påtagliga yttringarna av familjemoralisk laissez-faire, pornografi och prostitution, står väl utom varje tvivelsmål. Det är knappast djärvt att förmoda att detsamma gäller också för de allmänna verkningarna av familjens och äktenskapets urholkning.

Ett socialt deficit

Vid 80-talets ingång utmärks tidsandan av subjektivism och individualism. Politiken, det allmännas vård och bistånd, välfärdsstaten erbjöd ingen bot mot ensamhet och förtvivlan. Den stora ekonomiska omvandlingen har gått härjande fram över grannskap, rotfasthet och de traditionella gemenskapsalstrarna familj, släkt, församling. 60-talets trosvissa förkunnelse om ”samhällets” förmåga och den radikala utopin om nya samlevnadsformer har visat sin ihålighet. Svaret är narcissism. (Även kvinnorörelsen är givetvis underkastad tidens moder; den gammaldags navelskådningen har tydligen ersatts med livmoderskådning.) Vi ser strävan efter gemenskap, nya former av det sociala bandet, men ännu efemära och kontursvaga. Mot den sociala utarmningen hjälper inte statliga utredningar och verk, endast mänsklig gemenskap. Ingenting har framkommit som skulle tyda på att familjen fått ett fullvärdigt substitut, trots att dess avskaffande ses med upphöjt lugn av våra lagstiftare.

Kyrkorna har enligt min mening gjort missbedömningar i denna situation. Under 60-talets politisering blev tongivande upplysta kyrkor och kyrkomän alltmer känsliga för anklagelsen att endast syssla med vad som föraktfullt kallades ”privatmoralen” och inte våga ta itu med de samhällsetiska strukturfrågorna. Men i dag upplever vi insikten om politikens gränser och den grundläggande sociala gemenskapens kris. Och när nu signaler till helt om hissas i frågor som rör just privatmoralen, då är det knappast de kristna som varit de mest lyhörda för vår tids sociala malaise.