Frikyrkosverige

Boken Frikyrkosverige – en livsstilsstudie (Moderna läsare 1979) är ett viktigt bidrag till svensk religionssociologi. Försäkringsbolaget Ansvar har i samarbete med sex samfund, Frälsningsarmén, Svenska Missionsförbundet, Svenska Baptistsamfundet, Örebromissionen, Pingströrelsen och Metodistkyrkan, låtit SIFO göra en stor enkätundersökning bland medlemmarna.

Från varje samfund har drygt 300 personer tillfrågats enligt ett slumpmässigt urval i två steg, först församlingar och därefter medlemmar i dessa. Det relativt låga antalet tillfrågade gör att slumpfelet uppgår till två å tre procentenheter uppåt eller nedåt. När man ger siffror för hela denna del av Frikyrkosverige, har hänsyn tagits till samfundens olika storlek. Denna ”vägning” av talen gör att inte heller totalsiffrorna trots drygt 2 000 tillfrågade är nämnvärt exaktare än siffrorna för varje samfund.

För pingströrelsen är siffrorna ännu något osäkrare eftersom drygt hälften av de utlottade församlingarna avböjde att medverka. Främst blev innerstadsförsamlingar i storstäderna helt orepresenterade, vilket provisoriskt motverkats genom att ”väga upp” de medverkande förstadsförsamlingarna. (Konsekvenserna uttrycks så att ”siffrorna för pingströrelsen (är) mer approximativa”. Eftersom approximativa betyder ”närmande sig”, underförstått de faktiska, torde de vara mindre approximativa.) Utom en omfattande och lättöverskådlig tabellbilaga finns fem korta kommenterande avsnitt. Det längsta av Torbjörn Freij om De frikyrkliga och alkoholen avstår vi helt från att diskutera. SIFO-chefen Hans L Zetterberg skisserar Den frikyrkliga livsstilen, Sven Lundkvist, riksarkivarie och historieprofessor behandlar dels Medlemsrekrytering och motiv för medlemskap dels Demografiska och socio-ekonomiska data. Professorn i religionspsykologi Thorvald Källstad diskuterar De frikyrkligas ekumeniska vilja.

Samfundsbilden

I ”Antalet medlemmar i valda samfund i Sverige 1960-1978. Kommentar och internationella jämförelser, Religionssociologiska institutet, Smärre meddelanden 1979:4” gjorde jag en analys av medlemsutvecklingen och visade hur den skilt sig beträffande ”äldre” och ”yngre” frikyrkor. Man skulle lika väl med en allt vanligare anglosaxisk terminologi skilja mellan ”ekumeniska” och ”evangelikala”. Självfallet finns dessa tendenser i skilda proportioner i de flesta samfund.

I Frikyrkosverige framträder denna åtskillnad mycket tydligt med MK, SMF och SB som en ”ekumenisk” grupp, FA, ÖM och P som en ”evangelikal”. Den ordning som samfunden ovan nämnts i, utgör också i stort en rangordning från ”ekumenisk” till ”evangelikal”. Innan vi behandlar de frågor som så möblerar samfundsscenen, skall vi först uppmärksamma de demografiska förhållandena.

Köns- och åldersfördelning

Här måste man ta hänsyn till ev. slumpfel på grund av det smala urvalet. ÖM har fått inte mindre än 18% av sina medlemmar placerade i åldersintervallet 65-70 år, vilket medför ett extremt stort antal pensionärer under 70 år, och motsvarande färre yrkesarbetande och fackföreningsmedlemmar. J Lundkvist anmärker på s. 25 kortfattat att man ännu för ett par decennier sedan kunde räkna med att två tredjedelar av samfundsmedlemmarna var kvinnor, men Frikyrkosverige anger 41 % män. Här finns outnyttjade möjligheter till mera ingående jämförelser. Kyrkor och samfund i Sverige (SoU 1963:39) innehöll detaljerade demografiska data för de fria samfunden som hänförde sig till 1960. För de flesta samfund var svarsfrekvensen så hög att felen på grund av bortfall är försumbara. Av pingströrelsens medlemmar kom drygt två tredjedelar med i statistiken och en nästan lika stor del av församlingarna. Siffrorna torde vara av bättre kvalitet än SIFO:s 1978.

Det visar sig också att för de aktuella sex samfunden männen 1960 utgjorde bråkdelar mer än en tredjedel av medlemmarna. Sedan 1960 har totalantalet medlemmar minskat med drygt 10% från 293 tusen till 263 tusen. Men om andelen män ökat till 41% skulle de manliga medlemmarna sedan 1960 blivit bortåt 10 000 flera. Lundkvist påpekar också att denna ut

jämning fr a skett i lägre åldrar. 1960 var 36% av medlemmarna under 50 år män, 1978 skulle det vara 45%.

Dessvärre är de använda åldersintervallen helt olika i statistiken 1960 och i tabellen för 1978. Helt jämförliga är endast grupperna upp till 50, mellan 50 och 65 och över 65 år. 1960 var procenttalen i dessa tre åldersgrupper 47-29-24; 1978 hade det skett en förskjutning uppåt i åren till 40-26-32. Medianåldern för frikyrkomedlemmar har ökat från ca 52 till 57 år. Ungefär hälften av denna förändring motsvaras av förskjutningarna i ålderspyramiden överhuvud, men ett visst åldrande i Frikyrkosverige är odisputabelt. Men det finns alltså ljuspunkter. Den strategiska åldersgruppen 25-35 utgjorde 1960 11 % och har knappast blivit mindre 1978, samtidigt som det skett en påtaglig könsutjämning. I några fall tvingas man att sätta frågetecken för 1978 års data. Kan verkligen andelen män i FA från 1960 ha stigit från 24% till 38%? Det skulle innebära en genomgripande revolution i armens struktur. MK hade 1960 de klart äldsta medlemmarna, 32% över 65 år. Enligt SIFO skulle andelen sjunkit till 26%, med en extrem ansvällning av medlemmar mellan 50 och 65 år.

Minskningen av antalet medlemmar faller främst på de ”ekumeniska samfunden” som sedan 1960 minskat med drygt 20%, SMF dock betydligt mindre än BS och MK. De ”evangelikala” sammantagna har lika många medlemmar som 1960. Pingströrelsen har den gynnsammaste ålderssammansättningen, 47% under 50 år, och medianåldern var såväl 1960 som 1978 ca fem år lägre än för hela Frikyrkosverige. SB hade 1978 40% av sina medlemmar över 65 år.

Civilstånd, yrke, familj

De frikyrkliga mellan 18 och 70 år är till två tredjedelar gifta. Detta torde ganska väl svara mot totalbefolkningen. Två procent är samboende, de flesta tillhöriga P och ÖM. Detta är mindre än i hela befolkningen, där gifta/samboende utgör 74% enligt SIFO. Inslaget av änkor/ änklingar och ogifta är större än normalt 7 resp. 20% mot 5 och 16. Det är främst P och FA som har många ensamstående. (De skilda är med undantag för ÖM färre än normalt.) För SMF, SB och ÖM är civilståndsfördelningen föga avvikande från genomsnittet.

Den genomsnittliga hushållsstorleken är något mindre än genomsnittligt i Frikyrkosverige, beroende på den större andelen ensamstående. Två- och trepersonershushållen är färre, men hushållen med fyra eller flera når upp i normal andel. Givetvis skulle dessa siffror behöva brytas ned efter åldersgrupper för att tillåta några definitiva slutsatser om det frikyrkliga familjebildningsmönstret. Att gifta pingstvänner bildar större familjer än övriga frikyrkliga och än svenskt genomsnitt är den enda säkra slutsatsen ur siffrorna, som de presenteras. Frikyrkligheten är underrepresenterad i storstäderna, med undantag av FA; överrepresenterad i mellanstora tätorter och på landsbygd. Det är främst de stora SMF och P som ger denna profil; FA och MK är däremot svaga på landsbygden.

Skillnaderna i yrkesfördelning ligger oftast inom felmarginalen. Arbetare och tjänstemän är något färre än i totalbefolkningen, lantbrukare och pensionärer flera. Egenföretagare överraskande något underrepresenterade. Också här skulle nedbrytning efter åldersgrupper krävts för säkrare slutsatser. P har många arbetare och relativt få tjänstemän. FA, MK, SB och SMF har alla ett starkt tjänstemannainslag. SB har en hög siffra för egenföretagare.

Utbildningsnivån är högst i de ”ekumeniska” samfunden, 22-23% ”studentexamen, universitet, studerar fortfarande”. Detta syns vara över riksgenomsnittet. För de ”evangelikala” är motsvarande siffror 12-17%; under genomsnittet. Dessa har också de största andelarna medlemmar med endast folkskola. ”Mer än folkskola” är en betydligt större andel bland frikyrkofolket än eljest, särskilt bland pingstvänner.

Rekrytering och motiv för medlemskap

Drygt hälften av frikyrkofolket hade föräldrar som var med i samma samfund. Siffran är högre för de ”ekumeniska”, SMF 59%, än i de ”evangelikala”. FA avviker mest påtagligt genom att endast 34% hade föräldrar i armen, färre än dem vilkas föräldrar inte tillhörde något samfund. Här sker tydligen ”externrekrytering” i större utsträckning än till övriga. ÖM har den högsta siffran för föräldrar i annat samfund, vilket givetvis beror på 30-talets baptistiska schism. (I denna tabell, 2.2 skall procenttalen för MK med föräldrar i annat samfund inte vara 33 utan ca 20.)

Ung. 10% av medlemmarna i de sex samfunden har tidigare varit medlem av ett annat av dessa. Bortåt hälften av dessa har övergått till P. ÖM har det procentuellt största inslaget av personer, 20%, som tillhört annat samfund, lika många från P som från SB. De f d medlemmarna av SB uppgår till bortåt en tredjedel av samfundets nuvarande medlemsantal. Minst attraktiva för samfundsbytare har FA och SMF varit. 1 tabellen över samfundsbyten, 2.5, framgår också att en procent skulle övergått från Statskyrkan. Man undrar onekligen vad detta innebär. Är det sådana som tidigare varit aktiva i Svenska kyrkan eller sådana som utträtt ur Svenska kyrkan?

Lundkvist återger s. 84 en statistik över andelen frikyrkofolk som är medlemmar av Svenska kyrkan. För alla sex samfund skulle det bli ca 47%. Högst är siffran för SMF, 57%, vilket kanske inte är förvånande, lägst för ÖM, 30%, vilket heller inte överraskar. Att FA och P skulle ha så låga siffror som 49 resp. 43% är mera förvånande, då de förra avstått från egen sakramentsförvaltning och P länge aktivt understödde statskyrkosystemet. Å andra sidan är siffrorna för MK och SB överraskande stora. MK har ju en lång tradition som ”erkänt trossamfund” och baptisterna har länge entydigt förordat utträde. Det mest beklagliga är emellertid att vi inte får veta vilka som utträtt och vilka som aldrig tillhört Svenska kyrkan därför att föräldrarna stått utanför.

Medlemskap i Svenska kyrkan

Dessvärre är dock dessa uppgifter helt missvisande. Om 53% av de sex samfundens medlemmar står utanför Sv k betyder det 140 000 personer. Därtill kommer åtminstone 20 000 barn vilkas föräldrar tillhör samfunden, men inte Sv k. Även om något tusental skulle vara utländska medborgare, innebär siffrorna att drygt hälften av de 280 000 svenska medborgare som i okt. 1978 stod utanför kyrkan, skulle vara frikyrkliga. Och om så är fallet, borde det finnas något slags överensstämmelse mellan frikyrklighet och antalet utomkyrkliga.

Ett sådant samband finns emellertid inte alls. Orimligheten i uppgifterna om medlemskap i Sv k visas bäst om vi tittar närmare på Växjö stift. På grund av den starka frikyrkligheten i Jönköpings län återfinner vi en åttondel, drygt 33 000 av vårt frikyrkosverige i Växjö stift. Om 53016 av dessa skulle stå utanför Sv k blir det mellan 17 och 18 tusen personer. Det totala antalet svenska medborgare i Växjö stift som står utanför Sv k är 16 000. Det finns överhuvudtaget inget utrymme för ateister, naturaliserade utlänningar som aldrig tillhört evangeliskt-lutherskt samfund etc.

Andelen frikyrkliga som är medlemmar i Svenska kyrkan kan knappast vara mer än hälften så stort som svaren till SIFO anger. Hur skall denna diskrepans förklaras? Betraktar man sitt medlemskap som en ren nullitet och uppger därför motsatsen? Känner man inte till att man är medlem? I det senare fallet borde det rimligen främst gälla personer, vilkas föräldrar också varit samfundsanslutna, och ändå medlemmar av Sv k, något som barnen aldrig noterat. Eller finns det andra förklaringar? Att förhållandet ytterligare fördjupar dunklet över medlemskapet i Svenska kyrkan och frågorna kring det sätt på vilket medlemskap noteras i folkbokföringen är det enda säkra.

Motiv för medlemskap och församlingens uppgifter

Två tabeller 2.7 och 4.5 förefaller att höra nära samman. Den första ger möjlighet att nämna tre skäl för fortsatt medlemskap i församlingen, den andra frågar efter de två viktigaste uppgifterna för samfunden inför framtiden.

Det oftast nämnda skälet för medlemskap är ”vill ha gudsgemenskap och andaktsliv”, 77% av samtliga, med relativt små variationer mellan samfunden. Det alternativ som differentierar mellan ”evangelikala” och ”ekumeniska” är ”vill verka för personligt själavinnande”. Av samtliga anför 35016 detta skäl, men här varierar det i rangordningen från mest ekumeniskt till mest evangelikalt: MK 14, SB 23, SMF 26, FA 34, ÖM 38 och P 47%

Viktigast för samfunden inför framtiden är ”evangelisation och andlig väckelse”, 63% av samtliga, med något lägre siffror för de ”ekumeniska”, högre för de ”evangelikala”: P 75%. Här finns några alternativ som särskilt betonar det sociala och politiska ansvarstagandet: ”ökad medvetenhet om ekonomiska och sociala rättvisefrågor”, ”internationellt fredsarbete” och ”politisk medvetenhet”. Här har SMF och MK 25% omnämnanden av dessa tre sammantagna, SB 23, ÖM och FA 13, P 6%. Här finner vi alltså karakteristiska skillnader, men de som primärt tillmäter samfunden en social och politisk uppgift är en mindre del också i de ”ekumeniska”.

Religiöst beteende

Av samtliga uppger 40% av de besöker gudstjänst eller möte flera ggr i veckan. Det är betydligt fler i P 57% än i de ”ekumeniska” samfunden, 23-26%.

I fråga om bibelläsning varje dag finns samma typ av skillnader, här ligger ÖM högst 67%, MK lägst 37%, totalt 55%. Däremot är skillnaderna mellan samfunden vad gäller bönebeteende obetydliga; 86% av samtliga ber varje dag.

Framtiden

Svaret på frågor om vad man tror om den egna församlingsaktiviteten om fem år avslöjar inga dramatiska skillnader, för SB är det dock färre än i övriga som tror sig vara kvar i församlingen. En annan aspekt på framtiden är givetvis nästa generation. Också där är läget ogynnsammast för SB. Det är det enda samfund, där det är vanligare att barn i skolåldern inte deltar i församlingens verksamhet än att de gör det. MK har liknande proportioner. För SB- och MK-föräldrarna är det också vanligare att inget barn är med i någon församling än att åtminstone något är medlem. Vad gäller den konfessionella enheten inom familjen visar dock SMF ung. samma andelar som FA och ÖM. Barnens församlingsanknytning avhänger givetvis av makes/makas. Av de 58% av samtliga medlemmar som är gifta, tillhör 48% av makarna/makorna församlingen, minst i MK, mest i ÖM.

Kontinuiteten mellan generationerna indikerar samfundens medlemsutveckling. Pingströrelsen har den minsta andelen av ”ärvt” medlemskap, men också den minsta andelen barn utanför församlingens arbete. För Metodistkyrkan och Baptistsamfundet är det tvärtom. Starkt beroende av internrekryteringen hänger samman med tillbakagång, ett förhållande som är självklart med normal fruktsamhet och sned åldersfördelning. Växande samfund måste ha många omvända och framgångsrik socialisation av nästa generation. Tack vare dessa faktorer växer Pingströrelsen, trots att andelen ogifta är större än för hela Frikyrkosverige.

Ekumeniken

Professor Thorvald Källstad skriver om frikyrkofolkets ekumeniska vilja. Kapitlet har knappast i första hand karaktären av en analys av siffrorna, utan är en ekumenisk plädering, där SIFO:s siffror får lämna ammunition.

Källstad konstaterar föga förvånande att viljan till sammanslagning av samfund gillas av en majoritet av frikyrkofolket, mest inom SMF och MK, minst i P. Likartad är inställningen till samarbete med katoliker och ortodoxa, där hälften säger sig gilla detta. (Många ”ej svar”.) Också här är villigheten störst bland metodister, minst bland pingstvänner.

Samma tendenser i svaren på viktigheten av kristna riksmöten: från MK 66% som anser dem viktiga till P:s 43%. Mönstret går också igen i bedömningen av de kristna u-veckorna och gemensam psalmbok. Medan de flesta siffrorna kanske anger större ekumenisk beredvillighet än man gissat, är den högst måttliga uppslutningen kring gemensam psalmbok förvånande. Men det kanske förehåller sig så, att den egna identiteten i mycket stor utsträckning ligger i den egna sångskatten. Det förefaller ju onekligen förbryllande, att många som entusiastiskt välkomnar sammanslagning, främst på lokalnivå, skulle anse gemensam psalmbok skäligen oviktig.

Delar av Källstads konklusioner förefaller att sakna stöd i materialet. Särskilt gäller det satsen: ”Under alla förhållanden torde man ha rätt att räkna med en ganska hög grad av korrelation mellan den starkt ekumeniska inriktningen och evangelisation och andlig väckelse som viktigast för samfunden inför framtiden.” Eftersom 63% av samtliga som en framtidsuppgift för samfunden valde ”evangelisation och andlig väckelse” och en majoritet också var övervägande positiv till ekumeniken, finns givetvis en viss överlappning mellan ”ekumenisk” och ”evangelisation”, men tabellerna visar att de minst ekumeniska samfunden har den högsta andelen ”evangelisation” etc. Detta är knappast vad man kallar ”en hög grad av korrelation”.

Kritiken mot de ”evangelikala” i Källstads avsnitt s 67 f ”Brist i helhetssynen: andligt och samhälleligt” är heller inte solitt underbyggd. Det är knappast träffande att tala om ”en religiöst introvert tendens” eller ställa retoriska frågor om församlingen är ett uttryck för egennytta eller om den är till för ”de andra”. Det som mest urskilde de evangelikala var skälet för församlingsmedlemskap ”vill verka för personligt själavinnande”. Skillnaden ligger alldeles uppenbart inte i graden av isolering eller inåtvändhet, utan i olika konceptioner av församlingens och den kristna existensens mål. Evangelisation och personligt själavinnande är knappast mer introverta beteenden än politiskt och socialt medvetandegörande. Men det är ett annorlunda beteende, som vittnar om en skiljaktig kristendomsförståelse.

Engagemang i politik och föreningar

Frikyrkofolket är starkt politiskt engagerat, mer än dubbelt mot befolkningen som helhet, och har spelat en stor roll för demokratiseringen av Sverige sedan slutet av 1800-talet. Av samtliga är 17% medlemmar av politisk förening, högst i SMF 21%, därnäst P 17%. Endast FA visar politisk tillhörighet, som är föga högre än svenskt genomsnitt.

Partipolitiskt engagemang innebär för pingstvänner i första hand KDS. Av de pingstvänner som uppgivit politisk sympati, föredrar 63% KDS. Denna siffra skulle kunna betyda att bortåt två tredjedelar av KDS:s väljare är pingstvänner. Bland övriga samfund är det endast ÖM som har en väsentlig andel KDS-väljare, 25%. Det traditionella frisinnet lever främst i de ”ekumeniska” samfunden, SMF 45% fp-sympatisörer, SB och MK 35 och 34%. Totalt har s 20% av sympatierna, endast i FA närmar sig andelen normalbefolkningens. Moderata samlingspartiet kan påräkna 6% sympatisörer, mest i MK. Centerpartiet har genomgående en ganska normal andel sympatisörer i de skilda samfunden.

Det fackliga engagemanget är lägre än svenskt genomsnitt, delvis på grund av mindre andel löntagare, men uppenbarligen också på grund av en något lägre organisationsgrad. Medlemskap i idrottsförening är betydligt ovanligare än bland övriga svenskar, men medlemskap i sång och musik- resp. nykterhetsförening mycket vanligare. När det gäller övriga föreningar visar SMF och MK ett ”normalt” medlemskap, de andra ligger klart under.

Alla böcker hade givetvis kunnat vara annorlunda, nästan alla större och de allra flesta bättre. Här har vi i stort avstått från att recensera de kommenterande kapitlen, som delvis är ganska skissartade som Zetterbergs introduktion om frikyrkligheten som livsstil, delvis övervägande polemiska som Källstads. Vad man saknar i boken är något slags redogörelse för valet av frågor och ev. hypoteser bakom detta val. Det avsevärda nykterhetsavsnittet, som andra ingående refererat och kommenterat får man givetvis se i samband med Ansvars roll som finansiär, här som i annan viktig folkrörelseforskning. Ekumeniken förtjänar givetvis uppmärksamhet, även om frågebatteriet verkar något överdimensionerat. (Jfr det magra resultatet av frågorna om u-veckornas resultat.) Redovisningen förefaller litet slumpmässig. Könsfaktorn är väl minst lika viktig som åldersfaktorn, men förekommer inte alls i tabellerna; omnämns några gånger i Lundkvists text.

Det man saknar är kanske främst två områden. Dels frågor om sexual- och familjemoralen. Nu får vi endast upplysningen att samboende också förekommer bland frikyrkofolket. Här har möjligen

återigen den missriktade ambitionen att ”komma loss från de privatmoraliska frågorna” spelat in.

Likaså saknas helt frågor om användningen av media. Något om samfundspressens roll, något om inställningen till tv, tidningen Dagen, Ibra radio och inte minst den kristna populärmusiken. Men Frikyrkosverige ger oss en god genomlysning av en viktig sektor av det svenska samhället, vars betydelse knappast har minskat i proportion till den rent numerära tillbakagången. 1960 omfattade de sex samfunden fem procent av befolkningen över 15 år, 1978 hade andelen sjunkit till fyra procent.