Hur kan vi förstå buddhismen?

Vid en gemensam måltid bad man för en tid sedan min buddhistiske vän att säga några ord. Han visade på mig, den ende närvarande prästen, och sade: ”Pater, det gläder mig att se er bland oss buddhister. Tidigare har jag hatat katolikerna. Det skulle aldrig ha fallit mig in att sätta mig bredvid en katolsk präst eller att gå in i en katolsk kyrka. Men sedan jag träffat er och ni börjat komma till våra möten och tempel, delta i våra söners bröllop och vara med oss vid dödsfall, sedan dess har jag ändrat mening. Jag började intressera mig för den kristna religionen och insåg, att också de kristna var människor som vi. Så har min fördomsfullhet givit vika. Idag kan jag som så många andra känna med katolikerna och är kristendomen mycket tillgiven.”

Denne man hör som så många andra buddhister till de oavlönade socialvårdarna i mitt pastorat S:t Josef i Banpong, 80 km väster om Bangkok. Tillsammans med katolikerna är de ivrigt verksamma i Caritas och socialvården. Många erfarenheter av detta slag leder mig i mitt missionsarbete. De hjälper mig att se problemen på ett nytt sätt. Det är fråga om avgörande och praktiska frågor: Hur kan man förstå buddhismen och därmed buddhisterna? Hur komma dem närmare och jämna deras väg till Kristus?

Vad är buddhismen?

För att förstå buddhismen måste man utgå från Buddha. Tänk er en prins för 2 500 år sedan i ett litet indiskt furstendöme i nuvarande Nepal. Såsom tronarvinge blir han bortskämd vid hovet. Men alla ärebetygelser, rikedomar och njutningar kan inte tillfredsställa honom. Han känner, att människan inte kan finna livets mening i detta. Alla dessa ting är så förgängliga och finns bara för ett ögonblick, medan människan längtar efter något evigt-oförgängligt. Detta eviga vill han upptäcka.

På natten stiger han tyst och stilla upp, tar avsked av hustru och barn och söker tillflykt i skogen, där han under tio års tid lever efter brahmanernas och de stora gururnas läror. De lär honom att söka människans fullkomning i självövervinnelsen. Buddha underkastar sig askesens övningar ända till övermått, så att han blir riktigt utmärglad, men blir inte lycklig. Slutligen erfar han den stora upplysningen och inser, att evig lycka består i att göra det goda och undvika det onda. Himmel och helvete, menar han, tillväljes i människans hjärta, allt eftersom hon utför det goda eller det onda.

Vari består gott och ont? Det goda består i vårt handlandes överensstämmelse med den eviga lagen, dharma, som gäller för alla människor och regerar alla varelser. Efter denna upptäckt samlar Buddha en gemenskap av lärjungar kring sig och ger den anvisningar, som senare upptecknades skriftligt i Vinaya pitaka, rättesnörets korg.

Vem är buddhist?

Av det sagda framgår, att den är buddhist som i likhet med Buddha gör den eviga lagen till rättesnöre för sitt handlande för att uppnå den andliga friheten, friheten från träldom under materien. Buddhisten betraktar därför sin religion som en lära om det goda: medlidande, att glädjas åt det goda hos andra och att inte bry sig om det onda som de tillfogar oss.

Tack var denna grannlagenhet kan en kristen utan vidare samsas med buddhister, om han vill utöva den kärlekens lag, som Jesus har givit. Ty de har samma vilja att göra gott som vi. Buddhismen har inte mottagit någon gudomlig uppenbarelse som kristendomen. Det är väsentligt. Buddhismen är framsprungen ur en uppriktig mänsklig ande, som har insett att livets mening inte kan vara materien och att människans högsta ändamål inte står att uppnå i detta livet; att en evig lag styr allting och att en rättfärdighet regerar allting. Det är den ”rättfärdighet” som kommer sig av karmats efterverkande kraft, summan av goda och onda handlingar. Har människan befriat sig från allting, kan hon ingå i nirvana, dvs den ovanskliga friden. För buddhisten är alla religioner goda, såvitt de lär människorna att vara goda.

Om buddhismen har mycket skrivits. Sedan jag hade läst några böcker i ämnet, tyckte jag mig liksom vilsegången i en trojeborg av de mest olikartade och motstridiga ideer. Det bokliga vetandet kunde inte hjälpa fram mig i min apostoliska uppgift. Således lämnade jag det teoretiska studiet åsido och anlitade de levande buddhistiska människorna, mina grannar, mina medarbetare, och fann i deras hjärtan en stor längtan efter gemensamhet, fred och förståelse.

Tillämpad samverkan mellan religionerna

För 20 år sedan började jag medarbeta i ”Thailands hjälpkassors förening”, som omfattar ung. 300 hjälporganisationer på humanitär grund. Först kände jag mig isolerad i en fullkomligt ny omgivning. Men småningom fann jag mig tillrätta, och jag blev också mera otvungen mot mina buddhistbekanta. Den kristna läran ryckte dem in på livet. Till min egen förvåning befinner jag mig nu i hjälpkasseföreningens trängsta krets, är medlem av förvaltningsrådet och leder den 7:e regionen, som omfattar åtta av landets provinser. Jag är också bland de ledande på ungdomsvårdssidan och dessutom vice ordf. i nämnden för samarbete mellan religionerna, dvs buddhister, muslimer och kristna. Vidare är jag ledamot av ytterligare fyra nämnder inom hjälpkasseföreningen, t ex för socialt bostadsbyggande. På senaste år har mycket gjorts för samverkan mellan religionerna; inte för religionernas enhet, utan för ett samlat uppträdande inom det karitativa området och för att främja folkmoral, broderlighet och ömsesidig förståelse. I denna saks tjänst har jag sysslat med mångahanda. Jag har i sju av landets provinser grundat socialcentra som varit gemensamma för religionerna. Målet var att uppamma en anda av broderlighet. Jag har för den sakens skull hållit föredrag inför lekmän och buddhistmunkar på högsta eller mellersta nivå och rönt mycket bifall.

Ur denna ömsesidiga förståelse, som inte uppkommer ur samstämmighet i läran utan i etiken, har en god anda av religiös broderlighet uppstått. Vart år anordnar regeringen en ”religionernas vecka”. Den kulminerar i tre dagar, under vilka företrädarna för de härskande religionerna träffar samman för att ge var sina bidrag till höjande av moralen i landet och till folkets väl.

Omvändelsefrågan

I mitt umgänge med troende inom andra religioner, enkannerligen med buddhisterna, undviker jag uttrycket ”konversion” såväl som ”bli kristen” och ”religionsbyte”, när jag talar om min tro. Detta uttryckssätt är inte antagbart för dem och vållar enbart obehag. Liksom man hos oss erfar vedervilja när någon förklarar att han blivit buddhist, så väcker det obehag hos buddhisterna när de får höra av någon att han blivit kristen. Det är en annan sak när det heter att man kan ”bättra på sina begrepp om religion” eller ”tillsammans tränga djupare in i religionen”.

På det viset kan man diskutera med buddhisterna, hur de skall kunna börja tro på Gud utan att sluta vara buddhister. Man kan därvid utgå från de båda religionernas gemensamma huvudärende att göra människorna till goda människor och förklara att denna goda människa enligt kristet synsätt är mycket mer än ”bara” en god människa, nämligen ett Guds barn. Man kan framkasta frågan, om inte buddhismen på detta sätt berikas och utvecklas genom kristendomen, liksom också kristendomen till äventyrs kan låta berika sig genom buddhismens meditativa kraft. (Andra Vatikankonciliets handlingar inbjuder också till sådana överväganden. – Deklaration om de icke-kristna religionerna, mom. 2.) För mig är buddhismen som religion en förberedelse till kristendomen, liksom den judiska religionen varit det.

Mot buddhismens etik finns ingenting att anmärka. Jag uppehåller mig av det skälet inte mycket vid sedeläran, när en buddhist får undervisning som dopkandidat, då dessa sedebud också läres av Buddha. Svårigheten ligger snarare i att väcka det buddhistiska tänkandets intresse för Guds existens. Buddhisterna säger att de inte känner Gud. Men jag tror att det inte förhåller sig så. De har själva en ”tre-enhet”: Buddha, lagen (dharma) och munkförsamlingen (sangha). Under samtalet med bildade buddhister ställde jag frågan: Vilken av de tre är efter rangordningen den första, andra och tredje? Frågan gör dem skäligen brydda, därför att de inte har tänkt närmare på saken. Men så vet den ene eller andre besked: ”Först och främst kommer Buddha, sedan lagen och så munkförsamlingen.” Den nästföljande frågan lyder: Vilkendera fanns först, Buddha eller lagen? De kan inte bestrida att lagen fanns först. Så knöts säcken ihop: Om Buddha står över lagen, hur i all rimlighets namn kan han då vörda och rätta sig efter lagen?

Uttrycket ”lag”, varmed vi vanligen återger dharma, låter barskt. Men ”dharma” har en mycket rikare betydelse. Det är den makt som regerar alltet. Praktiskt tillägger buddhisterna dharma de egenskaper, som vi tillskriver Gud; den är evig, ren, rättvis, ofelbar, och den är salighetens underpant. Buddhistiska munkar som har studerat Johannesevangeliet, tog mod till sig och sade, att dharma är ingenting annat än Logos, Gudsordet. På det sättet försökte de å sin sida att göra kristendomen begriplig utifrån buddhismen.

Buddhisterna vill inte bli kallade ateister. Varför bekänner de sig då inte till teismen? På Buddhas tid var gudsbegreppet vanställt genom Indiens naiva polyteism. Inbillningslivet upptogs av tusentals gudar och gudinnor, som var underkastade alla mänskliga lidelser som hat, avund, tvedräkt och liderlighet. Efterkänningarna gör sig nog så visst påminda den dag idag. När Buddha tillfrågades om han trodde på Gud, svarade han att det var en hemlighet; betvivlas kan däremot icke den rena och sanna dharmans eviga lag. Den som rättar sig efter den, når saligheten.

Dharma är inte en lag utan lagen, som har skapat allt och regerar allt, materia och ande. Här kan man skönja den punkt, där vi kan ställa Gud och buddhismen i relation till varandra, nämligen genom att vi enligt det ovan sagda framställer dharma som intelligens och kärlek, begrepp som buddhisten begärligt anammar.

Buddhistisk ”befrielse”

Enligt min åsikt representerar buddhismen med sin 2 500-åriga historia en rikedom för mänskligheten och kristendomen, inte mindre än den grekiska kulturen, som har kultiverat anden, medan buddhismen berikar hjärtat.

För buddhisterna är materien som sådan intig och värdelös. Att befria sig från träldomen under materien är för dem människans salighetsväg. Till den ändan har Buddha grundat en munkorden. Denna är avsedd för sådana, som är övertygade om världens fåfänglighet och eftersträvar befrielsen. För buddhistmunken måste avståndstagandet från världen vara totalt, och det i tre olika slags avseenden:

1. Att avsäga sig materiella ägodelar. – Buddhistmunken får inte äga något. För hans uppehälle skall de troende sörja. Munken beger sig ut varje morgon för att insamla dagsbehovet av föda, utan att bekymra sig om morgondagen. Klädseln skall vara ledig: ett skynke höljer hela kroppen. Husrummet utgör tre gånger tre meter, nättopp tillräckligt för en person.

2. Att avsäga sig världens fåfänglighet. – Munkarna rakar huvudsvålen två gånger i månaden för att neka sig frisyrprålets fånfänglighet. Han får inte sjunga, dansa, gå på bio eller teater och inte mottaga några borgerliga hederstecken.

3. Avståelse genom absolut kyskhet i strängaste mening. – Varje kontakt med kvinnor är honom förbjuden, intet samröre med dem är honom tillåtet.

De mänskliga dygderna värderas högre än allt annat. Det är begripligt, att praxis inte alltid motsvarar idealet och att läran inte kan förverkligas till punkt och pricka.

”Kristet” nirvana?

Nirvana är tillståndet av fullständig befrielse från världen. Det kan sägas ha kommit att innebära ”ingenting av allt detta”, ingenting materiellt, ingenting som den mänskliga anden kan gripa tag i. Det låter som om nirvana betydde det absoluta intet. Men Buddha har sagt, att nirvana inte är ”intet” lika litet som ”något” överhuvudtaget, eftersom orden ”intet” och ”något” betecknar mänskliga begrepp, under det att nirvana ligger bortom vår erfarenhet.

Kan vi inte utforska dessa begrepp och ställa dem i relation till kristet trosinnehåll, utan att angripa dem? Kan vi harmonisera begreppet om kristen syndfrihet med det buddhistiska begreppet om friheten från uppgående i de materiella tingen? Jag menar att vi kan utveckla dem och fylla dem på nytt, med tanke på att buddhisterna inte har någon uppenbarelse vilket i stället är vår rikedom.

Jag arbetar sedan årtionden bland buddhister i Thailand: Jag anser dem vara öppna och mottagliga. De tycker om att jag ger mig i lag med dem. Ty på det sättet kan de bättre förstå den i handling omsatta kristendomen, även sedan de läst något om saken i böcker. Jag för min del har inhöstat fördelar genom att ha insett, att buddhisten är ”av naturen kristen” (naturalster christianus), villig att behjärta de gudomliga sanningarna. Jag sade dem: ”Kära buddhistiska bröder, hys ingen rädsla för Gud: Han är Fadern! Hys ingen rädsla för Kristus: Han är Förlossaren, kommen i världen för att borttaga våra synder! Hys ingen rädsla för kyrkan! Ty kyrkan är moderlig och önskar att till alla i alla religioner få skänka den nåd, som de längtar efter.”