Kinas kyrkor

Den 1-12 november var biskopen i Stuttgart-Rottenburgs stift på besök i folkrepubliken Kina. Här redogör han för sina kontakter med politiker och representanter för den kinesiska kyrkan.

Biskop Moser, mot bakgrund av vad som hittills blivit känt om relationerna mellan Vatikanen och Kina kan man hålla för troligt, att Ni fört samtal i Peking med Roms särskilda bemyndigande. Vilken uppläggning stannade man för?

Biskop Moser: Vi har inte fastnat för någon som helst uppläggning. Rom har visserligen haft reda på inbjudningen, men det har inte förekommit mandat eller instruktioner av något slag. På ort och ställe har jag givetvis satt mig in i nuläget så långt man känner till det. Kardinalstatssekreteraren antydde att jag möjligen kunde bli en förelöpare. Uppfylld av den anda, som drev mig att i egenskap av Pax Christi-ordförande göra en insats för fred och ömsesidig förståelse där ute, hoppas jag kunna vara något av ett förebud.

Antalet katoliker i Kina, ungefär någon miljon, är försvinnande lågt. Vilket intresse hyser Kinas politiska ledning för utvidgbara kontakter med den katolska kyrkan? Lät Hua Guofeng något framskymta när Ni träffade samman med honom?

Biskop Moser: Sifferuppgifter man hör i och om Kina är besynnerligt tänjbara. Man har sedan revolutionen inga som helst statistiska längder att tillgå. Förr rörde man sig med en siffra som uppgick ända till tre miljoner, och i dagsläget finns det – enligt den patriotiska kyrkans generalsekreterare – med säkerhet färre kristna och färre katoliker.

Men vi vet faktiskt inte hur många s.k. huskyrkor – eller som det heter där ute: gräsrotskyrkor – eller katoliker det finns totalt. Tron inplantas ju via många slags kanaler och i synnerhet efter blodsband. Och om det på sina håll rentav påstås, att det numera bara finns en grund bottenskyla av religiositet och tro, så hänger det antingen ihop med den långa tiden av yttre förtryck och isolering, eller också med att åtskilliga helt simpelt tycks ha alltför skralt religiöst intresse jämfört med nitet för ekonomiska framtidssatsningar.

Den politiska ledningen tycks idag vara benägen för en viss tolerans emot kristendomen. Jag har för egen del blivit föremål för ett liberalt bemötande, men jag tror å andra sidan inte att någon uppmuntran är att vänta från något håll inom den politiska ledartoppen. F ö yttrades inte ett ord om relationerna under mötet med Hua. Jag konstaterar med glädje att mötet i varje fall inte kritiserades av Hua själv, såtillvida att han inte motsatt sig mitt deltagande i delegationen. Det är ju en god sak redan att man träffas, om inte annat.

Det är känt att det i Kina finns en rörelse för de mänskliga rättigheterna, där också katolikerna är engagerade. Har Era kyrkliga och politiska samtalspartner sagt något om den?

Biskop Moser: Bara i förbigående. Vi berörde endast flyktigt heta potatisar som de oliktänkande och demokratimuren, men jag hann nogsamt iaktta att inga upplysningar fanns att få. Så därför har jag ingenting att berätta.

Fick Ni reda på hur många präster och biskopar som f n ännu sitter i fängelse, och hur yttrade man sig om biskop Gong Binmei, som är i fångskap sedan 1955?

Biskop Moser: Hur många som är i fängelse eller arbetsläger kan jag ju inte säkert säga. Jag kan bara hålla mig till de allmänna fakta som vem som helst har tillgång till. – Efter dekretet om kuvandet av de kontrarevolutionära aktiviteterna utvisades alla utländska missionärer. Då blev mer än fem tusen präster, lekbröder och systrar förföljda och vederbörligen trakasserade och till en del dömda i skenrättegångar. Jag vet inte hur många de är idag.

Om biskop Gong ville jag absolut skaffa upplysningar och anhöll därför formligen om ett samtal. Det beviljades mig tyvärr inte. Jag har gjort upprepade framställningar eftersom jag har hört att han sitter i husarrest. Att så är inte fallet utan att han är i fängelse, meddelades mig då officiellt samtidigt med att jag förvägrades besöka honom.

Alltnog dök biskop Gongs namn upp i samtal med biskop Zhang i Shanghai. Då nämndes han flera gånger, visserligen i snäva ordalag. Den åldrige, åttiosju år gamle biskopen tog heder och ära av honom och betecknade honom som förrädare som göt olja på elden genom sitt uppförande. Man måste tillfoga att det inte finns någon helhetsbild av den kinesiska kyrkans läge. Vi har att göra med en splittrad kyrka. Vi har här och där på landsbygden, efter vad man hör att göra med starkare grupperingar; i städer med små fasta grupper i mån som kyrkan står öppen; och vi har att göra med det patriotiska katolska samfundet, som inte av en slump betecknas som en organisation utan formellt beskrivbart innehåll; annorlunda uttryckt betecknas den som ”generaler utan fotfolk”.

Svårigheterna finns inte bara i skärningen mellan politik och kyrka. Också förhållandet mellan Rom och den kinesiska kyrkan är spänt. Kvarstår giltigheten av Pius XII:s och

Johannes XXIII:s uttalanden om den schismatiska kyrkan i Peking, i synnerhet vad beträffar Roms erkännande av biskop Michael Få Tieshan?

Biskop Moser: I och för sig kan det sägas, att det kyrkorättsliga begreppet som sådant givetvis framställer tillståndet rättvisande – men det kyrkorättsliga språkbruket kan naturligtvis inte beskriva alla utvecklingsfaser, som försigått under mellantiden.

Situationen har i någon mån förändrats, eller för att tala med påven: ”något är på gång i Kina”. Sådant som är statt i utveckling kan man inte flinkt fånga in i stela begrepp, och därför aktar jag mig för att beskriva saken utifrån den synpunkten. Efter de fyra samtal, som jag kunnat föra i Kina, kan jag klart påstå, att det inte heller inom det patriotiska katolska samfundet råder någon fientlighet mot Rom, såtillvida att den patriotiska kyrkan icke kan betraktas som någon ”los von Rom”-rörelse. Rätt ofta fick jag en känsla av att umgås i en krets av människor, som på gammalkatolikers sätt vill säga ja till allt katolskt bara de slapp erkänna påven. Men å andra sidan sades det, t ex av generalsekreteraren i den patriotiska kyrkan, att påven absolut måste spela en ”lämplig roll” i kyrkan som helhet. Biskop Michael Fu sade: ”Vi är inga Remfiender.” – Jag skönjar bortom rättstermerna trots allt vissa framkomstvägar mot något gemensamt, som samtidigt inger hopp, eftersom man här ser att något verkligen har kommit igång – något som man kanske inte kan förstå juridiskt men som man borde skänka förtroende och som enligt min mening ger oss skäl till förhoppningen, att man steg för steg åter skall finna varandra.

Den kinesiska författningen ändrades 1975 och stadgar, att ingen får förföljas på grund av sin religion. Kan man vänta sig att det skall komma till en uppgörelse mellan Vatikanen, den kinesiska kyrkan och landets politiska ledning, där garantier lämnas för en fri pastoralvård också för de människor, som inte hör till den patriotiska kyrkan utan till huskyrkorna?

Biskop Moser: Låt mig först säga att det är riktigt vad Ni säger om författningen. Men efter vad jag observerat stämmer inte ord och handling överens. Det är rentav så, att vi här har å ena sidan en deklaration om religionsfrihet, f ö utan någon anmärkning om tillåten spridning av religion, men det intressanta är att man i en bisats stadfäst ateismen och detta med tillägget att denna kan ges ytterligare spridning. Man skall läsa detta med stor försiktighet, eftersom det är en författningsutsaga; verkligheten motsvarar inte denna, eftersom alla fasta anläggningar för kyrkliga livsyttringar helt enkelt saknas. Vi har bara ett försvinnande litet antal öppna kyrkor.

Om en uppgörelse skulle jag inte vilja tala, eftersom ordet tycks mig sakna en meningsfull innebörd. Jag tror att man kan nå samförstånd genom en steg för steg vidgad dialog med beaktande av alla uppslag, alldeles som Ni säger: med pastorala hänsyn.

Om Taiwan har ofta sagts helt klart: det rör sig inte bara om relationer, det rör sig inte om diplomati, utan det rör sig sist och slutligen om att inte stirra sig blind på kyrkans organisation, och i stället att ge liv åt denna kyrka och att förkunna evangeliet. Jordens folkrikaste land kan inte lämnas därhän. Pastoralt sett står vi inför en oerhörd uppgift att inhämta en eftersläpning.

Var skall man ta nya spjärn för kyrkans utveckling i Kina, hur bedömer Ni de kommande relationerna mellan stat resp. kyrka i Kina och Vatikanen?

Biskop Moser: Relationsfrågorna är föremål för ihärdigt nytänkande på det kyrkodiplomatiska planet. Låt mig bara här gripa tillbaka på min egen upplevelse av hur man förtroendefullt talar med varandra, hur man – som biskop Fu sagt mig – inte bara möts som vänner utan rentav som bröder i tron, hur man åter sluter sig samman.

Om vi vill tala med varandra mera intensivt, så betyder det ju, att vi får en ny inställning till missionsuppgiften med hänsynstagande till landets sociala och kulturella kontext liksom till de historiska misstag som säkert begåtts på båda hållen.

Jag hoppas att de ömsesidiga informationerna skall strömma ymnigare. Och jag hoppas framför allt – och för mig är detta det viktigaste spjärntaget – att kyrkan i Kina skall tas på större allvar i vårt missionsmedvetande; att bedjandet för Kina – inte som fromt klingklang men som kristen inre hållning – omsider kommer att insättas på sin egen plats i kyrkans böneskatt.